Ett rött vin: Ziggurat Montefalco Rosso 2015

Ett inlägg om ett vin.


 

Ziggurat Montefalco Rosso 2015

Fylligt och smakrikt italienskt.

En besvikelse på vinfronten i lördags behövde definitivt kompenseras på söndagen. Med fisk till middag kunde lätt några goda ostar med tillbehör slinka ner senare på kvällen. Till dessa öppnade jag en flaska Ziggurat Montefalco Rosso 2015.

Vinet är förstås italienskt – från Umbrien – och kostar 139 kronor. Det är kategoriserat som mycket fylligt och bör serveras till mörkt kött som lamm, nöt eller vilt, tycker Systembolaget. Här blev det i stället drycken till några smakrika ostar, bland annat Stilton. Jag luftade vinet ordentligt och lät det ljummas väl ovanpå spishällen medan fisken tillagades i ugnen. Vinets serveringstemperatur gör oerhört mycket för smaken om vinet. Ett rödvin kan skilja sig rejält från gång till annan om det serveras alltför svalt, anser jag.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, hallon, peppar, salvia, vanilj och kakao. […] Nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, kanel, örter, vanilj och choklad.

Det här vinet var verkligen fylligt och gott. Vinet hade en tydlig smak av kakao och bär med bara en lätt touch av vanilj. Eftersmaken var ganska lång på det här riktigt kraftfulla vinet. Det gick förstås alldeles utmärkt att dricka till ostarna och är definitivt ett vin jag köper igen. Vinet sägs gå utmärkt att lagra, något jag troligen tänker göra.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lördag kväll den 8 december och Anna-dagen 2018: Fortsatta frosserier, firanden och förberedelser inför jul

 



Kära dagbok…

Lördagskvällen fortsatte vi med frosserierna. Före maten slog klockan Gin o’clock, Sen lagade Anna underbart god lördagsmiddag, stekt kyckling till mig, kotletter till övriga. Förutom potatisklyftor och hot béasås fixade hon två sorters piemento, paprikor. Den ena köpte vi färdig, den andra lagade hon till i stekpannan. Mycket gott. Till maten serverade jag ett Barolovin som jag hade sparat ett tag i vinskåpet. Tyvärr blev det en riktig besvikelse för mig. Det var inte alls så kraftfullt och fylligt som jag hade trott. Ändå slank hela flaskan ner. Ja inte själva flaskan, förstås, utan innehållet.

(Som vanligt gäller det att klicka på bilderna för att se hela bildtexterna, se bilderna i bildspel, kommentera bilderna och se bilderna större.)


Lördagskvällen tillbringade vi tillsammans med After Dark
Svt visade deras This is it-show, en show som vi missade att se i verkliga livet. Den var jättebra på TV, så den måste ha varit fantastisk live. Fast somliga fyrbenta var måttligt roade…

(Precis som ovan gäller det att klicka på bilderna för att se hela bildtexterna, se bilderna i bildspel, kommentera bilderna och se bilderna större.)

∼ ♦ ∼

Trött var ordet även denna söndagsmorgon. Jag hade kunnat sova hur länge som helst, men klockan sju steg jag upp och gav katterna mat. Sen somnade jag om och sov ett par timmar till. Idag är det Annas dag och jag hade ett litet paket till henne. Hoppas hon gillade innehållet, jag tyckte att jag var lite fyndig. Det blev en stunds läsning innan vi klev upp för att äta andra advent-frukost. Vid det laget hade Snuffe a k a Lucifer piggnat till betydligt. Han satt på första parket…

(Precis som ovan gäller det att klicka på bilderna för att se hela bildtexterna, se bilderna i bildspel, kommentera bilderna och se bilderna större.)

Som bekant är det ju jul om ett tag. Vi hade ursprungligen tänkt besöka julmarknaden i Gamlis och därefter körkonserten i Gamla Uppsala kyrka. Anna insåg emellertid att hennes rygg inte skulle klara av kyrkbänkarna. I stället tog vi en promenad ner på stan på eftermiddagen för att köpa julsenap och nåt gott till adventskaffet. En och annan julklapp blev det också. Nu är det klart till några personer, medan andra fortfarande inte har fått det de ska ha. Vi har emellertid diskuterat och dividerat och bestämt vad det ska bli. De flesta paketen slår Anna in. Hon har gjort väldigt tydligt att jag har mina begränsningar vad gäller paketinslagning och jag finner mig i ödet. Katterna har inte hjälpt till med paketen. Mini har vaktat vinskåpet och Lucifer har sovit. Lilla Citrus har mest lyst med sin frånvaro.

(Precis som ovan gäller det att klicka på bilderna för att se hela bildtexterna, se bilderna i bildspel, kommentera bilderna och se bilderna större.)


Annas rygg är lite bättre idag, 
men ändå inte så pass bra att hon kan gå och jobba i morgon. Jag tror knappt att hon ens kan så långt som till sitt jobb. På seneftermiddagen satt hon därför och jobbade lite hemifrån medan jag skrev detta och lyckades komma åt ett kommando så skärmen vände sig upp och ner. Sen kom jag åt en massa inställningar så jag fick nästan hjärtinfarkt innan jag lyckades få saker och ting på plats igen. En kan inte tro att jag jobbar på en IT-avdelning… Och på tal om jobb är jobbväskan packad och rena kläder framtagna inför en ny arbetsvecka.

∼ ♦ ∼

Dagens julklappstips får du lista ut själv genom att studera bilden nedan. Nånting på bilden hör inte hemma bland insulingrejorna, men det kan vara en fin och stämningsfull julklapp – om än i lite annan form, kanske – för en mindre penning.

Insulingrejor och ljus

Dagens julklappstips är det som inte hör hemma på bilden.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, HBTQ, Jobb, Mat, Personligt, Trams, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett rödvin: Barolo Enzo Bartoli 2014

Ett inlägg om ett rött vin.


 

Barolo 2014 Enzo Bartoli

Fruktigt eller bärigt och lätt.

I vinskåpet har det ganska länge legat ett Barolovin. Jag har noterat i ögonvrån att det har fått goda recensioner och därför ville jag spara det till nåt speciellt tillfälle. Igår var det en vanlig lördag och inget särskilt alls, men jag tyckte att Barolo Enzo Bartoli 2014 skulle passa utmärkt att öppna till lördagsmiddagen (stekt kycklingfilé och potatisklyftor för min del). Flaskan kostade 199 kronor. Vinet är klassat som ganska fylligt och strävt.

Jag lät vinet lufta en god stund och det fick stå ovanpå hällen medan maten lagades. Ändå kunde det ha varit något ljummare när det serverades.

 

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Kryddig smak med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, mogna jordgubbar, kanel, nypon, choklad och pomerans. […] Kryddig doft med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, mogna jordgubbar, kanel, nypon, mjölkchoklad och pomerans.

Ärligt talat blev jag lite besviken. Det här var inte det kraftfulla vin jag hade förväntat mig. Jag tyckte inte att det var särskilt fylligt eller strävt. Smaken var mest fruktig och lite bärig, möjligen att jag anade pomeransen. Det kändes alltför lätt och nästan karaktärslöst.

Tyvärr nådde vinet bara upp till medelomdöme.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredag kväll den 7 december och FEM:s födelsedag 2018: Frosserier och påssjuka

 



Kära dagbok…

Glögg

Skål på dig, gumman – även om jag mest fick mandlar i min glöggmugg…

December är sannerligen frosseriets månad. Här har vi gått ut hårt. Igår på fredagen åt jag som vanligt lunch (fisk). När jag fick veta att Anna skulle göra hemlagad pizza på kvällen var jag inte sen att anmäla mitt intresse. Hur hon sen fick i och ur pizzan i ugnen är mig en gåta. Hela Anna är sned och ryggskottet vill inte ge med sig. Hon har rejält ont och kan inte böja sig och knappt komma i och ur min rätt höga bil. Inte ens engelskt godis eller glögg hjälpte, men gott var det. Häromdan frågade Anna per sms om jag ville ha glögg. Eftersom jag jobbade kunde jag inte svara genast – så hon köpte bara… mandlar. Igår kom i alla fall en flaska glögg hem. Som synes på bilden här intill fick jag mest mandlar i min glögg. Och innan vi hittade våra glöggmuggar… Ja, ja, med en av oss värkig och rörelsehindrad får den andra flänga upp på pallar och leta i skåp, men också gå ner på golvet och utföra vissa sysslor där. Jag känner mig lite som en studsboll samtidigt som jag är evigt tacksam att det inte är jag som har ryggskott. Stackars Anna!

∼ ♦ ∼

Citrus på väg in under täcket

Oväntat besök i sovrummet.

Lördag och jag var sannerligen uttröttad. Klockan var över nio när jag vaknade av att mobilen, som är tyst läge fram till 9 på helger, plonkade. Då vaknade jag och hade sovit typ nio timmar. Anna hade pinat sig upp och gett katterna mat medan jag bara sov och sov och sov… Det blev en liten stunds läsning och kaffe på sängen därför. Jag hade tänkt ringa vännen FEM som fyller år idag, men det fick bli grattis per sms – hon hade messat först och tackat för födelsedagsboken jag skickat. Och medan jag låg där och messade, läste och drack kaffe fick vi plötsligt oväntat besök i sovrummet. Miss Hyde a k a Citrus smet in och försökte gömma sig under Annas täcke, men se hon infångades så småningom. Dock av mig som inte har nån ond rygg. Just nu.

∼ ♦ ∼

Tomtegubbe

Ho ho ho! No no no till Stormarknaden!

Frukost, dusch, hårtvätt, tandborstning och påklädning… Sen for vi iväg för att handla. Vad jag tycker om att handla speglas inte i tomtegubbens min. Mina mungipor går åt helt andra hållet. Men vi behövde handla hem lite till i kväll och till jul och till kul och till julklapp. Därför kan jag inte berätta så mycket mer än att det var en dröm att strosa runt på ett ganska folktomt Tokerian, men en ren och sann mardröm att befinna sig på Stormarknaden. Fy fan, jag åker aldrig dit mer frivilligt! Problemet var bara att jag behövde gå till ett par specialaffärer som inte finns in stan. Belöningen blev sen en riktig go-fika när vi så äntligen landade hemma. Stackars Anna hade som jag tidigare nämnt svårt att ta sig i och ur bilen. Hon hade så besvärligt att hon inte kunde köra varuvagnen med lätthet heller. Eller bära. Så jag har burit av bara 17 och min rygg håller än, tack och lov. Katterna tyckte för övrigt att vi hade handlat alldels för mycket – och framför allt varit borta för länge. Citrus ser riktigt arg ut.

∼ ♦ ∼

Jag ska nu ta ett snabbt varv med Helvetesmaskinen* och skrämma upp katterna. Sen ska jag plocka ordning på en del av det jag har handlat. Som synes på bilden nedan är det nåt som inte hör till ekbyffén.

Ekbyffén

Det är nåt som inte hör hit…

∼ ♦ ∼

Dagens julklappstips är alltid uppskattat, men får faktiskt bara ges till den som är över 18 år. En stunds spänning – och vem vet… plötsligt händer det. Jag skulle verkligen behöva att det hände ganska omgående. Det har liksom blivit hål i plånboken på sista tiden.

Två trisslotter

Plötsligt händer det…


I kväll ska jag äta pippi och de andra två gris. 
Sen bänkar vi myndiga oss framför TV:n för att se på After dark – this is it, en show vi tyvärr missade att se i verkligheten.

∼ ♦ ∼

*Helvetesmaskinen = katternas namn på dammsugaren


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, HBTQ, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 7 december 2018: Lagt ägg ligger, måsten och julfint i hemmet

 



Kära dagbok…

Saffransägg i min handflata

Lagt ägg ligger… Just det här saffransägget bjöd en kollega på igår.

Lagt ägg ligger, eller hur är det en säger? I morse kunde jag ha legat kvar i sköna sängen lite till. Jag var sååå trött. Men nu väntar två lediga dagar när jag ska försöka att inte stressa runt med diverse. Anna har fortfarande besvärligt med sin rygg. Hon tog en promenad på dagen och rörelse mjukar upp musklerna. Sen på kvällen satt hon i sin fåtölj när vi gjorde en hemkörningsbeställning – det vill säga Anna beställde, jag fick studsa upp och ner och kolla våra förråd. Sen skrev jag en lista över julmat – med order från Anna att skriva läsbart. Det var svårt. När det blev läggdags fick jag hjälpa tant upp ur fåtöljen. Jag såg smärtan och vet exakt hur jävla ont det gör. Nu får jag försöka att inte göra några knäppa lyft, vridningar eller så, för vi kan ju inte ha två med ryggskott hemmavid. I eftermiddag kommer vår tvåveckorssambo tillbaka. Jag vet inte för hur länge den här gången. Det är visserligen mitt hem också, men föräldrarna avgör vad som är mest praktiskt med tanke på kommande storhelg. Ärligt talat ska jag säga att det är med blandade känslor jag går den här julen till mötes. Men så har jag ju alltid känt. Det handlar mest om mig. Jag har gått från att ha varit den yngsta och medelpunkten i min blodsfamilj till den äldsta som dessutom inte har nån blodskoppling till nån av dem jag ska tillbringa julen med. Tacksam är jag för att jag inte behöver vara ensam, att jag får vara med och fira jul i mitt hem på ett hörn, men jag förstår min mammas oro och funderingar kring julen allt mer nu när jag är i en nästan liknande position. Fast mamma hade ju mig. Jag har ingen mamma eller pappa eller syskon eller barn.

Igår kväll fick jag trösta mig med fudge från Bath. Tidigare i veckan har vi provsmakat godis från Cadbury. Det hade varit roligt att få uppleva Bath IRL. Jag får bara acceptera det faktum att mitt liv inte har varit fyllt av spännande och stimulerande resor. I stället har jag rest tack vare böckerna jag har läst. Godiset från Cadbury och fudgen från Bath var i alla fall ljuvliga. Fudgen delade jag lika och la upp på var sitt fat. Nu ser det jättemycket ut på bilden nedan, men faten är små fat till espressokaffekoppar vill jag påpeka! Vi fick emellertid var sin riktig sötchock – fudge innehåller mycket socker… Betydligt mer än ett saffransägg…

Bildtexter, större bilder, kommentera bilder, se bilderna i bildspel – klicka på bilderna!

∼ ♦ ∼

I morse var det plusgrader igen, men jag tog mina nya boots på fötterna i alla fall. Det var bara ett par grader varmt och jag har frusit i jympadojorna tidigare. Dessutom kan temperaturen svänga under dan så att det blir halt och då är det bättre att ta det säkra före det osäkra. Jag hittade Compeed i medicinlådan i badrummet och stoppade med mig i mobilfodralet. För jag tänker att fötterna ska härdas. Jag ska vara glad att jag har varma och sköna boots – det finns människor som går barfota så är års. Och i Vita bergens barn gick de ibland i hårda träskor. Så varför klagar jag när hälen är lite rosaröd..? För övrigt tog jag jag strumpor med piller på idag. Kanske lindrar de mitt löjliga lilla skoskav..? Fast när jag kom hem hade huden spruckit och Compeed åkte på högerhälen.

Bildtexter, större bilder, kommentera bilder, se bilderna i bildspel – klicka på bilderna!

∼ ♦ ∼

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större Universitetshuset interiör

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Nåt att tänka på för världens gnällspikar.

Idag var det stormöte på förmiddagen i Universitetshuset om vår nya organisation. Jag har nyligen fått information på såväl avdelningsmöte som personalmöte i förvaltningen, så jag bestämde mig för att skippa dagens informationsträff. Dessutom behövde jag jobba. Mitt nyhetsbrev ska publiceras exakt klockan tio varje fredag och jag hade ingen lust att släpa med mig datorn och gå halvvägs hem igen vid nio-tiden. Samtidigt hade jag hoppats att de värsta gnällspikarna skulle ta tillfället i akt och gå och lyssna och få möjlighet att ställa frågor till projektledaren. Men en del gör aldrig det och sitter sen och spekulerar och skapar negativ stämning. Tråkigt, tycker jag som försöker se positivt på förändringen. Så jag försöker stänga mina öron för sånt och när jag tar rast gör jag det i sällskap med min bok på gång, en tidning eller med människor som pratar om andra saker eller som diskuterar på ett konstruktivt sätt. Idag på lunchen blev det förresten bokbyte, från Stockholm till Sandhamn, 1800-tal till nutid.

Böckerna Vita bergens barn och Iskalla ögonblick

Bokbyte från Stockholm till Sandhamn.

∼ ♦ ∼

Helgen ligger framför mig. Jag måste försöka handla några fler julklappar än jag gjorde idag, för jag erkänner att jag inte riktigt orkar det/har nån lust efter jobbet i arbetsveckorna. I morgon lördag måste vi åka och handla en del – vi får nämligen ingen hemkörning av varor förrän på måndag efter jobbet. Då måste jag vara hemma och ta emot, för om Annas rygg är OK befinner hon sig på jobbet då. I helgen får jag bära och Anna peka, i princip. Eftersom hon har svårt att böja sig ner blir det mest jag som utfodrar katterna och tömmer deras pottor. Jag vet att det bara är hemskt att böja sig när en har ryggskott. Katterna har varit ganska busiga. Mini har galopperat lite, men är väl den som har tagit det mest lugnt, bland annat i min bootslåda – med ålderns rätt. Citrus är busig som 17 och Lucifer är det av och till. Båda två är sällskapssjuka, men på olika sätt. Lucifer är en ängslig liten kisse som jag tror inte skulle klara sig så länge utan oss människor. Citrus däremot är ett sant rovdjur och bilden av henne som miss Hyde häromdan är nog med verkligheten överensstämmande. Hon väser av jaktinstinkt ibland när hon ser flugor och småkryp. Och sig själv, i glaset mellan hallen och vardagsrummet eller i hallspegeln.

Bildtexter, större bilder, kommentera bilder, se bilderna i bildspel – klicka på bilderna!

∼ ♦ ∼

Det har börjat bli julfint i vårt hem med ljusslingor, bonader och hyacinter, bland annat. Anna gör så mysigt och jag hoppas känna lite julglädje i kroppen och inte bara den tunga ledsenhet jag gör allt för att försöka bekämpa.

Bildtexter, större bilder, kommentera bilder, se bilderna i bildspel – klicka på bilderna!

∼ ♦ ∼

Dagens julklappstips är att besöka GlobalenButiker finns inte bara i Uppsala utan även i till exempel Linköping och Norrköping, Borås och Uddevalla. Och så finns en webbshop, Green & grejerna. Här finns allt från livsmedel och hygienprodukter till saker för hemmet och kläder.

Globalen fair trade shop Uppsala

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vita bergens barn

Ett inlägg om en bok.



Per Anders Fogelströms bok Vita bergens barnNär min mamma flyttade från villa i tre våningar till lägenhet
med tre rum 2010följde långt ifrån alla böcker med. Min pappa var, som jag, en riktig bokmal. Allt kunde rymmas i mammas nya hem. Men jag är glad att hon tog med sig Per Anders Fogelströms böcker. Nu har jag läst ut den allra sista av hans böcker som jag tog tillvara på efter mammas bortgång. Vita bergens barn är också den tredje och sista delen i Barn-serien.

Som i de övriga böckerna i serien utspelar sig Vita bergens barn i Stockholm. Författaren skildrar människorna på Söders öden under åren 1821 – 1860. Genom såväl fiktiva som verkliga människors liv får läsaren sig till livs en stor portion Stockholmshistoria, men även svensk dito. Tiden i boken är politiskt orolig, påverkad av fattigdom och svåra epidemier inom landet och samtidigt händelser ute i Europa. Människor börjar kräva större rättigheter, till exempel att slippa agas av sina herrar. Mot slutet av boken får läsaren knyta bekantskap med personer från Stad-serien. De båda serierna knyts ihop och Barn-serien är alltså en prequel även om den skrevs efter Stad-serien.

Återigen har författaren hittat så mycket spännande i Stockholms och Sveriges historia. Den här gången handlar det främst om människorna, inte krigen som i del två i Barn-serien. Det är jag glad för. Per Anders Fogelström beskriver såväl Stockholm som karaktärer väldigt realistiskt. Han måste ha lagt ner ett enormt arbete på att gräva i historien – då utan internet.

Toffelomdömet blir det högsta och min rekommendation är LÄS!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

∼ ♦ ∼


Här kan du läsa vad jag tyckte om de första två delarna i Barn-serien:

Vävarnas barn

Krigens barn


Här kan du läsa vad jag tyckte om Stad-serien:

Mina drömmars stad

Barn av sin stad

Minns du den stad

I en förvandlad stad

Stad i världen

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Niklas-dagen 2018: Så jävla stolligt…

 



Kära dagbok…

Idag blev det kallare igen. Och fuktigare. Och gråare. Det låg ett dis över Uppsala när jag traskade till jobbet i mina nya boots. Ja, jag är väldigt glad för de nya bootsen, men jag har dåligt samvete för att jag köpte såna dyra så här i juletid när jag borde köpa julklappar åt andra. Samtidigt är det ju så att jag går till och från jobbet. Jag behöver varma skor, skor som står emot väta och skor som klarar halka. De här bootsen har utfällbara broddar. Till själva utfällningen fick jag med en liten nyckel. Jajamens, fint ska det visst vara. (Se demonstrationen nedan!) Hur de var? Jo de var betydligt varmare än jympadojorna och jag halkade inte en enda gång. Sen är de hårda och mina onda fötter får nu försöka härdas. Jag har till exempel inte kunnat använda mina gamla vinterkängor sen 2010. Kängorna är i bra skick, men det kan en inte säga om mina fötter. Under många år har jag plågats av hälsporrar. Hälsporrarna läkte ut hösten 2017, men fötterna i sig är svaga, onda och känsliga. Nu hoppas jag att de här bootsen funkar, för de är trots allt lite mjukare och gåvänligare än kängorna. Fast jag fick skavsår idag, på ena hälen, främst. Sen får jag kanske bita ihop och använda kängorna om det blir jättemycket snö. Än så länge är det tack och lov barmark och frusna vattenpölar, bara.


Med nya bootsen på utomhus 
innebar det att jag hade tofflor/sandaler inomhus på jobbet. De var väl inte optimala att halka runt med på de läbbiga mattorna i huset, men tårna får i fritt spelrum under arbetsdagen. Just den här arbetsdagen började så stolligt att jag nästan gick hem igen för att jobba. För vad gör en när en jobbar med det jag gör och nätverken ligger nere??? Nu visade det sig att det berodde på en brandvägg och det är inte första gången felet uppstår, men ändå. Tröttsamt och stressande. Och, som sagt, jag var på väg hem igen. Det var tur att nätet kom igång på förmiddagen igen. Hemma finns nämligen en sjukling och när en är sjuk vill en ibland vara ensam hemma. Annas rygg är sämre igen. Det är inte tal om att hon ska kunna jonglera med gamlingar. Nu kör hon med värktabletter och kanske Linnex, gör inga akrobatiska övningar mer än att möjligen nån promenad. Bara hon inte river efter julklappar, som jag blev tvungen att slå in i en hast igår kväll och gömma. Det är liiite svårt med gömställen för sånt sen jag blev sambo… Men familjen Katt håller vakande ögon på Anna, är jag säker på.

Men det är inte bara nätverk, brandväggar och Annas rygg som är stolliga. Igår kväll var Citrus helfläpp. Hon som har som andranamn Så Jävla Gullig fick ett nytt: Så Jävla Stollig. Eller miss Hyde. För jag lyckades knäppa en bild på henne när hon inte ser riktigt klok ut. Stollig, på ren svenska. Kanske är hon en doktor Jekyll och miss Hyde-personlighet. Ett annat alternativ är att hon har försett sig av vår gin. Familjen Katt fick ju vänta rätt länge på kvällsmat igår…

∼ ♦ ∼

I kväll bör jag gå ett varv med Helvetesmaskinen*Jag skrev det på en lapp till Anna i morse. När det finns i skrift är det väl ingen idé att neka till löftet. Men just nu känns det som ett väldigt stolligt löfte.

∼ ♦ ∼

Michelle McNamaras bok I'll be gone in the dark

DEN skulle jag vilja ge bort i julklapp – helst till mig själv!

Dagens julklappstips blir litterärt. Jag prenumererar på Goodreads nyhetsbrev. Nu har Goodreads utsett årets bästa böcker i olika kategorier. Det glädjer mig till exempel mycket att Jojo Moyes bok Still me (på svenska En andra chans) vann den skönlitterära klassen – så väl förunnat.

Flera bra titlar hittade jag även i de övriga klasserna, men mest nyfiken blev jag på boken som vann dokumentärpriset. Priset utdelas posthumt, det vill säga två år efter journalisten Michelle McNamaras för tidiga bortgång, för boken I’ll be gone in the dark. Boken handlar om författarens jakt på en seriemördare. DEN boken skulle jag vilja ge bort i julklapp – helst till mig själv…

För den som vill läsa engelskt men på svenska tipsar jag om Agatha Christies klassiska pusseldeckare inklusive Sophie Hannahs Hercule Poirot-deckare. Bokus har dem för övrigt till specialpris fram till och med den 21 december!

Och nu ska jag gå och klämma på några paket som jag vet finns här i hemmet…

∼ ♦ ∼

*Helvetesmaskinen = katternas namn på dammsugaren


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Onsdagen den 5 december 2018: Stress, stress, stress – och blommor, typ…

 



Kära dagbok…

Vinteräpplen och tända ljus

Tända ljus och vinteräpplen…

Trött och slut jämt och en känsla av stress hängandes över mig. Det är så det känns. Kanske har jag blivit påverkad av gråvädret och mörkret trots allt. Igår kväll drog jag den illgröna Dramaten till Korgtassen för att handla. Roligare saker kan en göra en kväll efter jobbet när det småregnar, men vill en ha nåt att äta till frukost och andra tillfällen får en bita ihop och gå iväg. Anna har jätteont i sin rygg, medan min är bättre. Jobbar gör vi båda två och dagarna är långa. Jag träffade en ännu mer stressad kollega i affären medan mitt blodsocker sjönk till allt lägre nivåer. Innan jag går från jobbet brukar jag ta en frukt, men det hade jag inte gjort igår. I stället köpte jag ett par små chokladbitar och tryckte i mig efter handlingen. Jag överlevde. Resten av gårdagskvällen medförde en del julklappsdiskussioner där inget blev riktigt bestämt av olika skäl. Lite stressad över det blev jag, för jag vill ju också… Sen tände vi ljus, go-fikade, åt vinteräpplen och tittade på Det sitter i väggarna som var från Uppsala. Jag sa minst 100 gånger…

”Där går jag varje dag när jag går till jobbet!

Till sist insåg jag att jag var tjatig för Anna undrade om jag nånsin träffade Christopher O’Regan under inspelningen. Det gjorde jag förstås inte…

∼ ♦ ∼

Träd

Riktigt så här ljus var inte himlen i morse, det är mobilkameran som ljusade upp bilden, men ändå… Det har varit både ljust och soligt idag!

Det har blivit kallare. Med kylan kom också solen! Jag kände med ens hur mycket piggare jag blev under promenaden till jobbet. Redan då kunde jag ana att dagen skulle bli ljusare. Ändå hade jag varit uppstressad på morgonen hemma. Dumt och löjligt, jag kom till jobbet fem minuter före den tid jag vanligen brukar anlända. Ändå hann jag duscha, fixa, äta och plocka bort frukost, gå på toa, borsta tänderna, tömma kattpottorna, ge katterna mat, svara på ett sms, läsa och bädda innan jag gick. Jag skulle verkligen behöva lära om mitt beteende innan jag får en hjärtinfarkt. Eller också blir det den sköna, snabba död jag vill ha. Vem vet. Onödigt att dö i förtid, bara. Jag har för övrigt telefonerat med den andra av mina sjuka vänner och bestämt tagit personen ifråga i örat och krävt att h*n är rädd om sig och varken tränar för hårt eller stressar. Jag är egoist. Jag vill ha kvar mina vänner i livet.

∼ ♦ ∼

Mini Flufföra

Mini Flufföra ville sitta nära i morse. Alla tre katterna är mycket sällskapssjuka just nu.

Om gårdagen på jobbet innebar mycket pratande för min del, innebar den här onsdagen mycket skrivande. Jag har bearbetat andras texter, skrivit om mina egna och skrivit nya texter. Det är roligt! Jag får göra det jag är hyfsat bra på och kan. Att skriva för mig är avstressande, nämligen. Därför händer det att jag tankar ur genom att skriva några meningar i ett blogginlägg då och då redan under dan. Det är som att jag behöver det för att må bra. Eller må bättre.

Några som också hjälper mig att stressa ner är katterna – fast dem har jag ju inte tillgång till på jobbet, bara hemma. De är glada att mamma Anna har kommit hem igen, men de är mindre glada för att vi jobbar så mycket. Lucifer började jama tidigt i morse. Han är inte hungrig utan sällskapssjuk. Och lilla Mini Flufföra kom och satte sig bredvid mig på röda kökssoffan när jag slevade i mig yoghurten i morse. Hon vill inte smaka, hon vill bara sitta nära.

∼ ♦ ∼

Mer färg och ljus behövde jag under dagen än det lilla jag fick i morse och via lunchen. Det blev en friskvårdshalvtimme på eftermiddagen med promenad till Botaniska trädgården och i Tropiska växthuset i granngården.

Här är några bilder därifrån. Som vanligt blir bilderna större när en klickar på dem. Då går det också att se hela bildtexterna, kommentera varje enskild bild och se bilderna i bildspel.

∼ ♦ ∼

Och i kväll var vi på stan och köpte julklappar. Den nätshoppade julklappen hade också anlänt i en grå påse under dan. Utöver det fick jag påssjuka och köpte mig själv ett par svindyra, men varma boots med utfällbara broddar. Utfattig lät jag Anna bjuda mig på en halloumiburgare och öl på Sherlock’s. Tack älskling! Håll dig nu undan så jag får slå in paket.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Måndag kväll den 3 december och tisdagen den 4 december 2018: Sjukt, paketerat och jävla gröngölingar

 



Kära dagbok…

Min hand över blått paket

Jag fick ett julpaket igår.

Det har kommit till min kännedom att jag har två sjuka vänner. Nu är det inte så många som jag räknar som mina vänner, men dessa två hör till den lilla skaran. Då blir det extra kännbart. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och hoppas i det ena fallet att medicinen ska göra nytta, i det andra fallet att undersökningarna, som lett till viss klarhet, innebär att ingen behandling behövs – om det inte upprepas. Om det ginge skulle jag skicka er god bättring i var sina paket till jul. Nu är det förstås omöjligt. Men jag tänker på er och hoppas att ni snart mår bra igen. För övrigt fick jag själv ett julpaket igår när jag kom hem från jobbet. Brevbäraren hade tryckt ner det i brevinkastet, men halva paketet stack upp. Tur att jag inte har tjuvaktiga grannar. Eftersom paketet innehåller en julklapp fick jag snabbt springa in och gömma det för mig själv – annars hade jag slitit upp det, nyfiken som jag är. Därför glömde jag skriva om det här på bloggen igår. Jag har emellertid kommit ihåg att kontakta avsändaren för att tacka. Det känns väldigt roligt att veta att jag åtminstone får en julklapp i år.

Men det kan bli fler, faktiskt. Familjen Katt och jag väntade med spänning på Annas hemkomst igår kväll. Jag fick igång bilen utan gnäll och åkte och hämtade henne och hennes väska vid bussterminalen i regnet. Sagda väska var hon väldigt hemlighetsfull omkring. Nästan det första hon gjorde när hon kom hem var att springa in i Pojkrummet och stänga dörren om sig. I köket satt katterna och jag och såg ut som frågetecken. Citrus ser dessutom sladdstyrd ut på bilden…

∼ ♦ ∼

Runt omkring i stan har det ploppat upp julgranar med belysning. Annas snälla mamma undrade igår om vi hade fått nån på gården. Det har vi inte, men vi har fått ljusslingor i två buskar. Härom morgonen på väg till jobbet var det ett fasligt hallå utanför Domkyrkan. Två män i neongula kläder försökte sätta en trilskande julgran på fot. Den ena skrek (ja, de hade elmaskiner som förde oväsen och då måste de skrika för att höras):

”Nu måste den jäveln passa i foten, annars…

Eh… ja… Det kanske inte var det bästa uttrycket att använda sig av kring Domkyrkans gran… Utanför Carolina Rediviva kom två granar på plats till första advent. Där passerar jag också varje dag till och från jobbet. Jag kan konstatera att den ena jäveln gröngölingen är sned.

Carolina Rediviva med granar

Den högra jäveln gröngölingen är sned, men det syns inte på bilden.

∼ ♦ ∼

Idag gjorde jag bland annat nåt av det jag gillar mest med mitt jobb: jag höll i en kommunikationsövning för tre kollegor. Två av dem är ganska nyanställda och den tredje missade min turné i våras och i början av hösten. Nu blev det en komprimerad övning. I stället för 90 minuter hade vi bestämt 30. Det blev… 60… Och då fick de inga mutor kakor! Flitig och läraktig var trion. Själv lärde jag mig som alltid under de här övningarna nåt nytt.

Kommunikationsövning med tre manliga kollegor

Kommunikationsövning med en trio kollegor.

∼ ♦ ∼

Annars är det här med julklappar nåt som tar upp mycket av mina tankar. Jag har nätshoppat en sak som skulle ha levererats igår, men som ännu inte kommit. Sen fick jag ett mejl igår om nåt jag själv skulle ha kunnat önska mig av jultomten. Nu har jag ju varit så dum och elak i år så det är ju ingen idé, men asså vem skulle inte vilja få Carl Jans jullåda med viner i julklapp??? Lådan innehåller inte enbart italienska viner (bara två av sex flaskor) och är trots det intressant. Men… det finns också andra bra julklappar som jag brukar ge bort. En jul gav jag bort en get, till exempel. Andra bra julklappar som en kan köpa hos Barnfonden är tygbindor till flickor och kvinnor, snabbväxande och ätbara träd, skolböcker, myggnät med mera. Eller varför inte rusta upp skolbibliotek?

Jag skulle personligen verkligen behöva ett hårt glasögonfodral till mina jobbglasögon i julklapp. För andra gången har Synoptik gett mig ett fodral där innanmätet har släppt. Hoppas glasögonen håller lite längre. Trasiga glasögonfodral ger ingen bra image…

Detta bildspel kräver JavaScript.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndagen den 3 december 2018: Saknad, men förhoppning om en purrfect födelsedag

 



Kära dagbok…

Lucifer på armstödet på min fåtölj

Nu får du komma hem, mamma Anna!

Åter en grå och blöt dag, men tack och lov ingen snö! I morse vaknade jag extra tidigt och inte av nån kattkör. Lucifer verkar vara smått deprimerad. Igår kväll hoppade han till och med upp på armstödet till bästefåtöljen. Han är ju annars Annas pojke och om han ligger hos nån på kvällarna vid TV:n så är det hos just Anna. Jag gissar att han saknar henne – och det gör förstås jag också. I morse svansade han efter mig hela tiden nästan in i duschen, men han ville inte äta så mycket av fisken jag serverade. Citrus och Mini åt desto mer. I kväll kommer Anna hem, tack och lov, så då får vi alla glädjas. Hoppas att det inte blir alltför sent, den stackarn ska ju upp tidigt i morgon bitti och jobba. Om ryggen tillåter det. För även Anna har ont i ryggen och har haft det längre tid än jag den här gången.

Det regnade inte så hårt i morse, så regnkappan fick vara kvar hemma. Kvar hemma blev även matlådan jag hade tänkt ta med, det vill säga resterna från lördagsmiddagen. I stället fick jag äta matlådan nu i kväll och en lättare lunch. Jag pep faktiskt ner till restaurangen i huset för ovanlighetens skull och köpte ett par smörgåsar. De var så färska och goda och gjordes medan jag väntade. Ost och kalkon var pålägg, absolut inte skinka om nån nu trodde det.

Smörgåsar med ost och kalkon

Smörgåsar med ost och kalkon blev det till lunch.

 

∼ ♦ ∼

Arbetsdagen gick ganska snabbt. Jag höll som vanligt på med både högt och lågt. Ibland fascineras jag av att en förväntas vara allkonstnär när en har titeln kommunikatör. Alla önskemål kunde jag inte tillgodose, men jag gav i vart fall några råd som kanske leder i rätt riktning. Till i morgon förmiddag blev det hastigt bestämt att jag ska hålla en kommunikationsövning mini. Först var det en kollega som hade lyckats missa övningarna. Sen bjöd jag in ytterligare en som är ganska nyanställd. Kakburken, det vill säga den med mutorna i, tog jag hem häromdan. Jag hoppas de båda herrarna klarar övningen ändå. Pennorna fungerar i alla fall och är vässade har stift.

Burk och blyertspennor

Kakburken är hemma, men pennorna är vässade/har stift.

∼ ♦ ∼

Idag blir en person i England 26 bast. Tänk, det är 30 år sen jag var det… Då hade jag hela livet framför mig. Nu har jag större delen av livet bakom mig. Av olika skäl framfördes grattis via Instagram och present levererades via Anna under den gångna helgen. Jag tyckte i alla fall att jag fick till en riktigt bra grattis-bitmoji från mig och katterna. Fast vem den fjärde kissen är det vete 17… Det blev nog fel, jag har ju en släng av dyskalkyli.

Have a purrfect birthday

Grattis-bitmoji från mig och katterna till en 26-åring.

∼ ♦ ∼

Nu ska jag ägna mig lite åt katterna. Det känns som om Lucifer pockar på min uppmärksamhet… Sen ska väl Mini och jag se sista delen av Vår tid är nu. Håll gärna en tumme för att bilen startar utan gnäll så att jag kan hämta Anna och hennes väska på bussterminalen senare i kväll.

Lucifer på golvet vid Es dörr

Vad gör du???

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, Sociala medier, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer