Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Tistlar till vården och tistlar där det förr var näckrosor…

I morse förmiddags blev jag alldeles förskräckt. Jag hade haft en sms-dialog med en vän om vår bedrövliga sjukvård, det där om att en patient bara kan söka och eventuellt få hjälp för ett symtom per vårdbesök i primärvården. Skit samma om flera symtom handlar om en och samma åkomma. Som om patienterna förväntas bedriva sån egenvård att de ställer sin egen diagnos före vårdbesöket. Sverige, 2017.

För egen del plågas jag sen en tid tillbaka av värk i muskler och leder. Plötsligt slog det mig att jag har klara symtom på D-vitaminbrist, det vill säga allmän muskelsvaghet, värk i skuldra, överarm och höft samt smärta i ländryggen. Orsaken ligger ganska nära bakåt i tiden: min isolering under De Sju Svåra Åren. Då gick jag inte ut under långa perioder och förvärvade med all säkerhet den här bristen. Här i Sverige kan vi bara få D-vitamin från solen under sommartid. Är en då mest inomhus… tja… då blir det som det blir. Eftersom jag inte går till doktorn i onödan kastade jag mig i stället ut – för att skaffa D-vitamin från solen. Det är tråkigt att promenera ensam, så jag mutade mig med att stanna halvvägs och köpa lördagsgodis på Tokerian. Men först passerade jag stället där jag blev lovad nånting som vederbörande inte höll. Och i stället för näckrosor fanns där… tistlar… Det säger en hel del om den historien, som tillhör den enda delen av mitt liv som jag ångrar. En del som somliga förgäves har försökt tysta mig om.

Jag har kunnat sitta på ballen* den senaste veckan utan att vara nära att dö av rök eller få hörselskador. Extra roligt var det när vännen Mia var här. Då var det nog andra som riskerade att få hörselskador än jag såsom vi, mest jag, pratade. Jag har suttit på ballen och läst, jag har ätit middagar och frukostar där ute, tagit drinkar… Igår kväll fick jag emellertid äta i köket eftersom regnet hade kylt ner tillvaron. Jag åt och drack italienskt igår, förresten. Vinet var ljuvligt gott! Sen blev det lite varmare och jag kunde sitta på ballen och läsa och även ta en lur efter maten. Tills nån i närområdet började skrika, förstås. Ja bara för att tydliggöra är det inte så ofta barnen här runt omkring som skriker utan de andra, de vuxna.

Italienskt på fatet…

…och i glaset.

Varm, sur och nyväckt.

Idag var klockan 14 när jag kom ur pyjamasbyxorna. Men bara så det förs till protokollet vaknade jag första gången vid sjutiden. Sen låg jag och slumrade av och till fram till 8.30 när jag fixade kaffe. Jag läste ut en spännande bok och funderade sen ett tag på vilken bok jag skulle läsa härnäst. Det finns några stycken att välja bland på TBR**-hyllorna. Där är det bäst att beta av litteraturen eftersom två bokpaket är på inkommande! Jag valde därför ett loppisfynd från Erikshjälpen, Thomas Bodströms biografi om sin alzheimersjuka mamma, en mamma som nyligen gick bort. När han skrev boken levde både pappa Lennart och mamma Vanja. Idag är Thomas Bodström föräldralös precis som jag. Fast han har förstås två syskon i livet. Thomas Bodström är förresten född i Uppsala, där jag bor. Och under småbarnsåren var hans enda vän… Ulrika… Fast… det var inte jag! Thomas Bodström är faktiskt två veckor äldre än jag och Ulrikan i boken var två år äldre än Thomas. Dessutom bodde jag i Motala vid den här tiden på 1960-talet.

Mina TBR-hyllor, det vill säga totalt cirka ett hyllplan.

Bokbyte från psykologisk thriller till biografi.

Tänk att det bara var Ulrika som ville leka med lille Thomas…

Promenad fick det bli idag. Solen sken hett, så jag Den Långa Vägen till Tokerian genom skogen och sen cykelbanan åt andra hållet hem. I skogen såg jag en koja och undrade i mitt stilla sinne om inte nån faktiskt hade bott där ett tag… Ingen med normal inkomst har ju råd att bo i sossenybyggena, inte soc-lägenheter utan sosse som socialdemokrat, här i stan. På hemvägen noterade jag att det gick att se himlen trots ett av sossarnas andra galna byggprojekt, ett idrottshotell. Men det som irriterar mig mest är att vägen jag gick till Tokerian ska förstöras. Sossarna ska bygga en återvinningsstation, läs: soptipp, på grönområdet utanför skogan. Jepp, jag ska bli granne med en soptipp, så nu vore det väl 17 om inte ytterligare ett argument finns att börja packa de där flyttkartongerna jag stuvade in i förrådet igår…

Jag tror att nån har bott här, nån som inte har råd att bo i en nybyggd sosselägenhet.

Tack och lov gick det att se himlen, trots sossarnas galna byggprojekt ett idrottshotell.

Resten av eftermiddagen och en stor del av kvällen har jag tillbringat på ballen. Det kom en regnskur och då var jag inne och skrev, men det blev nog inte tillräckligt blött för strax noterade jag nån som uppenbarligen var vattningshjälp hos nån som var bortrest. Vattenbrist är ett vitt begrepp. Jag intog min middag i stilla ensamhet med endast Thomas Bodström och hans familj till sällskap. Sen försökte jag komma vidare i AnagrApp, men jag tycks ha fastnat på 73 procent avklarade nivåer på åtta bokstäver. Det är riktigt svårt nu. Jag kanske helt enkelt behöver ge hjärnan en sockerkick med lösgodiset jag köpte..?

Lördagsmiddag i sällskap av Bodströms.

Nu är det svårt i AnagrApp!

Dags att sockerkicka hjärnan!

I morgon är det vilodag igen. Jag ska försöka göra lite nytta här hemma innan jag går över till Fästmön på kvällen för att vara redo för 15-årsfirande på måndag. Vår minsting är inte så liten längre.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**TBR = olästa böcker, från engelskans To Be Read

Livet är kort.