Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Den som sover syndar inte. Lucifer sover gott.

Gårdagskvällen blev full av aktivitet för både Anna och mig. Anna slutade lite tidigare än jag och hade bland annat påbörjat tätning av kallras och en utrensning. Det faller sen på min lott att frakta bort det utrensade till återvinning under den kommande helgen. Jag själv fixade räkningarna, säkerhetskopierade foton efter tabben igår, strök kläder, slog in två paket, grillade korv (i ugnen, förstås), utfodrade katterna och programmerade DVD-hårddisken till inspelning av tre program den kommande veckan. Nej, jag vill inte titta via min lilla datorskärm och ja, HDMI-ingång finns, men ingen kabel. För övrigt funderar vi på om vi ska göra ett nytt försök med ihopkopplingen av Annas TV med min stereo och DVD-spelare. DVD-spelaren var det inget problem med, men till stereon saknades en ingång vilket gör att vi måste tänka/koppla om. Medan jag grejade med strykning och paket var Anna iväg och handlade. Hon ska ju resa bort på torsdag och behöver ha med sig lite grejor. Ja, jag blir alltså gräsänka torsdag till måndag kväll. För jag är inte medbjuden och dessutom behöver jag jobba. Det är lite mycket på jobbet så här års. Medan vi grejade och stressade runt lite hemma igår låg somliga mest och… sov. Och den som sover syndar ju inte. Alltid något! Den lille somlige har jag för övrigt kontaktat försäkringsbolaget om. Det har nu gått sex månader sen han var sjuk i magen och han har varit frisk, så reservationen för Lucifers försäkring är borttagen från och med idag. Visst händer det att han kräks nån gång ibland, men det är hårbollar eller för att han har ätit för fort. Inte som i våras när han kräktes så snart han åt.

Klockan var strax före 20 innan jag satte ner röven i bästefåtöljen. Då kom Mini och la sig bredvid på armstödet, för se Vår tid är nu vill hon inte missa! Den lustiga katten låg där under hela programmet – sen tackade hon för sig och gick in i Bokrummet och la sig i skrivbordsstolen. Hon och Citrus brukar vilja ligga där båda två, men igår kväll hade Citrus gosat ner sig i en av Bruno Mathsson-fåtöljerna i Pojkrummet.

Mini ville inte missa Vår tid är nu.

Citrus tillbringade kvällen i en av Bruno Mathsson-fåtöljerna.

∼ ♦ ∼

Skitkallt i morse.

I morse var det riktigt kallt. Det var så kallt att jag övervägde att riva fram dunjackan ur klädkammaren i Pojkrummet. Men jag tog min vanliga höstjacka och med tröja under den och mammas sjal runt hals, nacke och öron frös jag faktiskt inte. Ryggsäcken värmer gott på ryggen. Det är med all säkerhet ryggsäcken som har gjort att ryggen inte har bråkat – ta i trä! – under dessa kyliga dar. Nä, problemet är mina fötter och skor till dessa. I morse fick det bli jympadojorna och jag frös inte jättemycket om tossingarna. Fast jympadojorna är ju hala. Snorhala! Svårast är det att låta bli att halka på kullerstenar och på övergångsställenas vita streck. Och jag trampar mycket sån mark när jag går till och från jobbet. Men det blir större problem när snön kommer – det lär den ju göra. Kommer det mycket snö har jag mina kängor. Jag är i princip besvärsfri från mina hälsporrar idag, så med en tjock och varm sula i dem lär de funka. I morse tog jag dessutom med tofflor till jobbet att ha inomhus. Men det är tiden med lite halka och lite snö som är bekymmersam. Jag hittade ett par enkla boots som kanske kan funka och i kväll provade jag dem när jag gick några ärenden till Kvarnen. Problemet är att de har lite klack och jag vet inte om mina fötter klarar det. Jag fick faktiskt lite ont bara på den korta promenaden i kväll. Och köandet – se nedan!

Ett tungt samtal med en kollega blev det idag. (Personen på bilden är också kollega, men det var inte den personen jag pratade med idag.)

När jag väl var på jobbet idag deltog jag i ett par möten. Vidare skrev jag bland annat minnesanteckningar och texter, bollade en översättning fram och tillbaka med mera. Ganska lätta saker i sammanhanget. Tungt var dessvärre  ett samtal med en kollega. Ibland blir jag rädd när jag ser och hör hur andra människor far illa. OK, allt är inte svart eller vitt, men det handlar om människor! Lite mjukhet skadar inte då. Speciellt gentemot dem som inte har så stor käft som vissa andra har. Just det uttrycket var nåt min mamma använda – att nån har käft. Med det menade hon att vissa kan prata vitt och brett för sig, medan andra, som kanske är minst lika kompetenta eller mer, inte kan prata lika bra för sig. Det är inte mycket jag kan göra mer än att lyssna och stötta och försöka peppa.

∼ ♦ ∼

Va ere om?

I kväll har jag skickat ett paket till en vän. Vännen fyller snart år och sen är det, som bekant jul. Jag hamnade i jordens kö! När jag ändå var på Kvarnen handlade jag lite. Familjen Katt och jag är ensamma hemma till klockan 21.15 när Anna slutar jobba. Jag åker och hämtar hem henne i bil, förstås, det är för kallt och mörkt att promenera så dags.

Det finns alltid saker att göra hemma och medan jag har varit på jobbet har Anna gjort en hel del innan hon gick iväg till sitt i eftermiddags, noterade jag. På min lott har fallit att stryka gardiner och en löpare och det ska jag göra nu. Jaja, jag får väl dammsuga och sånt också nån kväll, det kan en göra med takbelysningen på. Sen vet jag att badrummet och gästtoan behöver städas , så jag får väl köra ända in i kaklet i helgen. Dammsuga kan en göra hur mycket och ofta som helst – fast det tycker inte katterna, förstås. De vill inte bli störda av Helvetesmaskinen när de ligger och sussar. Livet som katt hos oss är nog rätt… gott…

Så sant som det är skrivet.

∼ ♦ ∼

I morgon onsdag ska jag bjuda en vän på en försenad födelsedagslunch här på jobbet. Det ska bli trevligt att träffas, det var ett tag sen vi pratades vid ordentligt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.