Ett inlägg om en deckare.

Ninni Schulman skriver alltid bra deckare med en psykologisk touch. Sen att jag blev lite putt på henne för att hon bara norpade ett av mina foton förra våren och publicerade på sitt Instagramkonto utan att ange källa först… det försöker jag bortse ifrån. Fast jag är lite långsint i vissa sammanhang. Men… jag lånade hennes senaste, När alla klockar stannat, av Fästmön som nyligen köpte och läste boken. Nu har även jag läst den sjätte delen i Hagforsserien.

Det ska bli bygdespel i den lilla värmländska byhålan, men en av skådespelarna försvinner. Efter några dagar hittas hon mördad. Strax därpå skjuts en annan av skådespelarna. Är det urmakaren Johan Tinglöfs förbannelse som har drabbat dem? Pjäsen handlar ju om honom. Poliserna Christer Berglund och Petra Wilander jobbar med fallet. Journalisten Magdalena Hansson bevakar det lite vid sidan av, hon mår inte riktigt bra. Och hur mår egentligen Christers fru?

Precis som boken jag läste innan den här är det lite väl mycket relationer. Men i och för sig, i en deckare med psykologisk touch hör såna teman kanske mer hemma. Det går snabbt att läsa boken och den är spännande och otäck redan från början. Jag gillar idén med att mixa en gammal spökhistoria med mer verklighetstrogna fall. Det jag gillar lite mindre är att varenda kotte verkar ha problem… Visst är det OK att skildra mänskliga människor, men… finns det inga såna som mår bra eller i vart fall hyfsat? Vidare hittar jag några fel som en duktig lektör borde ha upptäckt, till exempel ett felaktigt namn på ett läkemedel och ett grammatiskt fel.

Nåja, summa summarum är boken både bra och spännande, för mycket relationer och irriterande fel till trots. Jag lyckas inte lista ut vem som är mördaren, men jag gissar och jag gissar fel. Det är bra. Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.