Kära dagbok…

Jeppe i september 2011.

Idag var en sån där dag som började lugnt och slutade… mindre lugnt. Ett förmiddagsmöte blev inställt och när jag hade gjort lite uppdateringar (det vill säga avpubliceringar) blev det plötsligt tid över för en webbutbildning. Och sen…klockan elva kom han och hälsade på, Jeppe på Berget, min handledare från ett tidigare arbetsliv. Vi hade inte setts sen hösten 2011. Då tillbringade vi ett par månader tillsammans i samma kontor, på ett annat universitet än där jag jobbar nu. Jeppe, som självklart heter nåt annat, hade åtagit sig att handleda mig, en minst 15 år äldre tant med säkert 20 år längre yrkeserfarenhet än han själv. Som gjort för… problem, eller hur? Men det blev det inte, det blev väldigt bra. Sen kom nya möjligheter för Jeppe, medan jag stannade kvar ett tag till på samma kontor innan jag själv flyttade vidare, först över campus, sen via diverse arbetsplatser, över Bullret, till nästa universitet och min nuvarande arbetsplats. För ett tag sen hörde jag ifrån Jeppe. Och nu var rollerna ombytta: Jeppe tillhör de arbetssökandes skara, medan jag har arbete.

Jeppe i juni 2017.

Vi hade en hel del att avhandla. Sex år är lång tid. Och nu har vi inte bara yrkesmässiga erfarenheter att jämföra utan även såna som har med ett osäkert arbetsliv och livets oberäknelighet att göra. Det gjorde mig ont. Jag noterade att uppgivenheten ännu inte riktigt gjort sitt intåg, men att klarsyntheten fanns där: att väljas bort för att en anses för gammal. (Fast i mina ögon är han fortfarande en pöjk, Jeppe.)

Många var arbetsgivarna vi mött i intervjusituationer. Vi nickade igenkännande, jämförde, gissade rätt om personer. Till exempel det där om Den Lille Fjanten som visst fortfarande bara vill omge sig med unga tjejer på jobbet. Och hon som gärna vill bestämma allt men låta nån annan utföra allt arbete, hon som knappt kände till att företagets kommunikationsplan är av viss vikt för dess presstjänst. Efter en gemensam lunch skildes vi med en kram. Jeppe fick ett papper med sig som kanske kan ge nåt. Jag kan bara hoppas på det bästa och tycka att den arbetsgivare som missar honom missar en stjärna.

Sen skulle jag då ARBETA lite. Det gick mindre bra, för plötsligt hade en svit program försvunnit igen, precis som för en månad sen. Och vår datorsupport, en halv dag i veckan, hade varit här på förmiddagen och gått. Jag fick i vart fall tag i supporten och fick bra och snabb fjärrhjälp – fast först efter att jag installerat 23 (!) uppdateringar (trodde sånt skedde automatiskt – det trodde supporten också…), avinstallerat gamla versioner av sviten och sen försökt nyinstallera. Det verkade funka – förutom att jag inte hade nån panel på skrivbordet så jag kunde inte göra nånting… Slutligen lyckades vi få till en utloggning och en inloggning och så HEPP! fungerade programsviten igen. Då var det en timme kvar av arbetsdagen. Av min energi fanns däremot nästan inget kvar. Jag kände mig ungefär som hästen på Zetas bord. Och hur den känner sig är öppet för tolkning… Själv påstår Zeta nånting om hästen och nån Giorgio. Jag fattar inget, gör du?

Giorgio och en liten häst? Vad menas?

Min 50-årspresent fick en ny kedja.

Efter jobbet åkte jag till Stormarknaden där jag hade ett antal ärenden. Förutom veckohandling skulle jag kolla några priser samt växla tillbaka ett och annat pund till svenska kronor. Och så slog jag till och köpte mig en present, en ny, hel och lite tjockare guldkedja till min guldtacka som jag fick av Fästmön i 50-årspresent. Kedjan jag har burit har varit lite för tunn för smycket och när jag fick massage första gången på jobbet upptäckte massören att låset var trasigt. Smycket är förstås extra kärt för mig och det vill jag inte tappa. Tanken var att jag skulle ha köpt en ny kedja i Brighton, men så blev det inte. På Forex var det lång kö och väntan så jag är ganska trött och faktiskt sugen på en macka nu. Först ska jag göra ett nytt försök att hämta nyckeln hos Lucille till mitt hem, vars månadsavgift jag förresten också har betalat. Nånting har hänt, för förra gången betalade jag bara 19 spänn för varmvattnet och den här gången fanns ingen avgift alls för det med på fakturan. När jag kollade med Lucille sa hon att det är nån sorts justering bostadsrättsföreningen gör, hade det berättats på årsstämman. En kan ju inte låta bli att undra hur mycket en eventuellt har betalat för mycket…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.