Kära dagbok…
Påsken är väl vår längsta helg med många lediga dar för oss som jobbar på kontor. Den som jobbar i vården kan varken jobba hemifrån eller ha ledigt hur som helst. Fästmön jobbade igår igen efter att ha varit ledig över påsken, kors i taket. Denna märkliga påsk, som också sammanföll med Annas födelsedag. Det känns som om vi inte kunde fira ordentligt, men det är ju som det är i virustider. Anna fick i alla fall några paket och många blommor och kunde träffa ett av sina fyra barn och sin mamma. Mig träffade hon förstås också, men det det är ju för att vi bor ihop. Jag har lovat att försöka ”ta henne till havet” eller nåt när den här jävla pandemin är över. Om vi överlever, förstås.
Jag gjorde faktiskt inte mycket vettigt alls igår. Lite rädd är jag att halka ner i deppighet, men då är det gott att vara två och kunna peppa och stötta varandra. Jag hade sms-kontakt med mammakusinen B och det är trösterikt. Familjen Katt är också en tröst och ett sällskap, för hur det än är så är ju katterna beroende av att vi funkar så att de får mat och rena pottor, till exempel. Men mamma Katt, Mini, börjar bli lika trött som jag och sover en stor del av dagarna. Det är därför hon inte har figurerat så ofta på bild här. Så här kommer två bilder från igår:
Till middag igår åt Anna och jag rester. Nu har vi faktiskt inte slängt nästan nånting, utan ätit av den mat vi hade till påsk. Jag kokade bara ett par ägg igår. Det fanns till och med dessert kvar i form av chokladkakan som Annas kollega hade bakat till henne. Kvar av påskmaten är en oöppnad burk matjessill och potatis. Sill och potatis kan vi äta när som helst, så där har vi en middag i princip. Det finns en bit ostpaj och några stekta kalkonetter kvar och nåt av detta kan jag äta till middag. På nyheterna igår varnade de för att det kan bli brist på såväl dricksvatten som mat. Det kanske vore bra för oss att sluta ta sånt för givet. Samtidigt känner jag att det är rätt onödigt att skrämma upp folk. Man kanske hade kunnat mana allmänheten till måttlighet i stället…
Förutom nyheter kollade vi på lite vanlig underhållning i form av Vem bor här?. Jag orkar liksom inte med allt coronatjat.
Jag läste lite igår i min bok på gång, som är sista delen i en trilogi. Boken är ganska tjock, så det är skönt att slippa släpa den i ryggsäcken varje dag till jobbet som jag brukar göra. För nu har jag bestämt mig för att jobba hemifrån tills vidare. Nej, jag är inte riktigt lika glad åt det som den tecknade versionen av mig på bilden här nedan, men samtidigt måste jag tänka på att både Anna och jag tillhör riskgrupper. Tromboflebiten har blivit mindre och läkt ut i underbenet, men inte över knävecket. Anna ger mig en blodförtunnande spruta varje kväll. Nu har jag hittills fått 27 sprutor. Jag är ordinerad minst 30 och högst 45 och jag tror att jag fortsätter ett tag till eftersom tromboflebiten är kvar.
Jag är inte riktigt lika glad i verkligheten åt att jobba hemifrån.
Det är konstigt att jobba hemifrån. Ibland funkar det riktigt bra, vid andra tillfällen mindre bra. En del av det jag jobbar med bygger på personliga möten och det blir inte särskilt personligt via Zoom. Jag funderar på om jag vågar pallra mig upp till jobbet nån dag eller om jag inte ska utsätta mig för eventuell smitta. Ju längre en sitter hemma desto mer isolerad känner en sig. Frågan är bara om den psykiska hälsan ska prioriteras eller den fysiska. Jag försökte ta upp detta på ett möte med min enhet i morse, men ingen vill liksom prata om det. Det är bara jag som frågar hur alla mår och ingen frågar mig. I natt sov jag inte så bra. I stället låg jag och tänkte på hur det blir efter corona. På min nuvarande arbetsplats tror jag inte det sker nån förändring som tilltalar mig och det är så sorgligt, så sorgligt att tänka på det. Och grymt. Att människor bara får göra så… Jag hade hoppats och trott på att få trivas på jobbet fram till pensionen.
Nej, jag har inte mått bra idag, men jag försöker fungera. Jag har kört en maskin tvätt och hängt den på tork och jag har tagit en promenad. Det är som om våren inte bryr sig, den bara kommer. Och det känns i alla fall… ganska gott.
Våren bryr sig inte, den bara kommer.
∼ ♦ ∼
Inte bara större hål i rullen, även smalare bredd på pappret.
Igår gjorde jag en upptäckt. Eller rättare sagt, jag har tänkt på det tidigare, men igår blev det extra tydligt – att toalettpappersrullarna har blivit smalare! Tidigare har jag irriterat mig på att hålen i rullarna har blivit större. Nu såg jag helt klart att även pappersbredden har minskat. När jag la ut en bild på Instagram om detta fick jag besked om att det handlar om en EU-anpassning. Jag måste säga att Coop, där jag har köpt nuvarande rullar, uppenbarligen är extra snåla och inte bjuder på några millimeter. I vanliga fall köper vi Lambi, men sist jag köpte toapapper var i Motala och då blev det Coops eget papper. Kolla ba!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I höstas läste jag 
En påskafton med bara tråkigheter på TV såsom Mark Levengood och corona. Jag orkar inte med det där tunga och jag orkar inte med galor. Mark Levengood trodde jag var fast i Finland, men han kanske åkte gräddfil till Sverige? Nej, fy sicken trist inledning. Förlåt!
I ett par år nu har en spännande bok legat på vårt coffee table. Under en väldigt regnig Pride köpte 
För många år sen började jag läsa 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 