Tofflan – the neverending story

Kära lilla mamma…

Mamma i Varamon den 1 maj 2016.

Nu var det ett tag sen jag skrev till dig, men det finns väl ingen bättre dag att göra det på än din födelsedag? Idag skulle du ha fyllt 85 år. Jag undrar hur vi hade firat dig. Hade jag ens kunnat åka till dig? Vad hade du sagt om min trasiga bil? Lilla mamma, mina tankar går kors och tvärs idag på din dag.

Jag tror att du blir firad uppe i himlen av din älskade Carl och dina varma föräldrar – min pappa och min mormor och morfar. Det har alltid varit en tröst för mig att du åtminstone inte är ensam där du är nu. Och jag är ju inte heller ensam, för mig finns Anna. Dessutom, mamma, vet du, att på Mors dag fick jag ett sms från ett av Annas barn som gjorde mig så glad att jag fällde en tår. Jag, den förhärdade, kalla, den som inte agerar vuxligt, den som aldrig blev mamma till nåt barn, den som aldrig fick uppleva kärleken till det liv man har skapat. Ja mamma, de hårda orden sticker som nålar fortfarande även om känslan har mildrats genom tidens gång. För det är så att vi utvecklas och inser att vissa människor var inte de vi trodde att de var. Vi klarar oss bäst utan dem, minst ångest på det viset. Och vi är, var och en, ansvariga för det liv vi har fått och att göra det bästa av det. Det kan ingen annan göra åt oss.

Vitsipporna på bilden blev den sista blombuketten jag plockade till min mamma.

Bilden här ovan, mamma, var en av de sista jag tog av dig innan du blev sjuk på hösten. Det var dagen efter faster E:s begravning. Jag glömmer aldrig hur du tog alla som var med på minnesstunden – och det var inte få! – i hand och sa hej då innan vi gick. Anade du redan då? Dan därpå åkte vi till Varamon och du visade mig hur fint de hade byggt kring Sjövik så att även den som gick med rollator kan gå längs med vattnet på stranden. Jag plockade vitsippor åt dig – och jag hade inte plockat plockat blommor till min mamma sen jag var barn.

Lilla mamma, jag var så glad och du var så stolt över det nya jobbet som jag skulle börja på några dagar senare, den 6 maj det året. Jag försöker tänka på den glädjen när det kommer svåra dagar som har med jobbet att göra. Tyvärr kommer det ofta såna dagar nu sen nåt år tillbaka. Men vi är väl här i livet för att lära. Och vet du, mamma, jag lärde mig först när det var försent att du alltid älskade mig, reservationslöst, trots mina fel och brister. Du var min mamma. Du är älskad, saknad men aldrig glömd av mig.

∼ ♦ ∼

Vet du mamma, jag fick ju propp igen, fast i det andra underbenet nu och fortfarande en ytlig propp, så jag har börjat med blodförtunnande sprutor som Anna ger mig. Igår hade jag klipptid hos Igor och då passade jag på att gå in på apoteket och beställa sprutor. Jag får hämta på måndag eftermiddag. Du ska vara glad att du slipper coronahelvetet nu. Det är inte roligt. Jag går bara utanför dörren om jag behöver handla nåt eller har nåt annat ärende, typ gå till apoteket eller som igår, klippa håret. Igor är riktigt duktig och klipper mig finfint – även om jag vet att du inte gillade min frisyr. För mig är den lättskött och ärligt talat skiter jag i att jag mest är gråvit på huvet nu. Jag börjar bli gammal.

Väntan på min tur hos Igor.

Nyklippt och nöjd.

Vi var tre till middagsbordet igår kväll, mamma, och det var trevligt. Annas yngste har jag snart känt i 13 år. Han var fem när vi sågs första gången. Det blir ett speciellt band då, även om jag inte är hans förälder på nåt vis. Önskemat var tacos, vilket ju inte är min favoritmat (det är nåt i kryddan jag inte gillar). Men Anna hade gjort så fint och gott med quornfärs och bara lätt kryddning. Jag stoppade i mig hela två tortillas. Desserten väntade vi med till senare på kvällen när vi var ensamma, för vi blev så mätta. Men kaffe och chokladöverdragen doughnut slank ner efter ett par timmar medan vi kikade ikapp på två TV-serier som vi hade spelat in. Men mamma, Morden i Midsomer… De är inte bra, längre, verkligen inte! Nu var det inte det programmet vi tittade på, jag bara säger… Nästa vecka blir det uppehåll för då är det kronprinsessans födelsedag.

Tacomiddag var gårdagens önskemat.

Desserten intogs flera timmar efter middagen.

∼ ♦ ∼

Starten på min första lediga dag av totalt 37.

I morse var det min första lediga dag i en serie om totalt 37 dagar. Av dessa skulle jag ha jobbat 25. En hel evighet, mamma! Ändå har jag redan idag ångest inför hösten och hur den ska bli jobbmässigt. Men nu ska jag göra mitt bästa för att släppa jobbet i nästan 40 dagar, mamma. Jag inledde den här dagen, din åttiofemte födelsedag, med läsning och kaffe på sängen. Boken jag läser just nu är den sjätte och avlutande delen i Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie. Jag ska plöja 1 125 sidor. Just nu har jag läst 18 procent av boken, det vill säga cirka 210 sidor. Det är ingen plågsam läsning, jag gillar Knausgård och hans detaljer. Men det är tungt att läsa om hans vånda inför att den här autofiktiva romanserien ska publiceras. Han vill inte såra människorna han skriver om, fast i och med att han så öppet beskriver hur han känner är det oundvikligt. Även jag skulle bli berörd om nån skrev böcker där jag figurerade. Herregud, mamma, det räcker med de bloggar jag har nämnts i genom åren! Det har till 90 procent stått negativa saker om min person. Sånt påverkar en. Samtidigt… ingen av oss kan ta ifrån nån annan hans eller hennes upplevelser. 

∼ ♦ ∼

Nu ska jag sätta fart, mamma, och inte slösa bort min första lediga dag. Du finns i mina tankar genom hela dagen, men du finns där varje dag annars också.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.