Ett stängt inlägg.

Vi ses nån gång!
Livet är kort. Därför måste en leva lite ibland också.
Ett stängt inlägg.

Vi ses nån gång!
Livet är kort. Därför måste en leva lite ibland också.
Det var så roligt, jag måste skratta… Närå, men jag tvättade ju mina kjolar häromdan. Självklart kunde jag inte låta bli att paradera i dem här hemma. Nån kamerakvinna hade jag inte som kunde föreviga eländet, men jag kan väl säga som så att benen inte har blivit vackrare sen sist. Och efter gårdagens egna lilla Pride Parade har jag nu ont i foten OCH i ryggen OCH i högerknäet. Det bådar gott inför morgondagens öfvningar…

Kjoltyg! Eller… kan det möjligen vara gardinkappor..?

Jag luftar mina vackra ben (<==ironi), dricker kaffe på sängen och läser.
Tanken var att jag bara skulle vila under gårdagen och idag. Så blev det inte. Det har jag varken ro eller samvete till. Jag lider verkligen med Fästmön som måste jobba i hettan och långa och tunga pass dagarna före flytten. Om jag har lite småkrämpor här och var så har hon faktiskt väldigt lågt blodtryck som ger en obehaglig yrsel. Till exempel. (Jag tror inte att hon uppskattar att jag skvallrar om hennes sjukdomsjournal här på min blogg.)
Helgdagsmorgnarna började rätt OK. Jag fixade kaffe på sängen till mig själv och låg sen och läste. Eller försökte koncentrera mig på boken med de många korrekturfelen. Det var väldigt varmt. Regnet igår hjälpte inte ett smack. Dessutom hade jag glömt att fälla persiennen i det stora fönstret i sovrummet och bara dragit för mörkläggningsgardinerna. Det räcker inte – solljuset väckte mig. Det var väldigt ljust också. Båda morgnarna hörde jag utryckningsfordon i närheten. Jag bor inte långt från E4:an. De månader jag pendlade till jobbet i Märsta vet jag att folk verkligen kör som galningar där. Nu på söndagsmorgonen njöt jag emellertid av att hör kyrkklockor. Fast då hade ju egentligen morgonen gått över i förmiddag och det var dags att kliva upp.
Framåt kvällningen igår fixade jag firre till middag. Jag drack ett gott, men lite förvånansvärt enkelt vin till min grillade lax (grillad i panna ovanpå spisen), romsås och potatis. Det blev lite svalare tack vare skyfallet, typ 25 grader i stället för 35.
Senare på lördagskvällen kikade jag på Indian summers på SvT, åt godis och försökte läsa. Men som grädde på moset har jag fått problem med ett öga, så nu får jag väl snart börja lyssna på böcker, tyvärr. För att göra en lång historia kort fick jag troligen nåt skräp på kontaktlinsen i fredags. Skräpet skavde hela dan och när jag äntligen kunde ta ut linsen på kvällen började ögat rinna och svida. Det kliar också. Sen ser jag inte som jag ska med det, trots att jag använder både linser och glasögon. Det är väl lika bra att amptuera såväl häl, rygg och knä som öga. Just när kvällen och krämporna kändes som mest eländiga hörde NK* av sig och lättade upp mitt humör flera kilo, bland annat genom att påminna mig om en gemensam bekants duschvanor. NK är alltid NK, vad som än händer! Och h*n kan alltid få mig att skratta, även via sms.
Bilen är förberedd för morgondagen så tillvida att jag har plockat ut sånt som bara tar upp plats och som inte behöver vara där under flytten. Baksätet är nerfällt. Jag vågade inte lämna den lånade kattburen i bilen över helgen, så den släpar jag ut innan jag hämtar Anna från jobbet.
Eftersom det är yngsta bonussonens födelsedag idag ska vi förstås fira honom också. Vi strålar samman på Morgonen, hos hans pappa, där vi äter medhavd middag och hallontårta till dessert. Nåt längre firande blir det dessvärre inte, för Anna vill hem och fixa med det sista före flytten. Men jag lovade Elias att vi kan hitta på nåt kul längre fram, just nu är det ju så rörigt med flytten och allt vad den innebär.
Nån dator tar jag inte med mig. Det finns inget nät i Himlen att koppla upp sig mot och dessutom lär jag inte ha tid. Därför dröjer det nog till tisdag kväll innan det händer nåt här på bloggen. Notera ”nog”. En kan aldrig riktigt veta när det gäller mig…
Även om ingen enda har önskat mig trevlig helg (den blev lite… blandad…), önskar jag dig som har orkat läsa ända hit en fin avslutning på helgen.
*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb
Livet är kort. Ibland räcker det inte till.
Ett inlägg om Pride och HBTQ.
Det blev liksom ingen Pride för min del i år. I stället försökte jag få lite stämning här i alla fall genom att sätta upp regnbågsflaggan på ballen*. Det drog ett skyfall och ett åskväder förbi här och hållaren till flaggstången är rätt mör, men flaggan sitter fortfarande uppe, om än mer som en våt trasa nu.

Idag flaggar jag på ballen.
Varje år diskuteras det både inom och utom HBTQ-kretsar om Pride behövs. Jag kan bara säga att jag så sent som häromdan blev förnekad – eller mitt sätt att leva blev förnekat – av en mig närstående person. Och ärligt talat tror jag att den som är heterosexuell aldrig riktig har känt sig motsvarande… tillintetgjord. Jag tänker inte fördjupa mig mer i vem som sa vad och i vilket sammanhang. Men att vid 54 års ålder få höra att en inte har nån parter trots att den partner jag har nu, Fästmön, har varit min partner i nio år snart… Det är förnedrande. Inte heller är det första gången mitt liv och leverne förnekas. Det gjorde jävligt ont, lika ont som för 30 år sen. Så ja. Pride behövs!

Ett av skälen till att jag inte åkte in till Stockholm och ens gick paraden idag är förstås min onda fot. Hälsporren fick laserbehandling och nålar igår samt blev tejpad av en expert. Idag kändes den riktigt OK. Därför beslutade jag att prova en betydligt kortare promenad än Prideparaden. Jag gick totalt 3,3 kilometer och pausade bara en kort stund för att knyta ett skosnöre och svara på ett sms vid en bänk. Jag hittade en helt underbar liten park och den ligger bara 1,5 kilometer härifrån! Promenaden fick bli min Prideparad i år och den lilla parken min Pride Park.

Min Pride Park.
Sen blev det en tur till Himlen med fler flyttkartonger, lite shopping (lördagsgodis, förstås), telefonsamtal med Damma-Mamman (mamma dammade) och JUST när jag skulle sätta mig vid datorn och skriva det här kom Ovädret med stort O. Det var inte bara ett härligt skyfall som smattarade mot rutorna. Dova åskknallar gjorde att rutorna skallrade, dessutom. När det började blixtra stängde jag snabbt av datorn.

Skyfall, sa Bull.
I stället för att skriva om vikten av Pride gjorde jag sås. Sås till min firremiddag i kväll. Även den som lever i Regnbågslandet behöver då och då äta. Eftersom jag nästan helt tappade tråden ska jag göra lite andra saker som jag ännu inte har hunnit göra idag.
Jag lämnar dig med Israel Kamakawiwo’ole och Somewhere over the rainbow – för alla dem som inte längre kan delta i Pride.
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Ett inlägg om en TV-serie.
Den brittiska serien Tyst vittne har nu inne på sin artonde eller nittonde säsong. Det är lite svårt att veta eftersom det är TV4 som sänder den och kanalens webbplats lämnar ett och annat att önska (läs: skitdålig) vad gäller informationen om de olika programmen. Men på fredagskvällen bänkade jag mig för att se det första av fem avsnitt.

Nikki Alexander är numera huvudkaraktären i Tyst vittne.
Borta är Sam Ryan, professor Dalton och Harry Cunningham. Numera är det karaktären Nikki Alexander som har huvudrollen. Nikki hamnar i blåsväder i det första avsnittet när hon får hand om obduktionen av vad som verkar vara ett självmordsoffer. När hon hittar en klocka nerkörd i personens svalg inser hon att det i stället är mord. Dessutom påminner mordet om ett annat dödsfall som klassades som självmord. Hon kan inte låta bli att gräva sig bakåt i tiden och andra fall som också påminner om detta. Snart blir hon själv misstänkt men får dessutom också mördaren efter sig.
Jorå, det är fortfarande spännande och kusligt, men jag känner också att avsnittet är väldigt långt. Det blir inte bättre av att TV4 bryter för nyheter, väder och sport mitt i utöver all reklam, dessutom. Totalt sett tar det två och en halv timme att se det här avsnittet vars egentliga tid troligen är under två timmar. Helt pigg och alert är jag inte under programmet.
Toffelomdömet blir medel.



Livet är kort.
Ett inlägg om ett paket.
Hurra hurra hurra hurr… Men vänta nu… Jag fyller ju inte år… Ändå låg det ett stort och blått paket och väntade på mig när jag kom hem från naprapaten…

Ett rätt stort, blått paket väntade på mig när jag kom hem.
Självklart SLET jag upp det. Vad trodde du? Att jag skulle öppna det med prinsesshänder? Inuti låg… tja, gissa tre gånger… En BOK, för ovanlighetens skull. Dessutom fann jag en trevlig hälsning från författaren med löfte om såväl kärlek som musik… Nu är inte jag den som låter mig mutas eller smickras till höga omdömen i mina recensioner. Jag skriver ärliga recensioner. Och det vet Åsa Hellberg. Hon kan lita på mig. Icke desto mindre blev jag VÄLDIGT glad för såväl hälsningen som boken och kan härmed meddela att boken ligger på tur att bli läst!
Livet är kort. Jag älskar att läsa.

Min beskyddare från igår såg till att getingarna höll sig borta från kontoret.
Den här dan kunde ju ha börjat bättre. Jag hade svårt att sova i natt på grund av värmen – inte på grund av kvällskaffet hos Fästmön (nehejda!). När jag kom hem höll sig självdödarnasomävengörandrasjuka* borta, så jag kunde slå upp portarna på vid gavel och släppa in frisk luft. Solnedgången var ett fantastiskt skådespel i orange som jag delvis såg över axeln under bilresan hem. Sen mulnade det på. Idag är det fortfarande mulet och svalt, fast klibbigt. Men det var inte vädret som orsakade den dåliga starten på dan utan två saker: andtäppa och bilstrul. (Min beskyddare från gårdagen kunde tyvärr inte hjälpa mig den här gången, för nu har h*n lämnat byggnaden.)
Det fuktiga vädret gör att jag både får hosta och svårt att andas. För att tala klarspråk irriterar slemmet mina luftrör. Att dricka vatten hjälper lite, men till sist fick jag dra i mig Bricanyl.
En annan anledning till andtäppan kan ha varit att jag ringde bildoktorn i morse och blev lite uppstressad. Jag förklarade Clark Kents** symptom – och verkstadskillen hade aldrig hört talas om detta fel! Låter ju förtroendeingivande NOT!, för sen sa han att det inte är nån fara att köra. Det som har hänt är att delar av displayen i bilen inte fungerar. Hastighetsmätare och bensinmätare samt kontrollampor fungerar, men inte klockan och termometern för utetemperatur. Klocka och termometer kan jag leva utan. Det som skulle försvåra min tillvaro som bilförare är om hastighetsmätaren och bensinmätaren också lägger av… Nu har jag fått verkstadstid inkl. lånebil med manuell växellåda på fredag nästa vecka. Då gör de en felsökning som kostar mellan 500 och 1 000 kronor. Om det sen visar sig att hela displayen måste bytas… Tja, då får jag var extra tacksam att jag har ett jobb med en bra inkomst. To be continued, alltså…

Delar av displayen fungerar, men inte klockan och termometern till höger i bild. (Bilden är inte nytagen.)

Pling på dig, du!
Det var betydligt behagligare att jobba idag. Men det är väldigt lugnt på jobbet den här veckan. Så där farligt lugnt att en blir halvt hispig när det dyker upp akutsaker. Igår fixade jag iordning en text samt redigerade sidor i intranätet. Idag har jag fortsatt med en del intranätjobb och försökt vara behjälplig med lite support här och var. Så att vår receptionspersonal ska kunna sitta vid sitt ordinarie skrivbord och jobba medan det är lugnt med besökare fixade jag en plingare. Jag visste att jag hade sett en sån hos ett av avdelningens team. Teamets medarbetare var vänliga nog att låna ut den och därmed kan vi leka Fawlty Towers. Jag skulle väl kunna vara Basil, dårå, eller möjligen Manuel… så nu kan receptionen bemannas på lite distans, typ två meter. Som tack för plingaren ska jag/vi få låna en kattbur modell större till flytten. Och som tack för lånet av buren svänger jag förbi centralen i morgon bitti och hämtar upp pendlaren med bur före jobbet. Tjänster och gentjänster!

Jag är alltid gay and proud på jobbet genom att min jobbmobil får bo i ett regnbågsskal.
Och nej, jag har inte glömt att det är Pride den här veckan i Stockholm. Men i år blir det inget prajdande alls för min del. Det är tio år sen jag senast missade Pride och det var när min pappa dog. I år är det betydligt roligare skäl: jag har ett jobb och jobbar, yngsta bonussonen fyller år och Anna flyttar. Därför har jag utkrävt täta rapporter av en kollega som ska dit. Rapporterna kommer per foto via Instagram. Hur klarade vi oss utan sociala medier förr i tiden???
På lunchen roade jag mig i alla fall med att äta vegetarisk pizza – den har ju nästan regnbågens alla färger. Så mycket blått och lila är det förstås inte, men pizzan var god i alla fall. Och en av personerna vid bordet mittemot hade en helt osannolik tischa som jag hade svårt att låta bli att apglo på. Den påminde mig om mattan yngsta bonussonen hade i sitt rum när han var liten… Tur att jag själv har sån otroooligt god klädsmak och stil… (<== ironi).
Exakt fyra minuter innan det var dags att gå för dan kom det där underlaget jag skulle ha fått igår eller idag. Det kom in i ett verktyg som jag inte har lärt mig och dessutom var det ett väldigt ofärdigt underlag, enligt avsändaren. Jag får se om jag kan göra nåt åt det i morgon. Då avslutar jag dan med en behandling av hälsporren, vilket innebär att jag åker från jobbet vid 14.30-tiden redan. Och på måndag är jag leeedig – jag har en semesterdag (jag funderar på att ta även tisdag).
När jag hade anlänt hem till New Village hopade sig molnen och strax därpå öppnade sig himlen. Snälla, låt det regna hela kvällen!!! Jag vill se Agatha Raisin i mysigt sommarmörker i kväll! (Tyvärr ljusnade det efter nån timme, men en kan ju alltid hoppas…)

Regntunga skyar över New Village.
*självdödarnasomävengörandrasjuka = rökare
**Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort. Kelimmattor är vackrare än barnmattor.