Kära dagbok…
Den var avstängd och ändå började den låta och lukta konstigt och blev kortsluten.
Vi hade en incident hemma igår eftermiddag strax innan Fästmön skulle gå till jobbet. Jag satt i möte och det var rena turen att Anna var hemma och upptäckte det hela. (Tänk om exempelvis familjen Katt varit ensam hemma…) Hon stod inne i sovrummet när vår ganska nya pelarfläkt började låta och lukta konstigt – UTAN ATT DEN VAR PÅ. Anna drog ur kontakten och det visade sig att det blivit nån sorts kortslutning. Hur 17 kan det gå till, när fläkten var avstängd??? Tänk om det hade tagit eld i sovrummet och ingen hade upptäckt det? Anna skulle ju till jobbet och jag ner på stan för boköverlämning och vänträff… Givetvis kontaktade Anna Clas Ohlson där hon köpte fläkten. Idag kom det svar att Anna kan komma dit med fläkten och kvitto. Bara det att kvittot är kastat…
To be continued…
∼ ♦ ∼
Den eftertraktade boken!
Runt 16.30 stack jag hemifrån ner på stan. Det kändes mycket märkligt eftersom jag nästan jämt är hemma eller håller mig till affärer och etablissemang i närheten. Fast i fredags var jag förstås och klippte mig… Nåja… Jag skulle träffa en person från Instagram utanför Kafferummet Storken och få en eftertraktad bok som h*n inte hade lyckats kränga på bakluckeloppisen på Ulva i söndags. Boken blev jag rekommenderad runt 2017 av en kollega. Eftersom jag var tidig passade jag på att prata en stund med Alexandra på Myrtos. Hon ska ha öppet hela sommaren och det blir perfekt att köpa matlådor därifrån ibland. Fräsch, god och vällagad, nästan som hemlagad, grekisk mat.
Jag fick min bok och nästan samtidigt dök vännen och kollegan F upp. F skulle ju ta min Instagrambekants plats och fika med mig på Storken eftersom den förra inte hade tid. Men hör och häpna, det visade sig att Instagrambekantingen och F känner varandra!!! Visst är världen liten ibland… Jag tackade för boken och vi kom halvt om halvt överens om att fika tillsammans alla tre vid annat tillfälle. Men F och jag skuttade (nåja…) upp för trapporna till Storken. Det fanns gott om plats på uteserveringen och vi åt härlig paj med sallad samtidigt som vi uppdaterade varandra om senaste nytt. Jag var borta hemifrån i typ två timmar – det var underbart, livgivande, stimulerande, roligt. Och F är en sån god kamrat, klok, inkännande, snäll utan att vara mesig etc. Vi pratade så mycket att jag glömde fota maten!
Hemkommen igen kände jag mig gladare än på länge. Jag skrev lite, läste en stund och satt uppe en timme i alla fall när Anna hade kommit hem.
∼ ♦ ∼
I morse tog det lite tid innan jag kom igång att jobba, för jobbdatorn gjorde en del uppdateringar. Efteråt fungerade allt, som tur var. Inte som förra gången, när hälften av programmen inte funkade och jag fick vänta en vecka på support.
Blomsterprakt vid Fyrisån.
Min ordinarie chef mejlade i morse och avbokade vårt medarbetarsamtal på grund av sjukdom. Nu ligger bollen hos honom att boka ny tid. Vi kom överens om att veckan efter midsommar kan vara lämplig. Detta gav mig tid till annat, bland annat att svara på diverse mejl, läsa jobbsaker och boka in nya möten. På förmiddagen hade jag bara ett möte och efter lunch en timmes utbildning i ett jobbverktyg.
I stället för att ha ett walk-and-talk-medarbetarsamtal tog jag en friskvårdspromenad. Det var underbart att promenera i solen, bland gröna träd och blommor vid Fyrisån, men också att titta på böcker genom skyltfönster och avsluta med en glass.
∼ ♦ ∼
Men det sker märkliga saker. Kära dagbok, du vet att jag är ”utlånad” till en annan avdelning (än där jag har min ordinarie tjänst) fram till årsskiftet. Idag hittade jag den här jobbannonsen. Eh? Typ min ordinarie tjänst fast tidsbegränsad på två år… Annonsen är utlagd i morse, ungefär samtidigt som min ordinarie chef mejlade mig att han är sjuk och att vi måste skjuta fram vårt medarbetarsamtal. Ja är man sjuk ska man ju inte jobba. Därför fann jag det ännu mer märkligt att han svarade på ett av mina jobbmejl i eftermiddags, ett mejl jag skickade den 27 januari. År 2021, dock.
∼ ♦ ∼
Med detta sagt – och det mesta jag skriver – ansluter jag till Carl von Linnés motto:
Den vardagliga foten tillhör fotografen.
Vi som har pluggat latin/kan googla vet att det betyder ungefär:
”Allt förtjänar uppmärksamhet, även det alldagliga (triviala)
∼ ♦ ∼
I kväll äter Gymnasisten och jag hos Phil innan jag går och handlar lite nödvändigt till kylen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jag har insett att jag oftast föredrar kvinnliga deckarförfattare. Men det finns undantag. En manlig deckarförfattare som jag verkligen gillar är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 