Kära dagbok…
Ingen bra dag idag…
Det har inte varit nån bra dag idag, det är lika så gott att jag inleder med det. I morse satt jag i mitt ekande kök och slevade i mig yoghurt och kände mig tom och ensam. Det här med flytten börjar så smått tränga in, det är liksom på riktigt. Igår kväll och i morse, före och efter frukost, for jag runt och städade och plockade bort och möblerade om. På seneftermiddagen idag var den första visningen. I morse slog det mig att jag ska lämna den borg som har varit min trygghet sen 1994. Och så tänker jag på lilla mammas flytt från huset efter 41 år och skäms. Först nu förstår jag hennes rädslor och mående – lite bättre, tror jag. Fast jag vet inte, jag kan ju inte fråga henne. Men mamma flyttade från den frihet och ensamhet ett eget hus innebär till en nyrenoverad och fräsch lägenhet – och en annan sorts ensamhet. En ensammare ensamhet. Jag ska flytta från ensamhet till tvåsamhet. Eller tresamhet. Eller sexsamhet. Och då menar jag inte sex som i sex utan antal. Jag ska bli sambo med Fästmön, yngste bonussonen och tre katter. Mina ensamma dar försvinner. Men i morse, just vid frukostyoghurten, kände jag mig ensammast av ensamma.
Ekande, tomt och ensamt vid frukostbordet.
Gåvor från Lucille.
Jag funderar hur mitt liv ser ut om säg… ett halvår. Trivs jag i det nya hemmet? Funkar det med Anna, yngste bonussonen och katterna? Det här är nåt jag har längtat efter och haft som mål väldigt länge att hitta en ny gemensam bostad för oss. Dessvärre kom De Sju Svåra Åren emellan, så det målet är först nu på väg att uppfyllas. Jag har kämpat väldigt, väldigt hårt för det här. Sen vet jag att det finns somliga som har haft synpunkter på mitt boende och min ekonomi under resans gång och somliga som är avundsjuka. Vissa är samma personer. Det har varit ledsamt och tråkigt och den som inte har levt nära mig kan inte veta hur det har varit, hur det är eller hur hårt jag har kämpat. En tröst för alla förspillda år är i alla fall att jag för min egen del vet att jag har gjort det jag har kunnat och jag har, som sagt, kämpat. Med stöd, förstås, från några få nära vänner, från Anna framför allt och från mamma, som nu tyvärr inte får uppleva detta nya. En av dem som har stöttat och hjälpt är Lucille. Igår kväll satt vi och pratade en stund vid mitt köksbord och jag fick fyllda tomater och ryska ingefärskakor, trots att det borde vara jag som gav nåt för att jag får låna utrymme i deras hem för några av mina möbler. Jag vet att jag lär sakna Lucille som vän och granne i framtiden. Det gör mig… sorgsen.
∼ ♦ ∼
Idag kände jag mig som Lilla My, det vill säga arg.
Det har inte varit nån bra dag på jobbet heller. Ibland är det så konstiga turer här och bara för att jag var flexledig i två timmar igår eftermiddag fick jag ingen vettig information om hur en viss arbetsuppgift är fördelad. Jag blev tilldelad den i morse av Tjifen, insåg att den skulle innebära strul och vara tidskrävande, rådgjorde med en person och fick bollen i rullning genom en alternativ väg mot en snabbare lösning. Därefter informerade jag en arbetsledare – och fick då veta att det inte alls var jag som skulle göra saker och ting utan nån annan. Då var jag och den jag rådgjorde med nästan klara med uppgiften… Jag informerade alla inblandade. Vi hade arbetat snabbt och gjort det bästa av en mindre bra sak. Jag är nöjd, men tyvärr lite arg över de konstiga turerna, som sagt.
Lunchen slängde jag i mig för att sen ha ett arbetsmöte kl. 12.30 fram till klockan 14. Uppgiven och frustrerad över även denna arbetsuppgift som jag tvingas prioritera och lägga ner tid på. En sak som ingen har nån större nytta och glädje av. Hade det varit nåt viktigt och angeläget kanske arbetet hade gått smidigare, men jag är inte helt säker på det, trots allt. Vissa saker verkar vara gjorda för att vara komplicerade. Även här hade jag gått stöd av två kollegor. Dessutom lånade jag Duktiga Annika för en pratstund före lunch. Hon erbjöd sig att vara t f teamledare åt mig över en kopp kaffe. Vissa människor är bara guld!
∼ ♦ ∼
Fyra viner och en choklad var några av de inköp jag gjorde under visningen.
Det är kväll, mörkt och snorhalt ute. Under visningen gjorde jag några ärenden. Mäklaren träffade jag inte, men vi har telefonerat och jag har fått information. Den informationen tänker jag inte dela med mig av här eftersom det är en visning till (på söndag).
Det har kommit ett sim-kort från Telenor, men ingen ny router. Jag avvaktar några dar och ser om det kommer nåt paket jag får åka och hämta eller om jag ska trycka i sim-kortet i min gamla router. Det följde med nåt telefonnummer – alltid något.
Nu blir det en dusch och hårtvätt innan jag dricker vin och äter choklad – ÄH, JAG BARA SKOJAR! Jag är skittrött och tänker slöa en stund i soffan innan jag åker och skjutsar hem Anna från kvällsjobbet. Bästefåtöljen orkar jag inte släpa till sin ordinarie plats, den får stå kvar till efter söndagsvisningen. Jag har plockat in och fram det nödvändigaste* som jag plockade bort, men vill förstås inte ta fram allt – det är ju snart söndag.
∼ ♦ ∼
*det nödvändigaste = typ diskställ, sophinkar, tvättkorg, glasögon, mobilladdare, fjärrkontroller med mera
Livet är kort.
Kommunikation är svårt, brukar jag ofta undslippa mig. Sen kan jag se lite så där luttrad ut understundom. Men om jag tyckte att det vore tråkigt att jobba med kommunikation skulle jag förstås aldrig göra det så länge som jag har gjort. Ibland går emellertid jobbet inte alltid som på räls – och det är lite av charmen med att jobba som kommunikatör. Jobbar en dessutom som jag, i en stor, statlig organisation… ja, det finns säkert en och annan som tänker på byråkrati och tungroddhet.
Gå till Toffelprofilen
