Ett recenserande inlägg om en bok om ätstörningar.
I november 2010 var jag gästbloggare på Upsala Nya Tidning. I samband med detta träffade jag Anna Ehn som jobbade på tidningen som reporter. Ytterligare några gånger har våra vägar korsats, en gång bland annat vid en sopplunch i Missionskyrkan. Jag kan inte säga att jag känner Anna Ehn, men hon har vänligt då och då sänt mig sina böcker. Så småningom övergav hon nämligen journalistiken för att kunna ägna sig mer åt att skriva böcker. Numera är hon författare på heltid. I midsommarveckan föll hennes senaste roman för unga vuxna, Ormen i mig, ner genom brevinkastet och landade på hallmattan. Jag kastade mig över boken redan samma kväll. Tack, Anna Ehn, för boken!
Bokens huvudperson Majken är runt 20 år och har precis börjat plugga journalistik. Genom hennes korta dagboksanteckningar får läsaren följa Majken i såväl studielivet som i livet rent generellt. Ganska snart inser man att Majken har ätstörningar. Hon mår bättre, har fått hjälp, men lever ändå ett väldigt inrutat liv för att klara det här med ätandet. Det som inte mamma, till exempel, ens får nämna, för då lägger Majken ner.
Anna Ehn har ännu en gång hittat rätt språkligt tilltal för den målgrupp boken vänder sig till. Korta meningar och kapitel gör boken lätt att läsa. Inga krångliga ord, utan jag får mig serverat en ung människas innersta tankar. Hög igenkänningsfaktor för min del, min ålder till trots, men jag har ju inte alltid varit 59 år. Nog tänkte jag ganska lika Majken när jag själv var ung. Kompisar och kärlek var viktiga, utbildning något komplicerat. Och hur räcker en till för allt när en bara vill vara normal?
Detta är en viktig bok, för ätstörningar är något en får leva med hela livet. Med god hjälp går det dock att ha en rätt OK tillvaro. Det intressanta med den här boken är att den inte undviker att visa hur svårt det kan vara även om en anses – eller verkar vara – ganska frisk. Livet går upp och ner. Ibland har man flyt, ibland inte. För den som har ätstörningar kan det emellertid vara tuffare att möta motgångar.
Den här boken undviker inte det svåra. Författaren beskriver trovärdigt och inkännande en ung människas kamp. Som läsare blir man både arg på Majken – och hennes mamma! – och känner djup medkänsla. Ormen i mig rör helt enkelt om i tankarna.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
När jag pluggade vid 
Filmer är ju sällan bättre än böcker de baserar sig på. Filmen 
På självaste Erik-dagen (en av min pappas namnsdagar och nästan min eftersom jag heter Eriksdotter) fick jag 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 