Kära dagbok…
Kvällsmat.
Livet är allt bra underbart. Det tycker jag. Och skrattar åt allt från missriktad omtänksamhet från ballpointheads till förlorade (och upphittade!) evighetssymboler. För vad gör det om 100 år? Ingen har dessutom dött den här gången. Vi bara kämpar på. Jag svettas om nätterna, men i natt sov jag max tre timmar. Kan en dö av oro, trots allt? Fast jag vet med förnuftet att saker och ting ordnar sig. Det är verkligen ingen fara. En tuff tid just nu, framtiden blir bättre. Till dess lever jag på bröd och mjölk.
Igår kväll fortsatte jag mina rensningar hemma. Och packade lite sånt som jag inte vill att flyttfirman ska packa. En flyttlåda består av inramade fotografier, en annan av släkthemligheter. Sen tänkte jag bara packa en låda till med småtavlor och annat som jag är extra värdefullt för mig. Linneskåpets linnedel är nu klar, det som återstår är andra halvan av skåpet och de tre lådorna. Det blev ytterligare en papperskasse till återvinning.
Sex lådor har jag packat (en syns inte på bilden). En sjunde blir det nog också, men sen får flyttfirman packa resten.
Linneskåpet är rensat,men inte tomt. Jag bävar inför förrådsröjningen, den är värst…
I helgen var det några extrasnabba som hängde upp stjärnor och ställde stakar i fönstren. Fast det är ju faktiskt inte första advent förrän nu på söndag. För egen del tror jag inte att jag julmöblar nånting. Möjligen tar jag fram en adventsljusstake för stearinljus. De flesta av mina julsaker ligger så fint nerpackade i förrådet, nämligen, och där inne ska jag röja och rensa framöver. Då känns det onödigt att greja med julsaker också.
Jag bävar för förrådsröjningen, vet att den blir hemsk. Många saker ska kastas och många saker är tunga och jag vet inte riktigt hur jag ska få dem till soprummet. Men även det löser sig, allting ordnar sig ju som jag skrev inledningsvis.
∼ ♦ ∼
På jobbet var det lite halvhysteriskt idag. Ett projekt jag har jobbat i som kommunikatör skulle visa upp sin slutprodukt. Den var tyvärr inte helt bra, men det upptäcktes tidigt och åtgärdades så snart det var möjligt. I övrigt löpte allt på kring det hela. Mina arbetstimmar la jag för övrigt på möten, dagordningar, minnesanteckningar och texter till mitt nyhetsbrev. Det blir två utgåvor till av nyhetsbrevet det här året. Det är en av mina roligaste arbetsuppgifter, men eftersom nyhetsbrevet tar ganska mycket tid i anspråk får jag troligen glesa ut utgivningen nästa år.
∼ ♦ ∼
På eftermiddagen ringde vår personliga rådgivare på banken. Det känns skönt att veta att saker och ting är under kontroll. I nästa månad ska vi dit och förbereda allt inför köpet. Sen kanske jag kan sova om nätterna. Det är inte helt enkelt att flytta för nån av oss, av olika skäl. Så då kan det väl bara bli bättre, eller?
∼ ♦ ∼
Det har varit en mörk, grå och blöt novemberdag. Från mitt kontorsfönster har jag utsikt mot ett bibliotek. Det känns bra liksom det faktum att det finns riktiga vänner bland kollegorna på mitt väldigt stimulerande arbete. Tacksamhet!
Biblioteket i huset mitt emot ger viss lindring i mörkret.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Me too, me three. Oavsett vad den kampanj eller vad jag ska kalla företeelsen som pågår just nu har för hashtag vill jag med min rubrik säga: vi är många fler än två. Eller tre. Faktum är att så gott som varenda kvinna jag känner har blivit utsatt för trakasserier eller värre av sexuell art. Kvinnor före dem jag känner har också blivit utsatta. Hur blir det med framtidens kvinnor?
För många år sen läste jag några av 
Ibland går det epidemier i otäckheter. Skolskjutningar är typ en sån företeelser. Det är rått, ofta obegripligt hur en vanligen ung person tar sig rätten att mörda andra människor. 
Gå till Toffelprofilen
