Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

En bild som orsakade skilsmässa.

Den här måndagen började med… en skilsmässa. Men nej, jag har inte skilt mig den här gången. Jag gifte mig visserligen en dag den här veckan för 20 år sen, men det är preskriberat. Tack och lov skilde jag mig tre år senare. Nä, det handlar inte om nåt sprucket äktenskap, bara om hur det kan spricka i sociala medier och så många konstigheter en stöter på där.

Detta är historien: I lördags morse la jag ut en bild på en kroppsdel, icke beklädd, tillhörande en mig närstående person på Instagram. Det var absolut ingen intim kroppsdel, det var en fot utan en strumpa. Senare samma dag fick jag en oförskämd kommentar av en man om bilden. Jag svarade då att det inte finns nån som tvingar honom att titta på mina bilder. Idag hade karln’… blockerat mig. Eh..? Det borde väl ha varit tvärtom, men… Stackars lille man som inte pallar att se en fot.

En ska bli smart av fisk, men idag var det mest gubbröra – på lunchfisken och i sociala medier.

Nä, sociala medier begriper jag mig aldrig på! Jag får fler och fler följare… på Twitter fast jag knappt hänger där. Mitt intresse för Twitter har svalnat rejält, för jag tycker mest att det är ett ställe där vissa startar drev mot andra. Jag svarar nästan aldrig på kommentarer där, följer inte tillbaka och twittrar jag nåt är det mest gnäll. Det enda jag använder Twitter för i princip är att puffa för mina blogginlägg här och mina bilder på Instagram. Sen finns det folk som gillar precis allt jag lägger ut – på Twitter. Eh… jag fattar inget – trots att jag åt fisk till lunch. Det sägs ju att en ska bli smart av fisk… Fast idag var det förstås gubbröra på sejen jag åt. Möjligen ett flirtande med den pryde mannen jag skrev om inledningsvis? Alltså han som inte tålde att se en fot.

Solen i moln.

På tal om fisk vore det fel att säga att jag har blivit smart, trots att jag har ätit rätt mycket firre på sista tiden. Idag på förmiddagen hade jag ånyo en dust med skrivaren på jobbet. Jag fattade så mycket att pappret tog slut, jag fattade i vilket fack det tog slut och jag fattade var jag skulle lägga in mer papper. Ungefär. Den idiotiska skrivaren är inte ett dugg pedagogisk och Lena i receptionen kom till min undsättning.

Jag kontaktar Servicedesk!

sa hon. För hon kunde ju liksom inte tro att IT-avdelningens kommunikatör inte klarade av att fylla på papper i en skrivare.

Jag blandade päron med ett äpple, ungefär.

Efter lunch kom ett mejl. Från Servicedesk, vidarebefordrat av Lena med MÅNGA smileysar. Teknikern hade skrivit:

Jag fyllde på papper.

Lena hade kompletterat svaret till mig:

Du la nytt papper på fel sida i skrivaren, du skulle ha lagt det ovanpå den där fjädringen…

Ridå. Solen i moln. End of story. Jag hade blandat päron med äpplen.

På eftermiddagen var det dags för mg att visa framfötterna igen. Jag skulle på min andra stötvågsbehandling av en av hälsporrarna, den högra, den som bråkar mest just nu. Först blev det lite kläm och tryck och idag hittade Klara sannerligen mina ömma punkter – jag vrålade ett högt och bestämt

AJ!

Sen satte hon tre nålar i hålfoten och runt omkring, det vill säga där det gör mest ont. Och så var det dags för slagborren igen, maskerad till locktång – stötvågsapparaten. Jag fick en och en halv behandling idag, måhända för att jag var så pipplig..? Slutligen visade Klara hur jag ska tejpa hälen och så fick jag ett papper med sju övningar med mig hem. De flesta av dem gör jag varje dag. Inga problem, alltså. Det enda som kan strula är tejpningen, men det är bara att försöka följa instruktionerna som Klara skrev ner på en lapp. Tejp inköptes också och det blev inget hål i foten, bara i plånboken. Välkommen lönen den här veckan!!!

Det här huset på Dragarbrunnsgatan har inget med pryda gubbar eller fötter att göra. Jag passerade det på väg till behandlingen, tyckte att det var fint och fotade det.

Livet är kort. En del är pryda, andra har känsliga fötter och skriker så patienterna rymmer från väntrummet.