Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

En olycka kommer sällan ensam. Att lägga 9 000 spänn på en ny reservdel till bilen är inte försvarbart. Därför tröstade jag mig igår med att beställa en ny mobil för halva det priset. Hur det går med pris och mobil blir en historia för sig, men jag tänker att fixar andra det så fixar väl jag det. Eller..? Men olyckor kommer i grupp, det vet du väl? Med olycka menar jag här

”dyra prylar som går sönder.

Igår kväll fick jag nåt stölleryck för mig att jag skulle stryka helgens tvätt. Så bra då att strykjärnet gick sönder. Min 50-årspresent från mamma blev bara fyra år. Ska ett strykjärn från Electrolux inte hålla längre än så? (Det var liksom både av välkänt märke OCH ganska dyrt. Elextrolux webbplats lämnar dock ett och annat att önska också, så…) Men det klart, jag stryker kanske två gånger i månaden. Multiplicera det med fyra år och… tja… det är bara att inse att dagens prylar inte håller. Jag har gett järnet med järnet och nu är det slut. Mobiltelefonen är strax över tre år och den är nästan också slut. Eftersom jag nu köpte en ny fån lär det väl också bli ett nytt järn. Till helgen, kanske. Har starka funderingar på att ge mig ut i den fysiska handeln och tröstshoppa.

Det här järnet från Electrolux blev bara fyra år. Rätt låg ålder på ett gammalt järn, tycker jag som är 50 år äldre och fungerande, trots vissa krämpor.

Hösten kom hit igår kväll, hurra!

En viss tröst fick jag igår kväll ändå. Det kändes som om hösten hade kommit och det är min favoritårstid. Det var mulet och blåsigt – och det var det visst i Skåne också. Jag tyckte nämligen att det var dags att ringa vännen Agneta för att kontrollera så hon inte pratar skånska. Ingen fara ännu, hon pratar fortfarande uppsaliensiska. Det var roligt att höra hennes lilla röst och att allt verkar vara så bra – förutom vissa utemöbler. Och nu håller jag tummen för att nya jobbet, med start nästa vecka, blir kanonkul!

Med Fästmön telefonerade jag också. Det var inte kul att höra om den onda ryggen. Jag vet precis hur jävligt det är när ryggen inte vill samarbeta. Våren 2014 låg jag på alla golv i min närhet eftersom ryggen inte ville att jag skulle sitta eller gå eller ligga i en säng. Bästefåtöljen blev min räddning, för där kunde jag sova lite om nätterna. Sen var det i och för sig ett helvete att ta sig ur fåtöljen, men… Nä fy, stackars Anna! Jag hoppas att det onda ger med sig snart.

Min dag på jobbet går inte till historien som den bästa. Det känns oklart vilka befogenheter jag har i vissa sammanhang och det är svårt när tycke och smak är inblandat och varierar. För min del går alltid det språkliga innehållet i en text före allting annat eftersom det är grunden för att texten ska bli begriplig. Så tycker inte alla att det ska vara. Det kanske är helt rätt nivå att lägga sig på när det som står är obegripligt och googleöversatt för gemene man, men solklart för de insatta som struntar i en översättning som inte är professionell. Och är det fel att framhäva sig själv när det inte alltid är tydligt vem som är ansvarig? Det handlar om småsaker. Icke desto mindre ställs saker och ting på sin spets.

Tycke och smak råder också om att ha det trivsamt omkring sig på jobbet. Efter påpekande av en kollega i ett av teamen om vår fikahörnas omysighet har jag nu försökt piffa lite. Veckotidningarna/tidskrifterna fick emellertid ligga kvar i källaren där jag letade utan framgång efter armatur, men resten förgyller nu vår hörna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

NK vill inte vara med på bild, så du får se vår ”dessert” i stället.

På lunchen idag blev jag tacklad, varpå jag blängde till surt mot gärningsmannen – bara för att upptäcka att det var en trevlig kollega som skojade. Sen ägnade jag tiden åt NK* för vi hade lunchdejt. Tiden sprang iväg som vanligt. Faktum är att den sprang så ljudligt att jag inte hörde att jag hade fått sms om att min nya mobil fanns att hämta – för det mycket lägre priset…

Jag messade Anna och frågade om hon ville hänka till Stormarknaden efter jobbet. Under chatten igår lovade killen på Felia Telia att jag kunde gå till vilken Teliabutik som helst och få hjälp med installationen och på Stormarknaden finns en sån butik. Jag förklarade exakt vad jag ville ha hjälp med föra över kontakter, kalender och anteckningar samt mina appar OCH peta in det nya simkortet och komma igång. Och jooodå, sån hjälp kunde jag få i butiken. HA! Efter att ha köat i 40 minuter i den varma Teliabutiken – det är ALLTID kö där – blev det min tur. Eller otur. För naturligtvis kunde de inte installera mobilen åt mig. Jag överväger att häva köpet bara för att jag är så arg, men nog 17 ska jag väl få till det – med lite vänskaplig hjälp. Fräck som jag är messade jag nämligen NK och NK har inte sitt namn för intet – NK kommer alltid att vara den allra närmaste kollega jag har haft – den som har kunnat hjälpa mig med krånglande hård- och mjukvara och nu också mobilen. Mitt nya simkort har inte kommit än, men när det kommer kommer även NK hit och hjälper mig handgripligen, på plats, i hemmet. GULLPLUTT!!!

Här i stoppar jag alla mina fula ord och tankar om Telia. Sen kanske de har blivit vackrare när jag öppnar locket.

Jag är jättearg och ledsen och besviken, en hel del på mig själv för att jag är en sån fegis och inte ens vågar försöka, men jag tänker inte missa säsongens sista Morden i Midsomer klockan 21 i kväll. Och så ska jag stoppa ner alla mina fula ord och tankar om Felia Telia i den fina kinesiska asken som Anna köpte på mitt uppdrag i söndags och hoppas att ord och tankar har vackrat på sig tills jag öppnar locket nästa gång.

To be continued… 

*NK = Närmaste och bästa Kollegan på mitt gamla jobb

Livet är kort. Min stubin likaså.