Kära dagbok…
Jag får tända ljus för mamma och pappa i kyrkan i stället för på graven. Det senare gjorde vännen FEM till jul.
Igår kväll telefonerade jag länge och väl med vännen FEM. Vi hörs inte av så ofta, det blir på nåt vis så när det är 30 mil mellan oss. Men FEM är en sån där vän av den trofasta sorten, en sån jag litar på till fullo. Dessutom är hon av den omtänksamma typen som tänder ljus på min familjegrav när jag själv inte kan. Som till jul. Såna ljus värmer ända in i hjärtat. Lite ledsen blev jag ändå att höra att det uppenbarligen inte hade varit nån vid graven på väldigt länge. Jag ska åka dit så snart flytten är klar och vädret är bättre, det bestämde jag.
Ångest…
Jag mådde fint direkt efter samtalet, men ett par timmar senare slog den där oron till. Ångesten, har jag förstått. Den kramade mitt hjärta så att pulsen slog i närmare 300. Och så trycket över bröstet. Jag fattar inte alls vad som utlöste det hela, jag mådde fullkomligt OK och bra. Den bara högg klorna i mig. När dessa attacker kommer har jag tidigare kunnat använda en del verktyg. Nu kommer attackerna tätare och mer oförutsett. Jag känner mig totalt oförberedd, blir överrumplad och har svårt att hantera dem. Jag försökte sitta kvar och titta på Tom Alandhs senaste film om Martina, men jag fattade nog inte hälften, tyvärr. Får väl se den på SvTPlay (länk i förra meningen). Lagom till sista avsnittet av Den döende detektiven hade såväl hjärta som puls lugnat ner sig och jag kunde avnjuta det spännande slutet. Sen dråsade jag i säng och somnade ganska fort. Ångest tar på krafterna.
∼ ♦ ∼
Åter till nåt mer positivt än ångest. Igår på eftermiddagen pratade jag med en kollega som jag vet är sjuksköterska i botten. Vi jämförde krämpor, kollegans tå och min tromboflebit. Tån fick jag se, tromboflebiten visade jag bild på från i lördags. Kollegan blev mycket bekymrad och uppmanade mig att söka vård. Jag vägrade, vägrar, för nu är tromboflebiten på väg att klinga av. I morse tog jag en ny bild och jag tycker att jag ser skillnad mot lördagsbilden. Jag känner också skillnad när jag smörjer in den, den är inte alls så svullen och tjock nu som i helgen.
∼ ♦ ∼
Dagarna blir ljusare tidigare och längre. Den här bilden tog jag i morse nån gång mellan klockan 8 och 8.30.
På jobbet börjar det så sakteliga rulla på och in i normala banor. Jag är nu uppe i två möten per dag och fler lär det bli. Det är ändå en viss mjukstart den här veckan, men den omfattar tre särskilt viktiga möten. Jag har påbörjat årets första nyhetsbrev också. Eftersom det ännu inte har hunnit hända så mycket tror jag att årets första utgåva kommer nästa vecka, inte denna.
Dagarna på jobbet har för det mesta varit ljusa. Nu blir de också ljusa både tidigare och längre. Dessutom sken solen idag. Kylan hänger dessvärre kvar och med den lilla vind som blåser känns temperaturen lägre än den i själva verket är. Efter jobbet åkte jag och veckohandlade, men det höll på att bli ”god natt” på hemvägen. Från och med nästa månad är det förbjudet att hålla i en mobil och prata i den när en kör bil. Bilen bredvid mig vid sista trafikljusen innehöll två vuxna och två barn. Alla åt hamburgare, även föraren. Diagonalt inne i bilkupén låg vad jag tror var en massa långa golvsocklar… Vissa är uppenbarligen inte rädda om sina barn.
Sängen är kvar. Med resårbottnar.
Och när jag kom ut från Tokerian var det förstås mörkt igen. Inne på Tokerian var det dessutom ännu värre ”god natt jord” än vanligt. (Jag behöver inte förklara. Den som har varit där fattar.) Sen hann jag knappt innanför dörren hemma förrän två mobilsamtal ramlade in efter varandra. Jag avskyr verkligen när det ringer och jag inte har hunnit få av mig ytterkläderna, men jag vill ju inte vara otrevlig mot folk för det. Trots det höll jag samtalen något sånär korta. Och ja. Sängen finns kvar. Annonstexten är visst svår att förstå. (Ibland…) En resårmadrass är liksom en typ av sängbotten. Så. Nu har jag varit tydlig.
∼ ♦ ∼
Via min nya e-post kom idag mäklarens preliminära uträkning av min vinstskatt. Jag ska komplettera med nån uppgift som kommer till mig om ett par, tre veckor från bostadsrättsföreningen, så skatten kan bli lite lägre. Det är ändå svindlande summor och magen reagerade direkt. Bäst jag hoppar in i duschen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Årets andra bok var även den en julklappsbok från vännen Jerry. I kväll 
En bok som är både en självbiografi och en handbok i att skriva böcker – är det möjligt att det finns nån sån? Jorå, 
Gå till Toffelprofilen
