Kära dagbok…
Antikkunnig i Umeå, var jag igår.
Egentligen börjar jag som så ofta dagens dagboksinlägg med att skriva om gårdagskvällen. Nu hände inget spektakulärt. Anna hade dammsugit nästan överallt och jag tog de rum som var ogjorda. I morse såg det på vissa ställen ut som om vi inte hade dammsugit på år och dag. Katterna drar runt med sanden från pottorna och dessutom släpper de (katterna, alltså, inte pottorna) pälstussar. Det är gissningsvis dags för byte från vinterpäls nu, men jag misstänker också att det ligger rätt mycket bus och lek kring tussarna. Lucifer och Citrus busar väl mest, fast mamma Mini kan hon också, trots att hon är i min ålder omräknat. Mini kan galoppera, till exempel, och hon är inte nån direkt kärleksfull moder – hon gillar att klippa till sin barn, framför allt Lucifer. Igår kväll låg Mini mest och sov efter en fullspäckad dag (!), så hon missade Antikrundan från Umeå. Även denna gång fick jag diplom som antikkunnig. Som vanligt blev jag löjligt glad. Det finns som sagt ingen som säger åt mig att gå till doktorn och heller ingen som säger att jag är duktig ibland. Så jag blir lite stolt över diplomen, barnslig som jag är.
Till Umeå har jag aldrig varit och inte lär jag åka dit heller. Det är bara att inse att det där med att resa – såväl inom landet som utomlands – är nåt jag får göra litterärt. Men jag drömmer om att åka tillbaka till Brighton och träffa vännen K och jag drömmer om att resa till London och träffa Tom och kanske även Andy. Det lär stanna därvid. Drömmar, alltså. Det är ju inte precis nån som bjuder dit mig och jag har även blandade känslor runt ett eventuellt återseende med K och ett möte med Tom och Andy.
I morse var det runt tio minusgrader igen.
På tal om London kör jag samma behandling för fotjäveln som jag gjorde där 2017: jag går så mycket jag bara kan. Ja för efter en dag när jag kände att den var bättre, blev det förstås bakslag och jag fick mer ont. Igår kväll hittade jag ett par små inlägg som faktiskt funkade i vinterbootsen. Eftersom det var tio minusgrader i morse var det nämligen uteslutet att jag skulle ha gympadojorna av tyg som det blåser rätt igenom. Inläggen funkade bra – på vänsterfoten. På högerfoten, den onda, åkte det ner och la sig i hålfoten och tryckte mot stället där jag har mest ont… Nåja, väderappen utlovar många plusgrader i helgen och då blir det gympadojor som är bäst för mina fötter. Jag har ett par ärenden på stan och är hoppfull om vädret. Väderappen säger sex plusgrader på lördag och nio på söndag…
Jag ringde och grattade ett födelsedagsbarn* på lunchen. Det var fint att höra att hon får några gäster idag på själva dagen. Anna och jag dyker inte upp förrän på söndag eftermiddag på grund av jobb. Världens bästa svärmor är faktiskt inte min svärmor på riktigt eftersom Anna och jag inte är gifta, men ändå. Personen jag avser, Annas snälla mamma, är verkligen den bästa svärmor en kan ha och är så värd att firas.
∼ ♦ ∼
Kakfritt har det inte varit, jag erkänner. Igår kväll slukade jag de Ballerina chokladbollkex som var kvar i paketet. Men… jag tackade även ja till ytterligare en kaka på jobbet…
Dagens (egentligen gårdagens) kaka blev därför…
Dagens, eller egentligen gårdagens kaka, blev McVities Hobnobs Milk Choclate.
McVities Hobnobs Milk Chocolate, också en gammal favorit men från min studietid på järnåldern. Ballerinakexen började jag tugga på redan under äldre stenåldern, typ. Hobnobkakan bjöd kollegan R på. Som synes är det bra gott att hålla sig väl med sina kollegor… Men det är inte bra för midjemåttet.
Och på tal om jobbet slutade intranätet tack och lov att krångla igår och jag kunde publicera mitt nyhetsbrev som tänkt. Jag gjorde de sista redigeringarna i nyhetsbrevet i morse. Resten av fredagen på jobbet har jag hållit på med diverse gott och blandat, tyvärr inga kakor, dock. Jag sparade mig till kvällen när jag och Anna planerade att mumsa på diverse godsaker. Lite lunch fick jag emellertid peta i mig mitt på dan. Två mackor och yoghurt med müsli köpte jag från restaurangen i huset. Detta kostade två spänn mer än den varma lunch jag brukar köpa från restaurangen i huset mitt emot. Är det vettigt, det? Nåja, jag blev inte bara fattig, jag blev trots allt mätt. Och så fick jag en stunds läsning i den braiga, men tunga boken jag har på gång just nu.
Dagens lunch var lätt och kall, men två spänn dyrare än min vanliga rejäla portion varm mat.
En stunds tung läsning blev det till den lätta lunchen.
∼ ♦ ∼
Idag passade det väldigt bra att flexa ut två timmar tidigare. Anna och jag gick och handlade middagsmat och dryck tillsammans efter jobbet/n.
En leverans med varor anlände i kväll från ICA Maxi i Stenhagen. Det finns säkert folk som har synpunkter på detta också och tycker att vi lyxar som tar hemkörning. Men det är väldigt praktiskt när en/två inte får tiden att räcka till för fysisk storhandling och dessutom har diverse krämpor som gör det svårt att bära tunga matkassar och kattsand. Vi uppskattar verkligen hemkörningstjänsten. Dessutom har vi en egen liten hjälpreda som ligger redo att vara tillhands på köksbänken. Citrus är hjälpsamheten själv när det handlar om matvaror. Eller kanske är det bara nyfikenhet..?
Citrus är hjälpsamheten själv. Eller i vart fall väldigt nyfiken…
∼ ♦ ∼
Och till alla som tycker att jag är konstig och knäpp… Jag har faktiskt inte alltid varit det, men det en är med om i livet påverkar en, det går inte att komma ifrån. Att vägra dansa efter andras pipa gör en också ganska ensam Mer om detta på annat ställe.
∼ ♦ ∼
*ett födelsedagsbarn = Annas snälla mamma
Livet är kort.
Livet kan vara nog så spännande och hemskt utan att en behöver läsa fiktiva kriminalromaner. Vi vet nämligen två saker: var och en av oss ska leva med oss själva hela vårt liv och… vi ska alla dö. I februari köpte jag två pocketböcker till 
Gå till Toffelprofilen
