Kära dagbok…
Belöningen efter en tur till Hemska Stormarknaden igår kväll.
Det händer ibland att jag efterfrågar applåder för det jag gör. Det händer också att jag får det. Som när jag dammsuger en vardagskväll trots att jag har varit uppe sen klockan sex och dessutom jobbat åtta timmar. Eller som igår kväll, när jag erbjöd mig att åka till Hemska Stormarknaden och handla livsmedel och kattmat och köpa en present. (Nej, presenten var varken till mig eller Anna.) Fast igår efterfrågade jag faktiskt inte applåder, jag åkte iväg ändå. Sen belönade jag mig själv med en stunds läsning av min bok på gång och två rader Frukt & Mandel, en chokladkaka som hade överlevt den gångna helgen. Anna var så trött, tröttare än jag. Hon har ju ett mer fysiskt jobb och när det snarare tycks vara kutym med underbemanning än ovanligt tär det på krafterna. Jag fattar. Själv har jag ett jobb som mer tröttar ut hjärnan. Hade jag inte varit så privilegierad att jag hela tiden haft ett eget kontor, med en dörr som går att stänga, skulle jag inte ha överlevt länge här. Ljud – och oljud och brus – gör mig trött och råddig. Jag behöver ha möjlighet att hålla ihop tankarna i tystnad. Men… visst är jag trött ändå om kvällarna. Huvudet, vill säga, inte kroppen. Den är bara allmänt trött och slö. Anna har varit ledig idag och förhoppningsvis återhämtat sig lite. I morgon har hon ett kort dagpass i stället för ett kvällspass och fredag – söndag är vi lediga båda två. Jag har fått min semester på fredag beviljad. Jag har föreslagit vindsröjning på fredag, men det är högst oklart om vi mäktar med det.
∼ ♦ ∼
Det började bli kallare redan igår kväll och i morse var det närmare fyra minusgrader. Det fick bli dunjackan igen – igår och i helgen hade jag min höstjacka och en av mammas mindre halsdukar i rött. Min mamma klädde så bra i rött, men hon ville sällan ha röda kläder efter pappas bortgång. En kan sörja sin älskade på många vis.
Både igår och idag har det varit soligt och det gör under för humöret, märker jag på mig själv och andra. På jobbet har folk verkat lite gladare. Eftersom jag inte gör nåt nyhetsbrev den här veckan gör jag i stället andra saker. Det tycker jag är roligt, variation förnöjer samtidigt som jag får sånt gjort som jag annars inte riktigt hinner med. För övrigt hann jag också med/belönade jag mig med en liten friskvårdspromenad efter lunch – fisk med grus och koriander – för att tanka ljus och luft i Botaniska trädgården samt även besöka Tropiska växthuset. Underbart!
(Som vanligt, klicka på bilden för att se den större, se hela bildtexten, se bilderna i bildspel och kommentera varje enskild bild.)
∼ ♦ ∼
Citrus fick sitta på köksbänken i morse när diskbänken var upptagen av en stekpanna.
Vi kämpar på, om morgnarna, jag och vår tvåveckorssambo. Nästa vecka vet jag att det är ett välkommet sportlov. Vissa saker oroar mig lite även om jag vet att det inte är mitt problem eller att jag har rätt att bry mig, ens dryfta det här. Så det blir inte mer skrivet om det och bilden som illustrerar detta är på Citrus från i morse. Hon var lite störd av att det låg en stekpanna på ”hennes” diskbänk. I stället fick hon knö ihop sig på träbänken på andra sidan hoarna, bland kaffebryggare och annat störande.
Lucifer höll sig lugn ända till klockan fem den här morgonen. Då klev jag upp och fyllde matskålarna och passade på att gå på toa. Sen lyckades jag faktiskt sova en stund till.
Lucifer höll sig hyfsat lugn i morse. Kanske har litteratur sån inverkan på kattkillen?
Som så ofta hade jag ont i magen när jag kom hem. Inget att skriva mer om här, jag får väl belöna mig på nåt sätt så kanske jag glömmer.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
På kort tid har jag plöjt en hel serie kriminalromaner av tegelstensomfång*. Jag har alldeles nyss slagit ihop pärmarna till den fjärde och sista boken om 
Jag har som bekant fortsatt min litterära resa med Fabian Risk och hans upphovsman 
Gå till Toffelprofilen
