Onsdagen den 7 december 2016: Ris(igt), rysligt trevligt och julbestyr

 



Kära dagbok…

 

Vissen kardemummablomma

Somliga kände sig rätt risiga idag, som min kardemummablomma på jobbet…

Somliga kände sig uppenbarligen rätt risiga idag. För egen del mår jag… ganska bra?!? Jaa, jag är förvånad, särskilt efter den gångna, tunga helgen. Men jag hade ett otroligt fint och bra möte med min teamledare idag. Dels gav jag en del bakgrund, dels blev jag uppdaterad på den nya organisationen med mera. Vi bokade också in tre möten nästa vecka. Och nej, jag blev inte ett dugg stressad. Det är möten där jag ska få mer information så att jag kan komma tillbaka till jobbet och in i jobbet på ett bra sätt. Vi resonerade också kring kommande äventyr. Det som jag möjligen kände mig tveksam inför tidigare ser jag nu i stället fram emot med spänd förväntan. Duktiga Annika blir en bra teamledare, tror jag!

Vi åkte till systeruniversitetet och lunchade hos Ultuna Thai. Där var det väldigt lugnt och bra att prata. Portionen med kycklingspett och ris var ENORM och med tanke på att killen i kassan snodde mig på en hundralapp var den också dyr. Jag lämnade 205 kronor i betaltning och skulle få 130 tillbaka. Men jag fick bara 30, upptäckte jag när jag kom hem. Surt… Men å andra sidan fick jag en doggy bag med mig hem, så jag har mat till i morgon också…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Testamente

Nu har jag ett testamente.

Jag ordnade med mitt testamente och nu slipper jag ha Allmänna arvsfonden som arvtagare. I stället är det en fysisk person som ärver mig. Testamentet finns upprättat i två exemplar, varav ett förvaras hemma och ett på annat ställe. Just in case. Hängslen & livrem. Så nu kan jag dö och jag vet säkert att det finns pengar till min begravning UTAN nån ”begravningsförsäkring” som nåt försäkringsbolag har lurat på mig. Det torde också bli pengar över för min arvtagare. På så vis känner jag att jag har betalat av en del av min skuld. Den där skulden som inte finns på papper utan i min själ.

 

 

Julgransljus

Julgransljus till änglaspelet hittade jag på ICA Heidan.

På hemvägen gjorde jag några ärenden, men jag var mycket, mycket trött. ICA Heidan är en härligt traditionell affär och tänk att där kunde jag köpa julgransljus till mitt änglaspel! Änglaspelet brukade stå tänt på köksbordet där mamma och jag ställde upp ett smörgåsbord till jul. I år blir det inget sånt smörgåsbord. I stället tänder jag mitt änglaspel vid nåt annat tillfälle, kanske när jag äter lite julmat ensam hemma på annandagen, och tänker på lilla mamma. (Jag har förresten inte använt de fina, röda kökshanddukarna jag fick av mamma i julklapp förra året. Den som spar hon har, eller nåt…) Kanske tänker mamma på mig lite när jag ska griljera kalkonen dagarna före julafton. Och vem vet… Nästa år kanske jag lägger in sill och gör kycklingköttbullar… Men det blir inte som mammas mat, inte…

Jag köpte också ett blått kuvert i vilket en julklapp ska stoppas och skickas ner till Östergyllen framöver. Och blått är ju flott och ska dofta gott! På Blomsterlandet köpte jag tre små blåa hyacinter som inte är svagdoftande. Hemkommen stoppade jag dem i några julkrukor jag hade sen tidigare. Tänkte en stund på mamma igen, för förra året var hon så ledsen att hon fick köpa mig blåa hyacinter som jag älskar till jul. Men det hanns liksom inte med.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Postboxen var faktiskt rätt proppad idag. 
Mina linser, som jag nätshoppade häromdan, hade kommit liksom en julklapp till Fästmön. Klappen hade fina Pridefrimärken på sig, men tyvärr hade den som lagt ner klapp, följesedel och faktura i kuvertet inte tänkt riktigt utan tejpat så att jag lyckades riva sönder såväl följesedel som faktura. Jag såg mitt ordernummer, dessvärre såg jag inte numret till kontot jag ska betala in pengar på. Ett telefonnummer fanns på följesedeln och en vänlig människa svarade. Jag har skickat ett mejl också och väntar nu på svar med numret. Trevligt när folk är trevliga! Ganska trevligt var det också att få besked från Försäkringskassan att närståendepenningen för de 4,5 dagarna jag ansökt om nu finns på mitt konto. Till begravningsräkningen och till jul behövs alla intäkter.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu ska jag vila en stund i min läshörna med min deckare på gång. Decembermörkret har sänkt sig över New Village. Jag ska emellertid ge mig ut lite senare för att hämta och skjutsa hem Anna från jobbet.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Onsdag morgon den 7 december 2016: Upptrappning, drömmar i kras och blott blått

 



Kära dagbok…

 

Trappa i Gustavianum

Upptrappning.

Det börjar bli dags att trappa upp. Om en vecka går min sjukskrivning ut och dan därpå börjar jag jobba heltid igen. Idag har jag ett lunchmöte med min teamledare. Duktiga Annika ska uppdatera mig om det som har hänt i höst. I eftermiddag är det hela två månader sen jag arbetade.

Tiden går fort, men det har inte varit för att jag har haft roligt. Sorgen och saknaden efter mamma finns kvar. Och skulden för att jag gjorde hennes sista år i livet så svåra. Jag har alltid känt skuld inför min mamma, för övrigt. När jag var barn fick jag höra att jag var skälet till att hon blev sjuk och att jag orsakade att hon blev sjukare. Som vuxen, med det lilla förnuft jag ändå har, vet jag att det inte var så – ett barn kan inte orsaka en förälders kroniska, invärtes sjukdom.

Men jag vet alltför väl att jag var mammas Sorgebarn framför allt under De Sju Svåra Åren. En mamma är alltid en mamma och min mamma fanns alltid där för mig genom åren, även om hon ville att vissa delar av mitt liv inte skulle talas om offentligt. (Vilken tur att hon inte läste min blogg!..) Nu hoppas jag att lilla mamma har fått frid och att hon slipper såväl fysisk smärta som psykisk. Jag hoppas också att hon ser hur jag kämpar för att komma tillbaka nästa vecka.

De flesta av oss har drömmar, åtminstone nån gång i livet. Jag uppnådde en stor dröm när jag fick jobb. Många av mina andra drömmar har gått i kras, men inte denna. Därför är det så viktigt för mig att komma tillbaka i arbete.

Dekaler på vit skåpbil: Svenska bio och Broken Dreams

Många drömmar har gått i kras och en del har jag berättat om i bloggen. Den här bilen, med passande dekal, såg jag emellertid i Motala i november.

 

Borstar i biltvätten

Jag måste kanske införskaffa nåt att duscha ögat med.

Det blev inte många timmars sömn i natt, men jag sov med endast två avbrott. Då blir sömnen genast bättre och jag känner mig mer utvilad än när jag sover längre tid fast med flera uppvaknanden. Jag upptäckte att jag har ordentligt ont i vänster öga. Det syns ingenting, så jag hoppas att jag bara har råkat ligga och trycka ögat mot kudden lite för hårt och att det släpper under dan. Annars kanske jag får införskaffa nåt att duscha ögat med. Samtidigt känns det inte som om det gör ont inne i ögat, utan mer utanpå, i yttre ögonvrån. Äh, det går väl över om 100, som morfar brukade säga.

 

Efter lunchen ska jag ordna med mitt testamente. Och så blir det ytterligare ett par ärenden innan jag kommer hem. Julgransljus, såna där små ljus, tycks vara en utgående artikel i de affärer som finns närmast mig, men de är de enda ljus som funkar i mitt änglaspel. Vidare vill jag ha blåa hyacinter. Det fanns på Tokerian igår, fast de doftade ingenting. Och det är ju doften jag vill åt! Jag behöver också införskaffa ett blått kuvert så att jag kan skicka en julklapp till vännen FEM. Jag inser nämligen att jag nog inte orkar träffa henne och Finske Pinnen i Stockholm nästa lördag, innan de åker hem samma dag. Men en klapp ska denna min äldsta vän få! På tal om äldsta fyller hon dessutom år i morgon. Det måste ha varit tufft när hon var barn att födelsedagen låg så nära jul. Även om både FEM och jag är ensambarn var vi verkligen inte hur bortskämda som helst – även om min morfar och FEMs farmor gjorde stora insatser där…

 

Mörka skyar

Mörka skyar kan väl blott bli blåare?

Nu på morgonen är skyarna mörka. Min nya inställning till detta är att de bara kan bli ljusare. Blott blåare… Det blåser och är nån minusgrad. Till kvällen får det gärna bli varmare utomhus, för då stängs såväl värme som varmvatten av från klockan 20 fram till klockan två i natt. Vad jag förstår är det Vattenfall som ska göra nåt underhållsarbete och avstängningen gäller inte bara min bostadsrättsförening utan ett större område här i norra Uppsala – även där Fästmön bor. Jag önskar bara – som vanligt – att informationen till oss som bor här hade varit bättre. Men Vattenfall kanske inte heller har några kommunikatörer..?

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagen den 6 december 2016: Klappat och oklart – med nätet på

 



Kära dagbok…


Idag tog jag det riktigt lugnt hela dan. BARA SKOJAR! 
Bästefåtöljen såg så inbjudande ut där decembersolen lyste på den i fem minuter på förmiddagen…

Bästefåtöljen

Inbjudande…


Men vänta nu… 
Fåtöljen är ju tom… Ja, eh… jag satt väl i köket och läste, eller..?

Kaffe och bok

Första kapitlet…


Laddade batterierna..? 
Nja, jag var faktiskt iväg några ärenden och köpte batterier till min bankdosa. Det går ju åt så här i juletid med fakturor som trillar in…

Batterier

Laddade?


Sen köpte jag lite julklappar också. 
Idag var det grabbarnas tur, alltså bonussönernas. Det blev en nätt liten hög.

Julklappar till killarna

En nätt liten hög till bonussönerna. Och minst får störst, naturligtvis.


Alla paket blev INTE så snyggt inslagna. 
Minst får ju enligt reglerna störst paket, men när det största paketet är så überstort att pappret inte räcker till blir det… inte fint…

Inte så snyggt inslagen julklapp

Inte så snyggt inslagen überstor julklapp.


En hel del klappar har jag klara nu, 
det vill säga en säck och två kassar. Påminner om min morfar. Han anlände alltid till oss med stora tomtesäckar i papper. Alla paket var bara inte till mig.

Julklappar i svart plastsäck och kassar

Julklappar till många, men inte alla.


Men jag är INTE färdig än.
Det finns ju tjejer i familjen också… To be continued, alltså… Själv har jag uppenbarligen varit en snäll flicka, för när jag kom hem från shoppingturen låg det en julklapp till mig i postboxen!

En julklapp till mig

Till och med jag fick en julklapp idag!


Det låg annat i boxen också som höjde blodtrycket. 
Återigen hittade jag en lapp från hantverkare där. Den här gången gällde det fönstren. Där stod att ALLT skulle plockas bort i fönstren – krukväxter, gardiner, prydnassaker etc – för på måndag ska det göras en justering av nåt. Eh??? Det som ska justeras är inte nåt problem jag har haft med mina fönster. Däremot har jag en läckande ventil i sovrummet, vilket gör att jag måste ha en handduk över den mot kylan på vintern och hettan på sommaren. Problemet var känt, sa Dalkarln’ jag telefonerade till, men inget som skulle åtgärdas den här gången. Och så lät han mycket bekymrad eftersom det verkar som om ALLA i BRF-föreningen (300 lägenheter) har fått lappen – den skulle bara gå till dem som har anmält felet… Nu kommer en massa människor bli arga och irriterade. Julefrid, wo bist du???

Jag hann knapp trycka bort samtalet (vi säger inte lägga på luren längre) så ringde nästa hantverkare, denna gång en elektriker i Östergötland. Det var inte många rätt i de uppgifter han framförde, men jag förstod att det gällde mammas lägenhet som sedan den 1 december har återgått till bostadsstiftelsen Platen. Lite julefrid, Christmas spirit, kände jag väl, så jag lämnade bovärdens namn och nummer till elmannen. Det blev han väldigt glad för.

Det är dags att ta en sen eftermiddagsfika innan jag lagar tomatsoppa till middag och skriver kom ihåg-lappar om nääätet. För idag köpte jag mig en julkalkon. Hur jag nu ska kunna äta upp 1,2 kilo pippi i jul…

Kokt julkalkon

Nä, julskinkan har inte rymt. Jag äter inte gris. Men pippi går bra. Utan nät.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Måndagen den 5 december 2016: Andas och slappna av – och klara saker!

 



Kära dagbok…

 

Gungstol på Vålamagasinet

I den här gungstolen från Vålamagasinet skulle jag kunna slappna av – om den inte hade kostat 25 600 kronor…

Inte är jag så mycket för ”flum” när det gäller psykologi, men idag blev det till att tänka om en del. Öppna sinnet och våga prova nåt nytt: jag fick lära mig att andas och att slappna av. Psykologen lotsar mig varsamt men bestämt i rätt riktning. Samtalen är givande och vi tänker oss en fortsättning efter de tre standardträffarna – om min arbetsgivare nu går med på det (och det vet jag att arbetsgivaren gör). Det är gott att få höra att jag inte är konstig, det är gott att nån frågar mig hur jag har klarat av så mycket tungt så länge, det är gott att bli lyssnad på av nån som kan ta emot det jag säger professionellt.

Att andas var svårt. Att slappna av… gick lättare. Jag kände hur axlarna sjönk från örsnibbarna ner till en mer normal nivå. Det funkade! Och jag kunde ge mig ut på ärenden efteråt, jag for till Vålamagasinet, Ljusexperten och jag klarade till och med av ett besök på IKEA. Vad hände, egentligen? Jag som inte står ut mer än högst fem minuter i en affär… Sen hade ingen av affärerna det jag sökte – sex lampskärmar till malmkronan. Men jag såg en helt underbar gungstol. För 25 600 kronor… Maj gadd!.. Och jag såg en helt fantastisk soffa som jag skulle kunna tänka mig att köpa till sen. Sen, när jag kan vara glad igen.

Orange soffa Vålamagasinet

Visst är den fantastiskt härlig i den vackraste färgen?! Prislappen vågade jag emellertid inte titta på.


Klockan var närmare 15.30 när jag kom hem. 
Tack och lov kom Relitakillarna redan klockan tio i förmiddags, så jag hade hunnit ställa tillbaka alla grejor samt torkat av efter dem. Jag kunde läsa en stund när jag kom hem och läste ut sista delen i Lewistrilogin. Ur min hylla med anglosaxiska deckare valde jag en av Elizabeth George, Det innersta rummet. En gång för ungefär 13 år sen var den en födelsedagspresent till en mamma. Sen fick jag den i mars 2015 av den mammans dotter, vännen Agneta.

Böckerna Lewispjäserna och Det innersta rummet

Den översta boken köpte jag för ett födelsedagspresentkort till min mamma, den understa var en gång en födelsedagspresent till vännen Agnetas mamma.

 

Knäckemacka kaffe bok och tända ljus

Lite klen middag blev det idag.

Avslappnad och andningstränad och utläst… Men det här med maten… Nån soppa fanns inte hemma och detsamma gällde aptiten. Det fick bli kaffe och knäckemackor med ost. Jag har lovat mig själv att jag ska gå och handla mat i morgon. Visst är det kul att kunna ha jeans från smalisgarderoben, jeans jag inte har kommit i på typ tio år hade jag på mig idag, fast… det får vara lite hejd på viktnedgången. Jag behöver dessutom krafter tills jag ska börja jobba nästa vecka.

I kväll har jag haft ett planeringssamtal med Fästmön angående julen. Detta har fört med sig ytterligare uppgifter för mig under morgondagen. Jag är nöjd att jag kom på en del själv och att vi diskuterade oss fram till annat. Det är åtminstone en början. Sen ska jag köpa kalkon som jag för första gången i mitt liv ska griljera till jul. Det var sånt som mamma gjorde här hemma, nu får jag fixa det själv. Jag har hittat ett recept på griljerad kalkon på nätet som jag tror att jag klarar av (svårighetsgrad: enkel, enligt webbplatsen). Men det är endast jag själv som ska äta den – resten av bandet äter gris.

Bara jag kommer ihåg att ta av nätet på pippin. Det gjorde inte mamma för ett par jular sen och det har vi skojat om sen dess.

”Glöm inte nääätet!

sa vi och skrattade, jag och mamma. Vem ska jag flamsa med om det i år? Lilla mamma, du var för tokig ibland!

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Lewispjäserna

Ett inlägg om en bok.


 

Peter Mays bok LewispjäsernaI kväll läste jag ut den avslutande delen i Lewis-trilogin, Peter Mays bok Lewispjäserna. Vännen FEM och jag träffades en stund i början av november på Akademibokhandeln i Motala. Efter en del velande slog jag till på fyra pocketböcker och detta var den sista av dem. Böckerna köpte jag för ett presentkort som var en present till min mamma på 80-årsdagen av mammakusinen B. Så sorgligt att mamma inte hann köpa sig några böcker. Jag hoppas att både mamma och mammakusinen B tycker att det är OK att jag använde presentkortet. Tack till er båda!

Fin Macleod har gått från att vara polis via arbetslös till att bli säkerhetschef på en egendom på Isle of Lewis. Han får i uppdrag att utreda illegal jakt. I samband med detta träffar han sin gamle vän Whsitler. Av en händelse hittar de två ett plan med ett gammalt lik i. Det visar sig vara en gemensam vän till dem som har varit försvunnen i 17 år. Men saker och ting är inte riktigt vad de ser ut att vara. Fin kan inte låta bli att undersöka fallet. Sanningen är överraskande och märklig.

Den tredje delen skulle ha blivit pricken över i:et i trilogin, men jag måste tyvärr säga att jag är aningen besviken. Jag har svårt att komma in i boken och tycker att handlingen går för långsamt framåt. Titeln känns nästan påklistrad även om schackpjäserna den anspelar på har en väsentlig roll känns den underordnad.

Toffelomdömet blir medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag tyckte om de första två delarna i trilogin:

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Blir vi vad vi mäter och gillar?

Ett inlägg om sociala medier.


 

Det finns en text på nätet idag som fångade mitt intresse. Emanuel Karlsten, som jag läste nånstans (minns inte var) ifrågasätter ALLT häromdan, har skrivit om hur vi mäter framgång på nätet. Den som vill bli framgångsrik i cyberspace ska kolla på YouTubearna och hur de mäter sin framgång, för vi blir vad vi mäter, menar han. Det låter rätt enkelt, men läs hela texten (och lyssna på podden som artikeln länkar till) så inser du att det är helheten som ska mätas, inte bara antalet likes, klick eller besökare. Viktigast av allt är förstås att först bestämma vad det är vi vill uppnå eller sälja eller säga innan vi kan mäta det. För vi behöver mäta på olika sätt och olika saker från kanal till kanal.

tumstock

Vi behöver mäta på fler sätt än ett.


Ska jag vara ärlig fattar jag inte helt och fullt
det här med likes. Eller Gilla, som vi säger på svenska. På Instagram tycker jag att det är OK att Gilla, för då bedömer vi en bild. Men att Gilla en bloggtext, till exempel, eller en kommentar, det förstår jag inte. Har jag missat nåt??? Mina bloggtexter är så otroligt varierande. Många av dem handlar om sorg. Innebär då att den som Gillar ett sånt blogginlägg Gillar att jag är ledsen??? Jag fattar inte. Varför inte kommentera texten i stället och tala om vad som är bra – eller dåligt – med den eller dess innehåll? Just sorg är kanske svårt att prata om, förstås. Eller kommentera, dårå.

Fast jag gillar såväl bilder som texter också ibland. På Instagram gillar jag oftare bilder än lämnar kommentarer. En bild ska liksom stå för sig själv, tala för sig själv, tycker jag. Då finns det inget mer att tilläga än att Gilla. Men sen vet jag många som gillar till exempel mina Tweets som är puffar, ”reklam”, för bilder på Instagram eller texter på bloggen. Varför gillar en reklam??? Är det inte ”varan” en gillar? Nej, det är nåt jag inte fattar här, så vill nån förklara skulle jag Gilla det vore jag tacksam.

Gilla-tecken tummen upp

Jag skulle GILLA vore tacksam om nån förklarade.


Ytterligare en sak jag inte begriper är 
kommentarer som lämnas till ”fel” inlägg på bloggen. Om jag skriver fem inlägg en dag, så kan jag ge mig tusan på att dans första inlägg kommenteras i dans sista, det vill säga det senast skrivna, det som ligger överst på bloggen. Hur svårt kan det vara – om en vill ha en pratstund om nåt av ämnena – att kommentera rätt inlägg?

Föreställ dig att en blogg är en tidning. Skulle det då kännas korrekt att lämna en kommentar om artikel om sorg vid en bokrecension? Nu vill jag inte på nåt vis påskina att just min blogg är en tidning. Det här är en privat blogg som jag driver och skriver utan vinstsyfte, till skillnad från tidningar. Men lik förbaskat lägger jag ner både tid och energi på att skriva om lite olika ämnen. Är det för mycket begärt av läsarna då att kommentera rätt ämne vid rätt inlägg? Eller missar jag nåt här? Det känns faktiskt som jag gör det. Varför kommentera det senaste/sista inlägget när kommentaren handlar om ett inlägg längre ner? Jag fattar inte, men jag vet att Nillan har försökt förklara för mig en gång. Då fattade jag nästan.

En annan sak som jag inte heller fattar är varför det inte finns nån Ogilla-symbol. Jag menar, folk kan ju vara rätt oförskämda i sociala medier – såväl skribenter som de som lämnar kommentarer. Varför kan en inte få Ogilla sånt???

Ogilla-symbol

Varför finns det inte nån Ogilla-symbol?


Det här inlägget är skrivet med lite ironi och torr humor,
är bäst att tillägga. Men den här bloggen har faktiskt sen starten regler… Blir jag Ogillad nu???

Till reglerna!

 


Livet är kort.

Publicerat i Diskutabelt, Ironi, Personligt, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Måndag morgon den 5 december 2016: Vintern rasat ut, väntan och utmaningar

 



Kära dagbok…

 

Framsidan med granen utan snö

Vintern har visst rasat ut – här är snöfritt!

Vintern tycks tillfälligt ha rasat ut under natten. När jag skjutsade hem Fästmön igår kväll började det regna. Regnet har gjort underverk i natt. Nu ser det inte längre ut som december ute, snarare som höst igen. Det är en fyra, fem plusgrader och blåsigt, dessutom. Mycket höstlikt, alltså.

Här sitter jag vid datorn och glor. Och väntar. På Relita. Känner mig ungefär som lilla mamma och minns hur orolig hon var så snart det var hantverkare på gång. Mamma hade svåra sömnstörningar och var alltid rädd att inte vara vaken och klädd när främlingar knackade på dörren. Nu slipper hon oroa sig för gubbarna som skulle komma och måla taket i hennes badrum. Lilla mamma… Hon trodde att de bara skulle dyka upp en morgon, tidigt. Det spelade ingen roll att vi var flera som sa till henne att de dyker inte bara upp – de meddelar först. Överlag är emellertid såna här firmor inget bra på att skriva meddelanden som en begriper. Nån hjälp här, från min bostadsrättsförening, verkar de inte fått heller. (Fast vad skulle de kunna göra? De är ju lika dåliga på att skriva begriplig information…) Jag ogillar starkt det hotfulla tonläget i texten, men värst av allt är att jag, som anser mig normalbegåvad, inte till hundra procent begriper vad där står. Hur ska då andra, som till exempel inte har svenska som förstaspråk, förstå?

Tangentbord med snabela

Såväl jobbmejl som flexrapport är kollade.

Jag har kollat min jobbmejl och lagt in min senaste sjukskrivning i flexrapporten samt klarmarkerat november månad. Det tog sin lilla tid, för systemet hängde sig hela tiden. Men nu är det gjort. Jag är helt utmattad. Hur 17 ska jag orka jobba..? Jodå, det går säkert bra. På onsdag ska jag träffa min teamledare för en lunch och bli lite uppdaterad om vad som har hänt. Teamet jag är en del av bildades nu i höst. Vi tycks vara ett hopplock av folk som jobbar övergripande som ingår i teamet, så det blir nog inte världens lättaste jobb för teamledaren att hålla ihop oss. Utan att ha bakgrunden etc helt klar för mig känner jag mig lite tveksam till detta hopplock, men vi får se vad Duktiga Annika har att berätta på onsdag.

I eftermiddag ska jag till psykologen. Gissningsvis ska vi gå igenom alla papper jag fick med mig hem som jag skulle fylla i. Det blir…knepigt med tanke på att jag skriver så illa. Hantverksfirmor och bostadsrättsföreningar må skriva obegriplig svenska, men jag skriver obegripligt rent visuellt för hand… I kombination med dåligt minne (”vad gjorde jag mellan klockan 18 och 19 igår?”) blir det en riktig utmaning.

Nu ska jag läsa lite nyheter på nätet och därefter jaga lampskärmar. Nåt vettigt måste en ta sig för.

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagen den andra advent 2016: Hantverkshysteri, sopor och julfigurer – och till råga på allt en klen stamtavla

 



Kära dagbok…


Jag säger som lilla mamma:

”Det går inte att läsa HELA tiden.

Nog försöker jag hitta på vettiga saker att göra, men fantasin är det ju som det är med. Och söndagar… Finns det några längre dagar när en är ensam?

Nån i huset har roat mig (?..) med att borra två minuter varje halvtimme hela eftermiddagen. Så där lagom enerverande och irriterande och så där så att en till exempel inte kan se nån film eller ringa en vän eller så. Om en nu har en vän att ringa till. Jag har kommit en bra bit in i Lewispjäserna och själva titelfigurerna – schackpjäserna – har nämnts vid ett tillfälle. Boken är bra, men det blir tråkigt att bara sitta och läsa en hel dag.

Jag har försökt förbereda inför Relitas besök i morgon nån gång mellan (!)

”klockan 8 – 15.30.

Sophinkar på köksgolvet

Sopor på köksgolvet – fräscht… NOT!

Det betyder att det ligger trasor och rengöringsgrejor på golvet i badrummet och att det står sopor på köksgolvet. För skåpen under handfat och kökshoar skulle tömmas. Vidare står det att en ska lägga ut tidningar. Var då??? I skåpen under hoar och handfat eller på golven? Nä, det är inte preciserat på den icke kommunikatörsskrivna texten från Relita. Där hotas bara vi bostadsrättsinnehavare med avgifter om det är så att vi inte samarbetar!.. Och så ska en ta bort mattor på vägen mellan ytterdörren och handfat och hoar. Eftersom jag inte prenumererar på nån dagstidning – jag känner mig inte särskilt unik i dagsläget – är det lite svårt för mig att lägga ut tidningar. Dessutom känns det som sagt osäkert exakt var tidningarna ska läggas ut. Ta bort mattor kan jag inte heller göra. Det finns en matta i hallen – och ovanpå den står två fulla bokhyllor. Ska jag behöva tömma hylljävlarna på alla deckare bara för detta? Nej, jag får väl lägga ut plastsäckar i hallen och hoppas att ingen halkar på dem. Självklart önskar jag att jag är hemma när hantverkarna (?) kommer, men jag ska vara hos psykologen klockan 13 och måste åka senast 12.30. Jag får inte låsa övre låset, då hotas jag av straffavgift(!). Som tur är blir jag inte borta länge, men ändå. Jag gillar inte att ha främlingar som klampar omkring oombedda i mitt hem och skitar ner. För det vet en ju att hantverkare inte tar av sig skorna.

På onsdag kväll och natt är det dags för nästa hantverkshysteri. Mellan klockan 20 och klockan två på natten har nån smart jävel kommit på att värme och varmvatten ska stängas av. Fint, det är ju vinter och alla går ju och lägger sig och somnar före klockan 20, eller hur??? INTE! Men jag slipper i vart fall ha främlingar som klampar omkring i hemmet då på natten. Alltid något…

Regnbågshängslen

Regnbågshängslen kostar 98 spänn hos BlueFox i Stockholm. Har jag kanske råd med…

Jag har botaniserat i mina garderober. Plötsligt har det visat sig att alla byxor jag äger har blivit för stora. Till och med de två par jeans jag hittade i smalisgarderoben är för stora. Ja ja, jag hoppas att Tomten kommer med hängslen i julklapp, livrem räcker inte. Äh, jag har varit så dum så jag får köpa hängslen själv om jag ska ha några.

I ett försök att mildra humöret mitt har jag försökt anstränga mig lite med tanke på decembers storhelg. Jag har hängt upp mina sex älskade julfigurer i köksgardinen. Tänk, nu har jag både adventspyntat och julpyntat! Nästa helg – en ska inte förta sig och göra allt på en gång! – ska jag nog ställa i ordning mammas änglaparad på ekbyffén. Sen kan jag gå och titta på alla hennes änglar – och mina fem eller sex stycken namnlösa – och fundera över vad det var de hette nu igen. Jag kan ju tyvärr inte fråga min mamma. Det enda jag minns är att de alla hade väldigt fina namn, inte tråkiga som mina julfigurer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Flicka med finger vid munnen

Tyst!

Medan jag väntade på att tiden skulle gå glodde jag på ett avsnitt av Familjen Annorlunda. Det som är annorlunda med de familjer som är med i programserien är främst att de har många barn. Väldigt annorlunda (<==ironi). Det verkar vara slut på annorlunda familjer där alla barnen har samma mamma och pappa i alla fall. Det är ju inte så annorlunda idag att barn i en familj har olika föräldrar. Jag var helt fascinerad (i negativ bemärkelse) över programmet och undrade vem som var målgrupp för det. Troligen inte en sån som jag som inte har en enda unge. Men säg, är inte DET annorlunda?! Vad jag tyckte om programmet i övrigt håller jag tyst om så att ingen känner sig kränkt.

Söndagsmiddagen blev lite klen – grekisk yoghurt med kanel – men när jag återvände från en utflykt till Sävja, som innebar umgänge med min fästmö en halvtimme, värmde jag kalkonen från igår. Jag dukade fram framför TV:n, dränkte pippin i sås och tog ett par rån med ädelosten jag köpte för en tia igår. Kvällens andra TV-program för min del var Midnattssol. Det går mot upplösningen. Riktigt spännande var det och jag hade det ganska gott i värmen av alla ljus.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen funderade jag över nåt mammakusinen B skrev 
i kväll i ett sms och kände mig plötsligt… fattig: inga föräldrar, inga syskon, inga barn, inga morföräldrar, inga farföräldrar, inga mostrar, inga morbröder, inga fastrar, inga farbröder, inga kusiner… Toffelstammen är… klen och jag är den sista.

Stammar

Stamtavlan är klen.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Film, Ironi, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Ett vin: Gran Appasso (2015)

Ett inlägg om ett vin.


 

Vinet Gran Appasso

Gran Appassos druvor är torkade innan de har pressats.

Häromdan var jag iväg på några ärenden och passade då på att att fylla på vinskåpet med ett par flaskor rött. Men sen när lördagskvällen kom och jag skulle slå på stort och laga mat var karaktären inte starkare än att jag öppnade en av vinflaskorna. Gran Appasso (2015), en italienare, fick bli följeslagare till lördagens pulled turkey.

Vinet kostar 89 kronor och har Systembolagets nummer 71785 för den som har lättare att komma ihåg siffror än ord.

Enligt etiketten på hyllan skulle vinet passa till grillade rätter av mörkt kött och lagrade hårdostar. Kalkon är rätt ljust, men en av såserna till var mörk. Kan det räknas?

 

Så här skriver Systembolaget om vinets smak och doft:

”Kryddig, fruktig smak med liten sötma, inslag av fat, katrinplommon, körsbärspraliner, kanel och vanilj. Serveras vid cirka 18°C till grillade rätter av mörkt kött eller till lagrade hårdostar. Kryddig, fruktig doft med inslag av fat, katrinplommon, körsbärspraliner, kanel och vanilj.

Vinet är en appassimento, en icke helt odiskutabel metod. Metoden går ut på att låta druvorna till vinet torka när de har skördats innan de pressas. Det är själva torkningen som är appasimentometoden. Metoden ger druvorna en hög koncentration av smak, en högre sockerhalt och en högre alkoholhalt.

Jag tycker att vinet smakar bärigt. Det känns inte så fylligt som det anges och det har en kort, men fruktig eftersmak. Till ljust kalkonkött med heta såser passar det utmärkt. Toffelomdömet blir högt, för detta är ett prisvärt vin.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Wallander – Försvunnen (2013)

Ett inlägg om en film.


 

Filmen Wallander - FörsvunnenIbland är bästa sättet att slippa verkligheten att se fiktiva filmer om otäcka saker. Igår kväll fastnade jag i en Wallanderfilm, tro det eller ej, Wallander – Försvunnen (2013), på Sjuan. Det var riktigt intressant att se hur hemskheter – som faktiskt kan ske i verkligheten – görs till underhållning. För mig blev filmen ett sätt att skärma av mig från mina egna svårigheter ett tag.

Kommissarie Wallander har varit avstängd ett tag, men återinträder härmed i tjänst i den här filmen. Hans ledarposition är hotad sedan en kollega har blivit tillförordnad. I det läget försvinner en liten flicka på väg till skolan. Polisen misstänker att nån av föräldrarna, förslagsvis pappan, är den skyldige eftersom det pågår en vårdnadstvist. Men nån detalj fångar Wallander och han vänder sig till en kvinna vars dotter försvann flera år tidigare. Wallander lyckades aldrig lösa fallet och misstänkte under lång tid flickans mamma. Till sist kommer Wallander förstås på vem den gemensamma nämnaren är, men då är Wallanders polisdotter Linda nära att bli mördad av förövaren…

Jorå, filmen är både trovärdig och spännande och jag får associationer till autentiska fall där flickor på cykel har förvsunnit och sen hittats mördade. Men slutet känns, som så ofta i Wallanderfilmerna, ihoprafsat. Detta sänker totalomdömet som landar på medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar