Kära dagbok…
Det är höst.
Det är höst och jag gillar det. Igår kväll blev det en skön promenad för att möta Anna efter jobbet. Jag tycker om att röra på mig och allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för… tandvärken, mest. Ryggen var tacksam för promenaden och tack vare att jag har hållit igång samt använt Linnex känner jag nästan inte av den alls. Värre är det då med tandeländet. Men inget ont som kanske inte har nåt gott med sig. När en har ont i en tand är en inte så sugen på att äta. Vem vet, jag kanske äntligen går ner de 30 kilo jag skulle vilja förlora? Eller åtminstone några..?
Det blev i alla fall kycklingmiddag igår, men sen ville inte tanden vara snäll. Jag provade GT i stället för Ipren på kvällen och det dämpade smärtan en del. Visst åt jag några chips, men det smakade inget vidare. Inte ens choklad… Nä, lördagsgodis och tandvärk går inte ihop.
I morse vaknade jag redan vid sjutiden – av tandvärken. Tog in kaffe på sängen och försökte läsa boken jag har fått för recension, men det var svårt med koncentrationen. Dessutom var jag orolig för bilen vars batteri var på upphällningen. Till sist gick jag upp och gjorde lite nytta. Bland annat polishade jag Annas spegelbyrå i sovrummet – den blev jättefin. Två ägg kunde jag få ner till frukost. Mitt frukostsällskap tyckte att det var lite klent på bordet.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Jag slog en signal till Annas snälla mamma för att jag ville höra hur läget var där. Lustigt nog hade hon tänkt ringa mig – och be om hjälp med ett par saker, bland annat en skjutsning nästa lördag. Nog har jag sagt till dem hundra gånger att de ska höra av sig om de behöver hjälp – och så kunde jag inte ge dem det med säkerhet. För om bilbatteriet var på väg att dö behövde jag inte enbart boka tandläkartid i morgon utan även verkstadstid. Det kändes så dumt och ledsamt, men vi pratade i alla fall en stund. Så körde jag igång dammsugaren och… så ringde Annas snälla mamma igen. Enligt hennes man L skulle bilbatterier finnas på macken att köpa och åkte en till deras OK-mack skulle de med all säkerhet hjälpa till att sätta i batteriet. Jag tackade för tipset, kollade telefonnumret till sagda mack och ringde. Jorå, bilbatterier hade de, men nejrå, hjälpa till att sätta i dem gör de inte. Jag ringde tillbaka till Annas snälla mamma och rapporterade och vi kom överens om att jag skulle höra av mig innan lördag ifall jag fått nytt batteri i bilen på verkstan. Sen städade jag badrummet – med plasthandskar på – och så ringde mobilen. Gissa vem? Jo, det var Annas snälla mamma som ringde och sa att L kommer om en timma och tittar på mitt bilbatteri så får vi se… Och… det som sen hände var att jag städade klart, duschade gick med sopor och mötte L, som inte är frisk, på cykel. Vi gick ner i garaget, han tittade, hummade, hade verktyg med sig och tyckte vi skulle försöka ta oss till Biltema. Gudarna var med oss, Clark Kent* startade. På Biltema fick vi god service och hjälp att hitta rätt batteri. Och på dess parkering skruvade L ur det gamla batteriet och satte in det nya. Jag blev så tacksam att jag lovade skjutsa dem ända till Turkiet på lördag! Men nej, det räckte om jag skjutsar dem till Resecentrum, tyckte L…
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
∼ ♦ ∼
Nu ska jag ta en värktablett till och invänta Annas hemkomst innan det blir nån sorts middag. Två tredjedelar av oss människor på Main Street är skruttiga och Anna, som har den lilla åkomman diabetes, är säkert jättetrött efter en lång dag på jobbet. Tänk om en kunde dö och sen återuppstå i en ny, frisk version. Som ett bilbatteri, till exempel…
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 