Ett inlägg om böcker, klassiker och favoriter.

Häromdan var vi tre som fikade tillsammans på jobbet och diskuterade böcker och läsande. Det är känt på jobbet att jag läser mycket. Nu fick jag frågan vilken typ av böcker jag helst läser. Självklart svarade jag:

Deckare.

Men jag tror att svaret förvånade. Den som läser böcker förväntas läsa… litteratur av klass. Frågeställaren själv avslöjade att h*n helst läser ryska klassiker och svensk arbetarlitteratur. Och det är inte dåliga böcker, enligt min mening – men jag läste så många av dem för länge sen. När jag pluggade fick vi läsa romaner, lyrik och dramer och det var flera böcker varje vecka. Allt var inte så kul och intressent… Men mycket var bra och många böcker är fortfarande läsvärda – trots att jag pluggade på bronsåldern!

Några böcker av Sveriges största berättare Selma Lagerlöf finns i mitt bibliotek.

Bland de svenska klassikerna blev värmlänningarna Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf samt August Strindberg mina favoriter. Jag tror att jag har läst det mesta som de här tre har skrivit. Frödings liv var så sorgligt att en inte kan låta bli att gripas. Lagerlöf är en av vårt lands största och bästa berättare. Strindbergs författarskap är så brett – han skrev i flera genrer. Dessutom var han en duktig fotograf och konstnär. En fascinerande person, helt enkelt, vars böcker är såna verk av sin tid – precis som Hergés böcker om Tintin – och Koranen, för att jämföra några ytterligheter. En måste läsa dem i sitt sammanhang, men också som verk av den tid de skrevs. Nu är en annan tid.

Några av August Strindbergs böcker i mitt bibliotek.

Jan Fridegård, Lars Ahlin, Folke Fridell och Vilhelm Moberg tillhör kategorin arbetarförfattare som jag gillade och fortfarande gillar. Däremot har jag inte mycket till övers för Moberg som var en stor homofob.

Bland de utländska klassikerna blev Fjodor Dostojevskij direkt min favoritförfattare. Hans tegelstenar skrämde mig inte alls när jag pluggade, men det klart att det var en utmaning att läsa 700 sidor rysk roman bland allt annat en skulle läsa. Vi läste ungefär tre böcker i veckan. Alla var naturligtvis inte tegelstenar, men en del tunna böcker var tunga böcker ändå. Många av de ryska författarna skrev inte tjocka böcker utan innehållsrika – till exempel Anton Tjechov, Leo Tolstoj och Maksim Gorkij.

Några böcker av antikens författare och Rysslands samsas i mina bokhyllor.

Jag blev mycket förtjust i Honoré de Balzac och Émile Zola – jag älskade deras realism och detaljrikedom. Systrarna Brontës böcker tyckte jag också mycket om, allra mest Emilys Wuthering heights. De anglosaxiska klassikerna läste jag helst på originalspråk.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När vi gick ännu längre tillbaka i tiden i studierna, till de grekiska klassikerna, läste jag Catullus, Ovidius och Horatius så tårarna rann, medan jag kunde klara mig utan Aristofanes, Platon och Sofokles. Men mycket av modernare litteratur hämtar teman från de gamla grekerna. Iliaden och Odysséen tyckte jag var häftiga, samtidigt som jag kände att det där krigandet i dem var väldigt… tjatigt. Min C-uppsats skvallrar emellertid om att jag ändå gillade antiken också. Uppsatsen har titeln ”Antika inslag i Frödings diktning”… Vill du läsa den kan du beställa en PDF via Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet! Det går också att få utskrifter, men de är förstås inte gratis till skillnad mot PDF:en.

Gustaf Frödings samlade skrifter var viktiga för mig när det begav sig.

Efter att jag hade tagit ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985 dröjde det många år innan jag läste böcker. Som student tvingades jag ju läsa med penna i handen och kritiskt dissekera verken. Idag tycker jag att det allra bästa är att läsa deckare. Det enda jag anstränger min lilla hjärna med då är att försöka gissa mördarens identitet och motiv om detta inte är känt. Men mitt förhållande till deckare blir ämnet för ett kommande blogginlägg!

Livet är kort. Jag bara älskar böcker och är tacksam för min klassiska, litterära bakgrund.