Kära dagbok…
Gårdagen är inte nån dag som går till historien som en av de bättre. Jag har en känsla av att en och annan tycker att de var… generösa igår. Mig sårade det enormt och naturligtvis hoppade taggen in nånstans i mitt hjärtas inre och satte sig. Att vissa människor, gång på gång, bara tror att de kan styra över andra via genomskinliga tekniker som härskartekniker av olika slag eller ”tyck-synd-om-mig”-tekniker… Att gråta en stund i min ensamhet hjälpte mig lite, för efter att jag varit ledsen blev jag arg och slutligen rann skiten av mig. Somliga har liksom gjort bort sig bortom vett och sans och för alltid. Och det är faktiskt deras problem och deras förlust, inte mitt/min.
Sprutdags igen.
Dan började bra igår i alla fall och benet, det högra denna gång, kändes bättre. Men under förmiddagen och vid lunchtid förvärrades det onda. På eftermiddagen la jag in en förnyelse om recept till min husläkarmottagning på de blodförtunnande sprutorna. Det tog nån halvtimme, sen ringde doktor Oskar för blodförtunnande sprutor skriver en doktor inte bara ut så där. Nu litar han på mig och jag erbjöd att skicka över en bild på tromboflebiten, men det behövdes inte.
Åtta sprutor fanns kvar sen tidigare i våras och igår kväll fick Fästmön sjukvårda mig genom att sticka den grova sprutnålen i min mage. Jag grinade nästan av rädsla innan, för dessa sprutor gör så gott som alltid ont: antingen själva sticket, insprutningen av injektionsvätskan eller efteråt. Igår gjorde det nästan inte ont alls, tack och lov. I morrn eftermiddag, när jag ska passera genom stan, ska jag försöka hämta ut – eller mer troligt, beställa – nya sprutor på apoteket.
Dumma människor och grova nålar krävde vin. Matlagning hade ingen av oss lust med. Anna öppnade därför ett Barolovin som hon fick av mig i julklapp förra året, tror jag. Detta var årgång 2014 (nu säljer Systembolaget årgång 2015) och jag hade tidigare druckit årgång 2012 och gett det högsta omdöme. Det fick även 2014:an! Vi drack upp hela flaskan. Till det flytande serverade köket ostbågar och chips blandade i var sin skål, tre goda ostar, kex och svarta oliver. Det blev en alldeles perfekt onsdagsmiddag.
Innan middagen kollade vi första delen av en nyinspelning av ABC-morden. John Malkovich gör huvudrollen som Hercule Poirot. Totalt omfattar serien tre delar och senare på kvällen igår gick del två på Sjuan. Eftersom vi tittade på annat då spelade vi in andra delen. Vi bestämde nämligen oss för att se SvT 2:s Fearless, en brittisk dramaserie om en advokat som försöker ger oskyldigt dömda upprättelse. Emma Banville åtog sig att försöka skipa rättvisa för en man som dömts för mord på en ung kvinna, en man som har suttit i fängelse för detta i 14 år. Inte helt populärt bland de inblandade… Jag tyckte att Fearless hade en stark start, medan ABC-morden… Nja… i modern tappning, även om det ska föreställa 1933, blir det mest… konstigt. Trots det ska jag givetvis se hela serien.
∼ ♦ ∼
Även denna morgon var himlen klarblå. Idag hade det emellertid utlovats bättre väder. I gengäld visar väderappen åska hela helgen. Igår hörde jag faktiskt ingen åska, men däremot hagel. Och grannens irriterande småborrande… I morse började grannen borra före klockan åtta. Stackars lediga grannar! Familjen Katt gillar inte borrljudet. Mini och Citrus hovrade inne hos mig i Bokrummet. Lucifer flydde ut på balkongen. När jag tog fikarast i fåtöljen kände jag mig kusligt iakttagen. Jag vred på huvudet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret – på Lucifer, som låg och övervakade mig från klätterpelaren på balkongen!
∼ ♦ ∼
Fem veckors ledighet hägrar för mig och i morgon jobbar jag sista dan på länge. En evighet… eller inte… Jag vet ärligt talat inte hur det blir i höst. Det skulle kunna bli operation av mina onda ben framöver. Jag har ju haft tromboflebiter i båda benen och dessutom i såväl underben som lår flera gånger under cirka tio års tid. Troligen blir det väl ingen operation i höst, dock, eftersom pandemin har förskjutit vårdinsatser som inte är akuta. Mina tromboflebiter börjar emellertid bli svårare att hantera och risken för djupa proppar och propp i en lunga ökar för varje gång. Jag är inte rädd för att dö – om det går snabbt! – men på grund av propparna vill jag leva NU, inte sen. Inte lämna kvar nåt som inte uppskattas utan sätta sprätt på det hela medan vi kan njuta båda två.
∼ ♦ ∼
Anna har varit iväg till Slottet och Slottsträdgården. I kväll ser vi sista delen av Efterlysta för mord på SvT 1, medan jag som vanligt spelar in Morden i Helsingör från TV4 eftersom programmen delvis går samtidigt. Jag laddar för morgondagens efterkontroll på bilen, som ännu inte är lagad, på förmiddagen, följt av hårklippning efter jobbet samt besök till middagen av Gymnasisten. Anna har förberett önskemat.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jag fick ju en sommarpresent från arbetsgivaren häromdan. Det var ett presentkort på 
I år fick vi som 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 