Kära dagbok…

Det har varit nån här som har lämnat saker efter sig. Tack för alla skratt, Mia!

Nu är jag ensam igen. Det är konstigt hur snabbt en vänjer sig vid att ha en annan människa i sin närhet. Allra helst jag som är rätt mycket av ensamvarg. Men vännen Mia är en av mina äldsta vänner. En sån där vän som en inte behöver berätta allt för, hon vet redan. En vän som kände mig som barn och som ung vuxen, visste vilka mina föräldrar var, kan lite för mycket om mina vilda tonår etc. Då är det lätt att trivas, jag menar när en kan vara sig själv utan att förställa sig. Jag har haft såna trevliga dagar och vi har gjort mycket mer än druckit drinkar och promenerat och det jag har skrivit om här. Jag har skrattat och flamsat och babblat. Flera gånger sa jag faktiskt till Mia att hon fick säga ifrån – jag pratar för mycket. Uppenbarligen har även de muntliga orden sin boning i mig och behöver komma ut. Jag är min mors dotter och min mormors barnbarn. Prat var nåt som blev eftersatt under De Sju Svåra Åren. Dessa svarta år när inte bara mitt arbetsliv förstördes, mitt sociala liv rann ut i sanden och jag blev rädd, skamsen och tyckte att jag inte förtjänade mer än ett knappt uns till liv. Hade Fästmön inte funnits där… då hade jag gått under av den isolering Den lille fjanten dömde mig till utan rättegång.

Nymålat.

Fina dagar har jag haft och jag tror att Mia har haft det bra också. Men allt har en ände utom korven som har två. Idag tågade Mia, med nymålade naglar, hem till sin dotter och sin katta. Fast det höll på att bli flera dagar i Uppsala för henne. På väg till tåget hörde jag en DUNS… Lyckligtvis är Mia en tuff brud. Fast jag blev… skärrad!!! En stund senare höll jag på att sätta foten mellan tåg och perrong. (Kanske var det för att Pe tutade och ropade på oss? Jag är inte van att män gör sånt när det gäller mig.)

Innan jag såg till att Mia kom på rätt tåg passade jag på att ladda mitt SL-kort. Anna och jag ska ju till Stockholm framöver. Nu återstår en och en halv vecka av min evighetslånga semester. De dagar som är kvar av den här veckan ska jag mest ta det lugnt och läsa, för nästa vecka har jag flera aktiviteter på gång: hårklippning, konsert och Pride, till exempel. Hotell är bokat till sista Pridehelgen – och sen börjar jag jobba i Segerstedthuset.

På hemvägen från centralen hoppade jag in på Tokerian för att veckohandla. Jag köpte faktiskt en flaska Indian tonic, men att dricka GT ensam… nej, det är inte samma sak som att vara två och göra det. Tonicen är oöppnad och ginflaskan orörd. Jag ägnade i stället eftermiddagen och kvällen åt att tvätta, skriva och läsa. Det blev bokbyte och nu läser jag Nele Neuhaus uppföljare till Snövit ska dö, Stora stygga vargen. Det är en bok jag har fått av Albert Bonniers förlag för recension i september, men jag vill läsa boken redan nu. Jag har kommit en bra bit in i boken och hittills är de rosa tofflorna flera. Den 21 september kommer recensionen på en blogg nära dig!

Jag satt på ballen* och läste. Idag var här riktigt lugnt och skönt, men jag som är van vid sällskap kände mig ensam. Min middag blev resterna från igår och det var lika gott idag med laxen i apelsinsåsen. Det blev en stunds telefoni med Anna och i morgon ska vi ses eftersom hon är ledig. Yngsta bonusdottern med kille kommer på besök till Anna och stannar de länge kanske vi ses. Annars får jag nöja mig med att träffa mamman. Vi har inga bestämda planer, vill bara ses.

Jag köpte tonic, men flaskan är oöppnad.

Bokbyte från erotisk psykologisk thriller till en stor och stygg varg.

Underbar middag på gårdagens rester! Ja jag vet, mycket sås, men… GOTT!

Vid 21-tiden hoppade jag in och kollade på säsong två av Saknad, aldrig glömd. Den var lika bra som för ett drygt år sen. Och nu ska jag läsa en stund innan jag knoppar in, nyduschad och insmord med krämer och salvor och geler. Ja, jag har fått både eksem och ont i vissa muskler och leder, men jag överlever ett tag till, tror jag. Vi som kommer från Motala är hårdhudade…

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen

Livet är kort.