Kära dagbok…
Allhelgonaafton 2018… Vi skulle ha gått ut och ätit på kvällen, men det blev hemmamys i stället. Vi var trötta båda två, trots att jag hade varit ledig och Anna jobbade ganska kort dag. Men så var det. Det är bara att inse att vi inte längre är 20 år och att den senaste tidens oro har tagit hårdare på oss än vad vi trott. Vi tog en GT och lite chips efter handlingen och sen var det inte helt fel att mysa i köket med tända ljus, äta laxpaté med romsås och skala färska räkor som vi doppade i chiliaioli. Vi drack ett ljuvligt vin därtill. Och när maten var uppäten och skalen kastade kollade vi på ett par TV-serier som vi hade spelat in, men som vi inte hade hunnit se i veckan. Sen var det plötsligt läggdags.
(Klicka på bilderna för att se bildtexterna, se bilderna större, se bilderna i bildspel eller kommentera enskilda bilder.)
∼ ♦ ∼
Anna började jobba redan klockan sju idag. Mörkt och eländigt var det ute, så hon tog bussen. Jag orkade inte skjutsa, men jag var uppe och sa hej då i morse innan jag somnade om och sov en stund till. Jag läste ut en smärtsam bok igår och grabbade tag i en ganska ny deckare. Den boken hade jag tänkt spara till längre fram i december, men jag orkade inte vänta längre. Jag läste väl en 60 sidor innan jag klev upp och satte mig en stund vid datorn för att skriva.
Det blev bara en kort stund vid datorn, för idag skulle jag ju städa. Jag hade just dammat klart när Annas snälla mamma ringde. Hon frågade så försiktigt om jag kunde tänka mig att handla lite åt dem, för nu har L fått komma hem från sjukhuset. Självklart ville jag hjälpa! Överenskommet blev att jag skulle dyka upp vid 14-tiden med varorna och få en kopp kaffe. Jag städade klart det mesta hemma – dammsög och torkade golven i köket, hallen och på gästtoan. Sen åt jag frukost i sällskap med mina föräldrar. Eller ett foto på dem, förstås. Jag tände ett ljus och kände mig nära dem trots att de inte längre finns kvar här på jorden och trots att jag inte hade möjlighet att åka och tända ett ljus på graven. Nog tror jag att de vet att jag tänker på dem och saknar dem ändå. Det kändes väldigt gott att kunna göra nåt för de levande föräldrarna också – även om det inte är mina föräldrar. Det blev ett par trevliga timmar hos dem med riktig go-fika: jag fick bullar och kladdkaka med hallon och grädde. Jag passade även på att ta med en kasse litteratur till Annas snälla mamma. Jag tror att hon ska gilla Olséni & Hansens Ester Karlsson med K och uppföljaren Ett lik i garderoben (mysdeckare), Jojo Moyes Ensam i Paris (noveller) och Caroline Säfstrands Alltid din dotter (riktigt bra feelgood). Tre helt skilda genrer för säkerhets skull, hoppas nån ska passa!
Allhelgonadagsmiddag på Donken.
Jag for sen hem och städade det sista, det vill säga jag skurade gästtoan och badrummet samt torkade golvet i badrummet och i vardagsrummet. Det blev Allhelgonadagsmiddag på McDonald’s. Där var det… hysteriskt… Stackars dem som jobbar där… Jag hade nog tänkte mig middag på en något finare lokal efter en promenad för att se Allt ljus på Uppsala. Så blev det inte, jag var för trött och ville dessutom erbjuda Anna hämtning med bil i kväll klockan 21 när hon slutar jobba. Det erbjudandet blev hon tacksam för.
Nu ska jag sätta mig i bästefåtöljen. Mini hovrar och piper och vill att jag ska komma. Jag ska slå upp deckaren jag läser och även en mugg uppvärmt kaffe. Klockan 20 ska jag plocka fram några goda ostar och öppna ett vin på luftning och trekvart senare åker jag och hämtar Anna. Men nu… Äntligen en stunds… bara vara….
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En morgon i oktober tittade Zeta in på kontoret på jobbet. I min hand stacks en ganska nyutkommen roman (den släpptes på min födelsedag i år, faktiskt!) om cirka 300 sidor med titeln 
Jorå, vi kom allt iväg på sen bio igår kväll. Klockan 22.15 satt vi redo i salong 5 på 
På helgerna är det enligt mig bara skit på TV. Förra lördagen var inget undantag. Men hur det nu kom sig 
I förra veckan anlände ett paket till Main Street. Att läsa uppföljaren till 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 