Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

För elva år sen föll jag. Jag faller fortfarande. Trots att uppförsbackarna har varit – och är – flera än nerförsbackarna faller jag. Vissa dar faller jag och slår mig hårt, andra dar faller jag och landar mjukt. Vem sa att livet och kärleken var enkla ting? Men solen går upp varje dag och den går ner. Dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad och år till år. Idag är det elva år sen Annas och min första dejt.

När jag föll den där första gången kände jag att jag ville ge nåt annat, nåt som inte funnits tidigare. Det är inte med glädje jag konstaterar att jag har misslyckats. Till mitt försvar ska sägas att jag har försökt, att jag försöker med små överraskningar i tillvaron. Det går inte så bra för mig. Men jag finns här ännu och jag faller fortfarande. För kärleken tar jag inte lätt på, den kärleken som jag fann (för)sent i livet. Och trots att jag faller är jag låst i min kärlek. Låst till dess nyckeln återfinns. Om den nånsin hittas. Hade jag haft tillåtelse skulle jag ha skrivit hur mycket Anna betyder, hur fin, vacker och fantastisk hon är, och hur hon har stått stark när jag har vacklat – och fallit. Men jag ska inte beskriva andra människor här, knappt nämna dem vid namn. Det är emellertid svårt att låta bli att ära den som äras bör. Jag har redan skrivit för mycket och för personligt.

∼ ♦ ∼

Morgonstund har guld i mund, men vi har ingen hund. Däremot har vi tre katter. En av dem hade kräkts i natt eller i morse. Det tog Anna hand om liksom utfodringen och pottömningen. Jag behövde bara ta med mig bajspåsen till tunnan denna kyliga morgon. Citrus låg i min skrivbordsstol och purrade och såg ledsen ut, som att hon inte ville att jag skulle gå. Villkorslös kärlek. Sen skaffade de mig jobb som möbelrenoverare på kvällen. Inte av den bästa sorten, ska tilläggas.

På väg till jobbet såg jag människor som sov under bar himmel, på gräset, med var sitt täcke över sig. Är det ett värdigt liv?

Jobbet – en dag fylld av möten, dubbelbokade också. Jag skrev lite, tog in ett nytt uppdrag, försökte formulera ord till begripliga meningar, åt kyckling till lunch, jobbade med ett nytt utseende på en ingångssida på intranätet, gladdes åt vissa kollegor. Sen köpte jag med mig mat till dem på Main Street och gick hem.

Och för den som eventuellt undrar: jag fikar ensam nästan jämt, jag äter oftast ensam, men jag är inte ensam. Jag har alltid en bok till sällskap. Det är mitt eget val. Just nu väljer jag att ha sällskap av Tony Irving.

(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)

Du får inte gå!

Lämna mig inte!

Kontorsråtta noterad vid ett av dagens möten.

Lunch ihop med kycklinggryta och Tony Irving.

Här behövs inga glad-piller annat än på strumporna.

Möbelrenovering med silvertejp på kvällen.

Kvällsmat med Tony.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.