Kära dagbok…
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
∼ ♦ ∼
Inte ett moln på himlen i morse, men ganska kyligt, bara nio grader. I morse roade jag med att leka sportkommentator inombords och kommentera min promenad med de branta stigningarna och upploppet. Skrattade ljudlöst och utan att visa det – ibland är jag lite rolig, faktiskt. Jag älskar mina morgonpromenader, men avskyr min onda mage just nu. Jag åt räkgratinerad fiskfilé med tomat- och hummersås och ris, riktig skonkost, till lunch och ändå fick jag kramp och värk. Kanske är det alla outtalade tankar eller alla oskrivna ord som tumlar runt där. Det är ett kännbart straff, att skriva intetsägande. Vissa skrivna ord kan vara charmiga, men när det gäller somliga är orden onda. Arslet finns liksom alltid bara baktill, hur en än vänder sig. Vreden hamnar i magen ihop med frustrationen och känslan av att ingenting vara värd. När en gång på gång får bekräftat sina tillkortakommanden vänder en sig till sist inåt och roar sig själv. Det har funkat förr. Nåja, jag har i alla fall skrivit nåt i kväll som jag hoppas faller i god jord. Och det är inte nåt på den här bloggen.
Det händer att jag pratar ord i form av grammatik på jobbet med mina kollegor. Sånt njuter jag av, kan skratta åt nördigheten. Sen läser jag pappersvarianten av lokalblaskan då och då. Där verkar det finnas få som kan skriva bra texter. Vad hände med alla duktiga journalister? Sa Runar ”spä” eller blev han missförstådd igen..? Och var det verkligen ett halvår det gällde?
Innan jag tog en kvällspromenad till Svartbäcken blev det bokbyte, från en rörig bok till en relationsroman. Och en fikaträff med en vän i nästa vecka, en vän som förhoppningsvis tycker om ord.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jag har börjat tycka om 
Jag – och säkert många med mig – brukar säga att 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 