Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

GT med kinin i medicinskt syfte.

Efter utförd leverans av utstyrsel och tårta/kaka (!) till Förorten igår kväll, hade ingen av oss lust att dricka kaffe och äta smörgås till kvällsmat. Sambon hade inte ätit mycket alls till lunch, men jag hade klämt i mig kycklinggryta och ris. Med en liten kudde bakom ryggen går det hyfsat för mig att köra bil. När vi återkom till Uppsala kände jag trots det av rygghelvetet igen lite mer. Därför lämnade vi bilen i garaget och promenerade upp till Churchill Arms. Och innan jag visste ordet av stod det var sin GT* på bordet mellan oss. I tonic finns kinin och det är muskelavslappnande. Med andra ord är GT att se som medicin mot ryggskott. Märkligt nog hjälpte det inte mot nattliga kramper i fot och ben. (Kan nån nånsin förstå den smärtan när musklerna vrider sig i kramp och jag kastar mig ur sängen varpå ryggen går av, nästan? Nej, bara den som har upplevt det vet.)

På Churchill Arms fick vi bord inomhus bland annat eftersom bekantingarna M n’ M hade lagt beslag på ett utebord (trevligt att ses). Jag knölade ihop min tröja och la som en liten kudde bakom ryggen. Det gick hyfsat. Till kvällsmat valde jag sen pommes (chips) och het BBQ-sås (dip) samt en London Pride. En rejäl portion serverades. Kaffe intog vi hemma och kan du tänka dig, kära dagbok, att min sambo hade gjort en liten tårtkaka med bär även till oss?! Det blev finfin och mäktig dessert innan vi rullade i säng före klockan 22. Anna är mycket omtänksam på det viset att hon tänkte att även jag, som inte deltar i nån skolavslutning i kväll, ändå får en del av festligheterna – förutom att jag knöt slipsen åt tonåringen. (Så snokare, jag gissar att detta rapporteras vidare, jag ser ju att jag har fått besök igen. Det är verkligen KONSTIGT att det ska snokas hos nån man avskyr. När jag själv avskyr nån stänger jag av helt – varför utsätta sig frivilligt för den en inte gillar?! Jag fattar inget.)

Anna äter kvällsmat på Churchill Arms.

Detta är omtänksamhet av min sambo: Även jag, som inte ska delta i nån avslutning, fick smaka tårtkaka med bär.

∼ ♦ ∼

Ett par möten på jobbet idag – och då kunde jag inte stå. Fötterna tackar för det, men inte ryggen. I ett av mina skåp på kontoret hittade jag en löjlig liten kudde att ha bakom ryggen. Bättre än inget. Och så ligger jag understundom på golvet med benen upp – på en av mina besöksstolar på jobbet eller en av Annas köksstolar hemma. Serien Tofflan tittar på tak är en fascinerande serie för den som gillar statiska såna. Den är till och med långsammare än Emmerdale Farm…

Jag vet inte om jag får så mycket gjort på jobbet. Men jag är där och nån nytta gör jag. Sjukskrivning är inget att tänka på och naprapatläget i Uppsala är i princip fullbokat de tider jag skulle kunna smita ifrån. Det får ta den tid det tar, helt enkelt, det här ryggskottet. Dagens picknicklunch med avdelningen var bara att hoppa över. Tofflan på en filt på gräset är inte kompatibelt.

Tofflan tittar på taket på kontoret….

Tofflan tittar på taket i Djungelrummet.

Den här veckan ska jag komma ut med mitt nyhetsbrev. Jag har fyra notiser klara av tio och senast torsdag morgon måste jag ha alla texter klara. Och på tal om torsdag… På kvällen ska jag försöka putsa på Clark Kent** för fredag morgon ska han besiktigas. Efter besiktningen – jag räknar kallt med att inte få körförbud! – åker jag hem och jobbar, publicerar mitt nyhetsbrev och lunchar innan jag går upp till jobbet för ett viktigt möte om framtiden klockan 13, nån parkeringsplats lär jag inte få då.

Att gå var fruktansvärt jobbigt i morse. Ryggen är ond och ryggsäcken skär in där det gör som mest ont. Jag flåsade som en blåsbälg. Hemvägen är nerför och går snabbare och lättare. Lustigt, men är det fler än jag som brukar möta samma människor till och från jobbet? Det kanske inte är nåt en lägger märke till, för en tror att så ska det vara för evigt. Det trodde jag i min enfald tills Den Lille Fjanten tog ifrån mig en av grunderna i tillvaron. Ett par personer som jag hade mött varje dag slutade jag helt att träffa. Jag undrar ifall de undrade vart jag tog vägen… Nu har jag fått en ny sån bekantskap. Och lustigt nog har vi börjat hälsa på varandra – vi är ju nästan bekanta – med ett leende. Det är en väldigt bra start på dan – eller ett bra avslut på arbetsdagen. Må ingen liten jävla fjant ta henne ifrån mig!

Jobbryggsäcken skär in där det gör som mest ont.

∼ ♦ ∼

Fågelskådning pågår.

I kväll är jag ensam hemma med familjen Katt. Jag har handlat lite smått och inte tungt och även hämtat ett paket, en bok jag har fått för recension. Ytterligare två recensionsexemplar är på väg in, som jag redan har nämnt, och jag är så exalterad. En av böckerna blir ett kärt återseende av en karaktär jag gillar, den andra har anknytning till Uppsala. Just nu tragglar jag på med Sidonie & Nathalie och tyvärr tragglar jag. Jag kommer inte in i boken, den är seg och jag är knappt halvvägs. Jag får nog sälla mig till Lucifer och spana på fåglar i stället. Anna var så duktig igår och lyckades klippa bort fyra tovor i kattens päls. Det är tovor som varken karda eller skärare biter på, tyvärr.

∼ ♦ ∼

Mitt paket ja… Det var ljusbrunt, lite platt och hårt kommer från Polaris. I morgon får du se vilken bok för recension det innehöll!

Å så spännande!

∼ ♦ ∼

Vad gäller min sambo har det har inkommit rapporter om att hon slänger sina underkläder utomhus. Vi kanske ska anställa en vårdare, trots allt.

∼ ♦ ∼

*GT = gin och tonic
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.