Kära dagbok…
Tusen bitar på badrumsgolvet…
Drömmar kan, som vi ju vet, gå i kras. Det kan mycket annat i tillvaron också. Idag på förmiddagen tog jag en dusch. Efteråt satt jag i köket och frukosterade och läste en stund. När det var dags för tandborstning öppnade jag badrumsdörren – och fick en smärre chock… Jag hade ju hört att badrummet i lägenheten över mammas började renoveras igår., Idag vid tiotiden började de bila golvbrunnen där uppe. Ingen information om detta hade gått ut till övriga hyresgäster. Att kommunikation inte är nåt som Bostadsstiftelsen Platen är bra på har jag förstått sen tidigare, men en enkel informationslapp hade väl vem som helst kunnat texta och tejpa upp på glasdörren till trapphuset? Till och med bästefåtöljen i mammas TV-rum vibrerade. Det mesta här vibrerade faktiskt och det var ett ohyggligt oljud.
Och i badrummet… låg mammas lampkupa i tusen bitar på golvet…
Ett par bonushål i taket åstadkom bilningen också.
Min första reaktion var att jag inte orkade med detta OCKSÅ. Sen försökte jag ringa bovärden, men som vanligt fick jag inget svar (hon har inte ringt tillbaka heller trots att hon måste ha sett att jag har ringt typ fem gånger). Det blev till att slänga på sig brallorna och kliva upp till grannen och ringa på. Först öppnade ingen. Sen bultade jag på dörren och då öppnade en kille från Davidssons måleri & golv. Jag framförde eländet om de tusen bitarna och han lovade att genast ta tag idet. På nolltid fixade han en plastkupa till lampan, informerade Bostadsstiftelsen Platen och dammsög upp alla skärvor. Så upptäckte vi ett par bonushål i taket också. Det hade liksom bilats igenom… Detta skulle hantverkaren också informera Bostadsstiftelsen Platen om, för besiktningen av mammas lägenhet är gjord och jag tänker inte punga ut med några pengar för detta!!! Det enda jag är tacksam för i sammanhanget är att lilla mamma slapp vara med om detta – hon hade inte orkat ta sig upp till lägenheten ovanpå och hon hade inte orkat jaga bovärden per telefon. Men jag är också tacksam för hantverkarens snabba agerande – till skillnad från Bostadsstiftelsen Platens…
Brustna drömmar… och lampkupor… och tak…
Sen gick jag upp till stan för att göra några ärenden och för att vila örona. Jag behövde köpa att fungerande bälte, till exempel, eftersom jag tappar byxorna. Hittade ett för en knapp hundring. Jag hoppade in på Skafferiet och köpte tre goda ostar och på Systembolaget köpte jag ett zinfandelvin med skruvkork (här finns ingen korkskruv i hushållet, nämligen).
Ett av de vackra fönstren i Motala kyrka har ett citat ur Lukasevangeliet: ”I det min fader tillhör bör jag vara.”
Novembersolen tittade fram idag igen, så jag gick en runda på stan för att få lite ljus och luft. Jag gick in i kyrkan och tände två ljus, ett för min pappa och ett för min mamma. Satt en stund i en bänk och lät tårarna falla, men det var tyvärr väldigt pratigt och stökigt i kyrkan så jag fann ingen riktig ro. Men jag satt i alla fall en stund och tänkte på morgondagens avsked. Peter från begravningsbyrån ringde mitt i lampkraset och berättade vilka som kommer till minnesstunden. Det blir såväl vänner till mamma som kusiner och kusinbarn och det gjorde mig varm om hjärtat. Sen vet jag att det kommer ytterligare folk till begravningsgudstjänsten också. Jag hoppas att det blir en fin stund och ett värdigt farväl till mamma. Jag tror förstås att hon redan är hos pappa och att de kanske båda två sitter och tittar ner på oss idag och i morgon.
Min pappa fick aldrig träffa Fästmön, för vi blev tillsammans ett år efter att pappa hade gått bort. Men jag är säker på att han hade tagit Anna till sitt hjärta! Och till det här hjärtat, det som är mitt, kommer Anna redan i kväll. Jag fick just veta per sms att hon sitter på direkttåget till Linköping och anländer dit runt 16.30 i kväll. Så skönt! Det gick nämligen inte att jobba idag för henne med den stukade foten. Annas jobb innebär spring hela dagarna. På tåget sitter hon stilla och sen hämtar jag henne i bilen.
Tack Skatteverket, men jag vet vilken dag min mamma dog.
Hemma i mammas lägenhet igen fick jag okänslig post från Skatteverket med mammas dödsdatum och en rätt otrevlig uppmaning om min skyldighet att se till att det görs en bouppteckning. Den är ju tack och lov redan gjord och nästa vecka gissar jag att pappren har kommit hem till mig i Uppsala att skriva under. Ilsken gick jag ut till bilen och sopade den ren från snö. Det gick ganska lätt, för det är ju mildgrader här idag. Sen hoppade jag in till G och störde en stund innan jag ägnade mig åt hushålls-arbete och sopor.
Timmarna går fort. Att veta att Anna är hos mig redan i kväll känns så gott. Sen ska livet gå vidare. Jag hoppas att Anna går vidare tillsammans med mig också genom resten av våra liv.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
