Kära dagbok…
Sedvanlig söndagsstart.
En söndag ska vara en vilodag, men när en jobbar heltid på vardagar behöver en jobba lite hemma också på helgerna. Det blev långledigt i helgen med en nästan ledig fredag, så jag kan inte påstå att jag slet ut mig hemma. Söndagen började på sedvanligt vis, det vill säga med läsning av min bok på gång och kaffe på sängen, innan vi satte fart.
Anna var nere och kollade om tvättstugan var ledig och det var den. Jag bar ner två tunga kassar tvätt och sen tryckte Anna in tvätten i maskinerna. Vi tycker att det är så skönt att tvätta och tumla lakan och handdukar i husets tvättstuga. Vanlig tvätt kör vi uppe i lägenheten i vår egen tvättmaskin.
Lunch med gott samvete.
Annas rygg var lite bättre igår, men bra är den inte. Bära tunga kassar med tvätt ingår inte heller i den sjukskrivnas schema. Hon är duktig som gör sina övningar. Jag telefonerade med vännen FEM igår och även hennes sambo hade problem med ryggen. Han hade inte gjort några övningar, men gått en mil – på löpband. Var och en gör sitt som är bäst för dem. Duktiga är de som har ont och ändå kämpar på. Min egen rygg har hållit sig förvånansvärt OK, det är bara fötterna och benen som värker. Jag promenerade därför runt med Helvetesmonstret* och skrämde familjen Katt. Det blev hyfsat rent och den håriga trion överlevde. Mitt på dan kunde jag därför med gott samvete ta lunch, väldigt nyttig sådan.
En annan av mina goa vänner hörde av sig igår. Vännen Mia skickade ett mejl som innehöll en artikel från Motala tidning 1984. I artikeln finns en bild och mitt på bilden syns min morfar. Han är också citerad i artikeln. Kär vän, kär morfar! Tusen tack!
En artikel med citat och bild på morfar Harald. Han sitter i mitten på bilden, ungefär.
∼ ♦ ∼
När det hade mörknat gav vi oss ut på kvällspromenad. Målet med vår promenad var att titta på Allt ljus på Uppsala 2019, det vill säga åtta stycken ljuskonstverk runt om i stan. Vi såg mycket annat fint också. Det slog mig att Uppsala trots allt inte är en sån tokig stad på kvällen – om en nu vågar sig ut…
Det var emellertid årets ljus på Uppsala som var i vårt fokus denna råkalla novemberkväll. Vi beskådade samtliga åtta ljuskonstverk och fotade förstås. Men konst gör sig bäst i verkligheten, så har du möjlighet, ge dig ut på stan och titta själv. Verken finns att titta på till och med den 17 november!
∼ ♦ ∼
Frusna stövlade vi in på Trattoria Alessandro och åt fin middag med öl och vin, förrätt (olivröra och bröd), huvudrätt (pizza) och dessert (espresso och tryffel). Som vanligt gullig personal och god mat.
Söndagskvällen avslutades hemma framför TV:n med Innan vi dör. Sen stupade jag i säng, sov fram till klockan två i natt och var därefter mest vaken tills jag klev upp vid sextiden. Familjen Katt fick mat en timme tidigare, så när jag kom upp låg Mini och sov i skrivbordsstolen och de här två hade soffmys. Du fattar att det är svårt att gå från dessa till ett korthus…
Lucifer och Citrus soffmyste i morse. Kolla Citrus baktass om lillbrorsan Lucifer.
Med måndagen kom inte bara för lite sömn utan även illamåendet. Kroppen protesterar, men jag försöker att hålla det inuti. Att tvingas till glädje, uppsluppenhet och entusiasm kan jag inte. Inte ens kakor hjälper mot ”döden”, idag i form av halva förmiddagen i möten som inte gav mig nåt som jag inte hade kunnat läsa mig till. Två timmars waste of space. Och den som nämndet hon klämdet visst också och blev tilldelad en nygammal arbetsuppgift som jag ändå ser som meningsfull, till skillnad från andra jag blir beordrad att utföra. Bara på trots tog jag ett förberedande samtal med en berörd person, så nu får jag väl skit för det också.
Kakor hjälper mot mycket, men inte det jag ägnar vardagarna åt numera ( = döden).
Lunchen var förskräckligt grådaskig idag, till skillnad från vädret. Typiskt att en inte var ledig. När jag går hem efter de har dagarna som jag knappt kallar arbetsdagar längre (det finns undantag, vissa dagar känner jag att jag gör vettiga och rätt saker) är det redan mörkt. Då är lusten att ge sig ut på nåt kul inte längre där. I kväll kryper jag upp i fåtöljen och kollar andra delen av Vår tid är nu.
Grådaskig lunch, men den var godare än den såg ut.
∼ ♦ ∼
*Helvetesmonstret = katternas namn på dammsugaren
Livet är kort.
Det var sambon som introducerade mig för en ny, läskig serie böcker, den om polisen Helen Grace. 
Skräckfilm hör Halloween till, tycker jag, men se ingen TV-kanal erbjöd nåt riktigt läskigt på fredagskvällen. Då var det tur att Kanal 5 sände en relativt ny skräckfilm i oktober, 
Gå till Toffelprofilen
