Kära dagbok…
Det skulle ha blivit sämre väder idag, men inte! Möjligen blev det lite molnigt på eftermiddagen. Däremot var värmen behagligare än tidigare dagar. Idag var siktet inställt på Madame Tussauds – och dit kom vi. Jag hade inte varit där sen Londonresan med mamma, pappa och morfar 1974 (jag var 12 år), så mina förväntningar var höga. Först köpte vi biljetter i turistkiosken på Victoria station. Priset var £31 per styck. De vet att ta betalt för sevärdheterna här i London. Först tyckte jag att det var ett hutlöst pris, men efteråt erkände jag att det faktiskt var värt varenda penny! Priset inkluderade till och med en färd med The Spirit of London, genom Londons historia. Som vanligt ser vi inte kloka ut på bild, men jag köpte den ändå för rätt mycket pengar. (Nu tronar fotot i vardagsrummet. Den resan tyckte jag nästan var roligast med hela besöket, barnslig som jag är.)
Vi ser inte kloka ut, som vanligt, men ännu en hisnande färd var vi med om via The Spirit of London.
Jag var verkligen som en barnunge inför och under besöket på Madame Tussauds. Inte ens det faktum att vi trots förköp fick köa i nästan två timmar för att byta till oss biljetter och komma in tog bort glädjen och mina förväntningar. Madame Tussauds var verkligen sevärt! Sen kan en förstås ifrågasätta varför bara en kassa av fyra eller fem var öppen för oss med förköp.
Vaxdockorna var verkligen fina och verklighetstrogna. Lady Diana, till exempel. Underbar! Men bäst var nog färden i taxibilen, The Spirit of London, som sagt. Innan vi släpptes ut fick vi se fyrdimensionell film med några superhjältar. Det var en del häftiga effekter som jag inte ska avslöja här, men kanske var detta mest för de yngre besökarna. (Så här i efterhand kan jag sakna en skräckdel. Jag var inte heller så intresserad av musikartister eller sportfånar.)
Klicka på bilderna nedan så kan du förstora dem eller se dem som bildspel genom att klicka/pila dig framåt!
När vi hade passerat souvenirshopen utan att köpa nåt, slank vi i stället in på en annan sån affär. Där hittade vi en present samt köpte några fler vykort (bara familjen fick vykort, OBS!). Korten skrev vi medan vi intog lunch, det vill säga chips och öl på puben The Globe (vårt andra besök där).
Jag tvingade sen till mig ytterligare ett bokhandelsbesök på Daunt Books. Det speciella med den bokhandlen är att den är edwardiansk samt har fokus på reselitteratur. Det fanns bland annat en del om Skandinavien. Men Daunts säljer alla slags böcker, även skönlitteratur. Vi lyckades lägga band på oss och köpte inget, trots allt som frestade. Londons bokhandlare kan verkligen lägga upp sina varor på otroligt inbjudande vis. Som Anna sa, vill en till och med köpa böcker som en egentligen inte är intresserad av. Nä, ska jag öppna bokhandel gör jag det nog här! (läs: i London).
Vi fick en liten teckning på notan.
Vi hittade en italiensk restaurang med namnet Zizzi där vi kunde sitta så vi fick lite frisk (?) luft. Även den här kvällen åt vi italienskt. Det blev var sin fantastisk calzonepizza – Annas med skinka, min utan. Pizzan kändes inte alls flottig och den liksom smälte i munnen. Till det delade vi på en halv karaff italienskt rött. Dessert skulle vi inte ha idag, men med den föresatsen blev det som det blev. Vem kan motstå italiensk glass, liksom? Gott kaffe och en stenhård skorphistoria fick runda av måltiden.
På väg till t-banan köpte vi med oss en flaska rött vin och en påse chips. En vet ju aldrig om en blir sugen på kvällen. Det vore ju tragiskt om vi skulle bli utan nåt gott.
På hotellrummet har det alltid hänt lustiga saker när vi har varit ute. Förutom det där med bara ett par tofflor, hade Nån hängt fram en morgonrock en kväll när vi kom hem. (Nån kanske tyckte att den andra skulle vara naken?) Just den här kvällen hade Nån vikt våra ”hemmakläder” (tischa och mjukisbrax) så fint och lagt på sängen. En sak som jag definitivt uppskattar i alla fall är att det alltid står färska blommor på frukostborden. I morse var det rosor…
Londons tunnelbana kan vara stolt över sin skyltning – det är lätt att hitta.
Tunnelbanan i London kan krångla ibland, men jag måste ge den en stor applåd för att resenärer alltid blir informerade om eventuella stopp och stannanden samt dess utmärkta skyltning. Däremot saknas rulltrappor och hissar på vissa ställen, nåt som ställer till det för den som har rullstol eller tunga väskor att bära… Nu skötte Anna tunnebaneplaneringen eftersom mina ögon inte fixade den minimala texten. På skyltarna, däremot, kunde jag följa med. Och snart lärde jag mig vilka linjer som gick vart och vilka väderstreck vi skulle resa mot.
I morgon ska vi använda ett annat färdmedel än tunnelbanan och med tåg försöka ta oss till Brighton. Där har jag inte varit sen jag bodde där 1981. Det är 36 år sen nästan precis på dan, märkligt nog. Avfärden därifrån blev en hastig sorti – jag rymde, som jag tidigare har berättat, med mjölkmannen och tack vare vännen Mia…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Förstår ni käkat mycket gott under resan, pizzan ser god ut. Kanske måste jag äta pizza ikväll bara för nu blev jag sugen på det 🙂
GillaGilla
Pizzan var suveränt god, tunn och smälte i munnen, inte alls flottig och tung.
GillaGilla