Kära dagbok…
Det är märkligt hur det kan svänga. Hur en kan känna sig på topp och behövd ena stunden för att nästa stund få svart på vitt att vissa saker en gör är lite… förgäves. Onödiga. I morse frukosterade jag med ”mina pojkar” vid köksbordet. Den ene sökte så tydligt mitt sällskap, dock av lite oklara skäl. Närhet, kanske. Han trivdes och spann och medan jag läste min bok på gång och åt småpratade jag med honom och klappade lite på honom. Den andre för att jag väckte och för att jag såg till att frukost åts och att vi båda kom iväg i tid. Praktiskt. Att vara behövd behöver (!) vi nog känna lite av var och en. När jag bodde ensam var jag mindre behövd av dem jag bor med nu, men mer behövd av min mamma. Sen gick mamma bort och den självklara kärleken mellan mor och barn fanns inte längre. Jag är emellertid så tacksam att jag fick uppleva den – även om den kärleken varken var okomplicerad eller ovillkorad.
Lucifer behövde nog närhet…
∼ ♦ ∼
”April, april!
April, april! säger vädret.
tycks vädret säga åt oss. I lördags var det så varmt att en hade kunnat vistas utomhus i bara en tröja. De senaste dagarna har det varit vinter igen. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, men vindarna är starka och nordliga och gör att det känns som om det är neråt en sex, sju minusgrader. I morse när jag traskade förbi en av pubarna fem minuter från mitt hem som har sin uteservering på trottoaren var det med tungt hjärta jag stannade och för att fota. Pubens nya utemöbler var täckta av… snö…
Jag fryser och tänker på att Slottsträdgården får stå orörd. Nu var ju Anna och hennes snälla mamma där och krattade häromveckan, men det borde snart vara dags att sätta potatis och kanske annat i jorden…
∼ ♦ ∼
Jag jobbar på. Jobbar på med jobbet och med livet. Försöker hämta kraft i dem som ger energi, men också att inte suga för mycket kraft ur dessa… klippor i min tillvaro. Klipporna liksom även mina verktyg börjar bli slitna. Jag är så rädd att nåt ska gå… itu. Det går inte att sudda ut mammas undran om jag verkligen klarar av det här. Orden mal sönder mig, krossar mig och mamma finns inte längre här att ventilera med.
Då vänder jag mig till dem som behöver mig allra närmast, dem jag ger mat och tömmer toaletterna åt, dem jag leker med, klappar och pratar med: familjen Katt. De svarar med sin värme och sitt spinnande.
∼ ♦ ∼
I morgon firar vi ett aprilbarn som är mig mycket kärt. Ett paket är utlovat till morgonen och resterande till kvällen.
Det blir ett paket till morgonen.
∼ ♦ ∼
PS Tack A för att du finns för mig!
Livet är kort.
Det var slumpen som gjorde att jag hittade 
Fy fan på ren svenska vilken dag det var igår! Jag kände mig som en bläckfisk på jobbet. Så snart jag började jobba med en sak trillade en annan in. Och allt var bråttom och krävde antingen åtgärder eller synpunkter från min sida. Jag skällde lite i all välmening mejlledes på Tjifen igår för att hon stod vid skrivbordet och åt sin lunch. I morse fick jag skäll tillbaka – vänligt, förstås! – för att jag själv inte hade tagit ordentlig och tillräckligt lång lunch. Nåja, jag väljer att se gårdagen som en sån där dag det är bra att jämföra med. Sen gillar jag fullt ös – ibland. Då och då. Inte alltid. Hur som helst, en kommunikationsplan blev färdig, en annan la jag sista handen vid idag. Jag hann skriva en nyhet till avdelningen och fick ihop sju underlag till fredagens nyhetsbrev. Det ska vara tio. Övriga tre fick jag i morse. Nu ska underlagen göras begripliga och kollas av diverse. Det tar sin lilla tid, även om det bara är ett väldigt enkelt nyhetsbrev.
Gå till Toffelprofilen
