Ett inlägg om en bok.

Ibland måste en unna sig. Jag unnar mig allt som oftast en bok. I april, när jag var arbetslös, unnade jag mig Anna Janssons sjuttonde Maria Wern-deckare, Rädslans fångar. Igår kväll läste jag ut denna lättlästa bok på strax över 300 sidor.

Scenen är Gotland, som vanligt, och Almedalsveckan. Ett fruktansvärt oväder drar in över ön och folk kan varken komma dit eller åka därifrån. Nån som har kommit dit är en bonusson till polisen Maria Wern. Hennes sambo var visst pappa utan att veta om det. Men sambon måste till fastlandet och blir kvar där. Maria får ta hand om såväl bonussonen som de två egna barnen och ett mordfall. En kvinna har hittats knivskuren till döds i sitt hem. Och samtidigt samlar sig en domedagssekt som tror att Christopher Polhems astronomiska ur tickar mot den sista dagen. En touch av droger gör romanen komplett.

Anna Jansson bygger skickligt upp en kuslig stämning. Dessvärre innehåller Maria Wern-böckerna alltför många sidospår. Faktum är att sidospåren till och med tar över. Det handlar lite för mycket om Maria Werns privatliv för att riktigt passa mig. Just i den här boken blir skildringen av privatlivets vedermödor med ett arbete som polis, barn och bonusbarn huvudtema, tycker jag, och det spännande polisarbetet, att hitta mördaren, hamnar lite i skymundan. Jag får en känsla av att Anna Jansson skriver lite för mycket i en stil som ska passa en eventuell TV-produktion. Kanske vore det bättre att skriva både rena kriminalromaner och relationsromaner fast var för sig..?

Nej, det var bättre förr vad gäller Maria Wern-böckerna. Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.