Lördag eftermiddag och kväll den 3 februari 2018: Blekt, kyligt och irriterat (det var bättre förr)

 



Kära dagbok…

Det var värst så det hamrade och slog i huvet idag. Riktig skallebank hade jag och det var länge sen jag kände mig bakis. Det betyder att jag hade en trevlig kväll igår. Det innebar också att jag inte anordnade nån slattparty idag. I stället hällde jag ut alla småskvättar som stod i mitt nuvarande barskåp som är vårt blivande skåp för finare böcker. Alla tomflaskor bar jag sen ut till glasinsamlingen i soprummet. Först fram till kvällen hällde jag upp ett glas rött Casa Tofflan 2017 när jag började skriva det här inlägget.

Slattar i flaskor

Det blev inget slattparty idag utan alla småskvättar hälldes ut och flaskorna transporterades till glasinsamlingen i soprummet.


Medan jag väntade på att Fästmön
skulle göra klart en möbelaffär tog jag en bild på kablarna bakpå en av mina stereor. Det är stereon med DVD-spelare som också har en skivspelare kopplad till sig och som dessutom är kopplad till TV:n. Dammigt var det och jag är inte helt säker på att jag klarar av att koppla ihop grejorna i nya hemmet sen. Det får bli en utmaning.

Anna och jag åkte och handlade. När jag såg att hon hovrade vid fikabrödet bjöd jag raskt in mig själv på eftermiddagskaffe hos Fänriken.


Katterna hade blivit uppskrämda av en hyllbärare, 
men Lucifer var extra gosig idag. Citrus var helt utmattad efter den traumatiska upplevelsen och sov mest. Båda två hade valt ut var sin flyttlåda. Anna tror att de tycker att det är varmt ovanpå kartongen. Sen ser de förstås bra ut genom fönstren om lådan står intill nåt sånt. Mamma Mini lyste med sin frånvaro. Jag gissar att hon också låg och sov nånstans.

Diskussionsämnena på eftermiddagen spände mellan källsortering och linneskåp samt möbleringen av pojkrummet. Det är sannerligen både högt och lågt som avhandlas.

∼ ♦ ∼

Kallskuret bok och öl

Den sista middagen vid mitt köksbord med rumpan på min kökssoffa.

Att åstadkomma lika god mat som jag fick igår kväll är förstås omöjligt. Nån lust att laga nåt hade jag som vanligt inte heller, så jag köpte hem kallskuret, mimosasallad, tomater och oliver till den sista middagen vid mitt köksbord. Bordet, stolarna och kökssoffan flyttar till Morgonen i morgon. Det blev en ganska blek och kylig tillställning, inte alls som gårdagen varma kalas. Men jag blev mätt – och mer och mer irriterad på boken jag läser.

Blek, kylig och irriterande kan också sammanfatta vad jag tycker om den första deltävlingen i årets Melodifestival. Tävlingen gick från Karlstad och programledare var David ”Ego Boy” Lindgren. Det var snarare Ego Boy Festival än melodidito eftersom programledaren minsann framförde sin egen nya låt. Gratis. De som tävlade var som vanligt antingen småbarn eller udda vuxna. Artisten med mask var både småbarn och udda. Sammanfattningsvis kan sägas att det var tändernas och luggarnas tävling. Och låt oss enas – det var bättre förr. Jag skrattade så att tårarna rann och tröståt. Fast okejrå. Jag tyckte att Bernhards Benjamins låt var bäst.

∼ ♦ ∼

Min lördagskväll avslutade jag med att se gårdagens avsnitt av Scott & Bailey. Det var det mest spännande i mitt liv den här lördagen.

Två värmeljus

Scott & Bailey? Nej, två värmeljus, mitt sällskap i kväll.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kyndelsmässokvällen och lördag förmiddag den 3 februari 2018: Sent vaknade synderskan

 



Kära dagbok…

Lax och papadums med mera - middag hos Lucille

Huvudrätten med hemgjorda papadums och bland annat lax i indisk stil.

Sent skulle synderskan sannerligen vakna en dag som denna. Inte bar jag fram min son i templet igår heller, för jag har ingen son. (Bära fram sin son i templet är sånt en gör på Kyndelsmässodagen.) Däremot var jag på middag hos herr och fru Lucille. Det var så fantastiskt härligt att få sätta sig vid dukat bord och ta för sig av alla läckerheter som jag oftast bara har känt dofterna av i trappuppgången. Maten gick i indisk stil med bland annat ljuvliga, knapriga och heta papadums. Trots att huvudrätten bestod av lax fungerade rött vin alldeles utmärkt till. Laxen var fantastiskt god. Vilken måltid! Jag hade velat fota allt gott som bjöds, men jag har fått en rätt god uppfostran av mina föräldrar. Min lilla present togs både tacksamt och glatt emot (det var en korkskruv eftersom de inte kan låna min när jag flyttar) och vinet jag hade med (en röd italienare i bag-in-box, de hade ju ingen korkskruv) slank ner fint – därav synden nämnd i första meningen. (Lite för mycket vin = tungt huvud = sov länge.) Det var en sån trevlig kväll och även om jag flyttar hoppas jag att det inte blir den sista vi umgås. Vi hade massor att prata om och diskutera och jag ville inte gå hem. Men sen blev ögonlocken tunga och nånstans mellan halv ett och ett tog jag de tio stegen hem till mig. Det blev tandtrådning, tandborstning och sängen direkt. Tusen tack för den härliga middagen och den fina kvällen!!!

Kaffe och boken Stora små lögner

Pyjamasparty i morse med bok och kaffe på sängen.

Lite klen var jag allt i morse. Men jag ska inte bara skylla på vinet, för jag for upp fyra gånger under natten med våldsam kramp i underbenen. Väldigt irriterande och ont och varken vatten, magnesium, nötter eller bananer tycks hjälpa. Det är väl nåt jag får leva med. När jag så smått hade vaknat till ordentligt var klockan halv nio. Som de flesta lediga lördagar hade jag pyjamasparty på sängen – det vill säga jag fixade kaffe och tog med in till min smala säng. Sen låg jag och läste. Boken jag läser nu känns väldigt… kvinnlig. Det kanske inte är helt min smak när det gäller läsning, men den ska innehålla ett visst mått av spänning i alla fall. Jag är cirka 50 sidor in i boken och det enda som har hänt än så länge är att de tre huvudpersonerna (kvinnor) har träffats, den ena har stukat foten och deras barn har lämnats på introduktion i skolan. Medan jag läste var det nån i huset som tyckte att det var OK att låtsas ha dunkadunkapartaj med musik – volymen var så hög på den i mitt tycke skitdåliga musiken att rutorna skallrade här uppe. Vet inte om det var nån typ av protest för att jag tvättade, men herregud, jag startade inte tvättmaskinen förrän vid tiotiden.

Resten av förmiddagen har jag telefonerat med Fästmön, hängt det nytvättade samt tagit ner gardinstången och de hängande fönsterlamporna i köket. I morgon försvinner ju köksmöblemanget, men det ekar redan ganska bra. Anna och jag har som vanligt avhandlat en salig blandning om bland annat hyllor, sophinkar, källsortering, kattsand och soffor. Jag har grävt fram en enkel plastservis som jag ska ha den sista dagen i mitt gamla hem. Maj gadd, den dagen närmar sig…

Köket

Inga gardiner, inga hängande fönsterlampor, ingen gardinstång och i morgon – inget köksmöblemang. Det ekar…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Den store Gatsby

Ett inlägg om en bok.



F Scott Fitzgeralds bok Den store GatsbyDen lilla boken Den store Gatsby,
skriven av F.Scott Fitzgerald och publicerad första gången 1925, är den bok jag senast har läst. Vännen FEM påminde mig om att vi redan på 1970-talet (rena stenåldern!) såg boken som film på bio i Motala. Mitt minne av filmen var att jag tyckte att den var urhäftig – men många i publiken reste sig efter en stund och gick. Vid ett besök på Myrorna i Boländerna köpte jag boken för en tjuga i december förra året. Det var en pocketutgåva från 2010 med en nyöversättning – och ett efterord – av Christian Ekvall.

En kan undra om gul-bil-leken har nåt absurt ursprung i den här boken. För den gula bilen har en central roll i boken trots att den inte nämns alltför ofta. Men när den nämns… Den unge Nick Carraway kommer till New York för att arbeta med aktier. Han flyttar in i ett hus på Long Island och umgås med paret Tom och Daisy Buchanan. Men det är grannen Jay Gatsby som fascinerar Nick med sina storslagna fester. En dag blir Nick inviterad. Det uppstår en vänskap mellan den tafatte och skygge Jay Gatsby och Nick. Eller kanske är tafattheten medveten – Jay Gatsby vet att Nick umgås med Daisy Buchanan…

Boken är omåttligt rörig och det jag tycker att människorna i den mest gör är dricker sig fulla och kör bil samt är otrogna till höger och vänster. Men det är ett annorlunda sätt att bygga upp spänningen som leder till den stora katastrofen i slutet. Somligt är vad det är, annat är det inte alls. När jag läste boken kände först för att göra som biopubliken i Motala, men ju längre jag kommer in i boken desto bättre blir den. Att den är på bara cirka 200 sidor inklusive fotnoter och efterord gör boken snabbläst. Jag är glad att jag läste hela boken.

Som film, i alla fall den från 1974, är Den store Gatsby storslagen. (Det finns en senare gjord film från 2013.) Som bok är den värd ett högt, men inte högsta, omdöme.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Film, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Kyndelsmässodagen 2018: Fredagsfint

 



Kära dagbok…

Diplom Antikintresserad i Härnösand

Upprörd, men intresserad.

Veckan som försvann, skulle en kunna kalla denna. Flytten närmar sig med stormsteg och jag vet inte riktigt vad jag gör om kvällarna. Inte så mycket nytta, i alla fall. Springer mest runt och pillar med småsaker. Igår kväll gjorde jag till exempel en djupdykning ner i påsarna med buntband, band som nu äntligen, efter typ +20 år, kommer till nytta och användning. Jag har använt dem för att hålla ihop delade gardinstänger och nu igår till lampsladdar. 

En liten kvällspromenad över till apoteket tog jag också, men det har ju blivit så dåligt sen det blev Kronans. De som jobbade där var fullt upptagna med att prata med varandra i stället för att till exempel byta rulle med könummerlappar som var slut. Sen fanns inte en sån basgrej som alsolsprit. Möjligen var jag i ett lite upprört skick efter detta, för jag fick bara diplom som antikintresserad vid amatörvärderingen från bästefåtöljen av de fina Härnösandsgrejorna i Antikrundan.

∼ ♦ ∼

Det var bitande kallt igår kväll trots att termometern inte visade särskilt låg temperatur. I morse var det cirka tre minusgrader och snorhalt. Men kör en försiktigt och efter väglaget är det ingen fara. Jag och Clark Kent* höll oss på vägen. På jobbet har jag nu påbörjat förberedelserna inför min ledighet. Jag får en hel dag ledigt för flytten (!) som jag har kompletterat med fem dagars semester. Med två helger däremellan blir det tio dagar. Det räcker förstås inte heller till att komma i full ordning, men jag torde komma en bra bit på väg. På Fästmöns jobb är det strul med schemana och det har varit oklart in i det sista hur det blir för hennes del. Enligt senaste budet igår jobbar hon tyvärr kväll den dan vi får nycklarna.

Böckerna Den store Gatsby och Stora små lögner

På lunchen blev det bokbyte från ett villaområde på Long Island till villaförorten Pirriwee. Lögner förekommer i båda böckerna.

Mycket att göra var det på jobbet idag. Jag publicerade mitt nyhetsbrev och förberedde för nästa, fixade en hel del med intranätet samt med upphandlingen jag är inblandad i. Två möten kring det senare ska jag försöka klämma in nästa vecka, vilket nog inte går. Då känns det bra att ha med mig en suppleant som ska vara gruppen behjälplig under min frånvaro. Jag hann ändå med ett bokbyte på lunchen. Det kommer ett inlägg senare om boken jag läste ut, för nu hinner jag inte. I kväll är jag nämligen bortbjuden på middag hos herr och fru Lucille. Det passar väldigt bra att komma dit nyklippt och fin i håret av duktiga M. Duschen fick jag fixa själv när jag kom hem. Det passar också bra att dricka lite vin i kväll, för på arbetstid kunde jag ”bara” fira min löneförhöjning med en ostmacka med grön tuppkam från Fazer. Fredagsfint på många sätt idag alltså.

Ostmacka med grönt

Jag firade min nya lön med en ostmacka med tuppkam i grönt från Fazer.

∼ ♦ ∼

Och som den toppengäst jag är (?!) har jag förstås införskaffat både vin & sprit och en present till värdparet. Presenten var riktigt fyndig, tycker jag, men självklart kan jag inte avslöja innehållet här – en vet inte vem som läser min blogg och vem som skvallrar för vem.

∼ ♦ ∼

För övrigt måste jag en komplimang till min frissa Mpå Salong Frizz, för att hon inte bara klipper mig bra, hon lånar ut läsglasögon så att jag kan läsa skvallertidningar medan jag väntar på min tur. TACK!

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Trams, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Max-dagen 2018: Att leva i låda är inte roligt, men tiden krymper

 



Kära dagbok…

Namn utanför porten

Här finns vi, vid samma knapp, bland våra nya grannar.

Gårdagskvällen blev blöt. Alltså, det var inte så att jag drack en massa alkohol – det regnade och regnade och regnade. Men vädereländet glömde jag när jag fick ett väldigt speciellt foto via e-post. Jag visste att våra namn skulle komma på plats utanför vår nya port, vid portknapparna, men att se dem dels stå vid samma knapp, dels bland våra blivande grannar var en obeskrivligt skön känsla. Ännu återstår emellertid dagar innan vi får ny adress. Fast tiden krymper… Att leva i låda är inte roligt, att sälja ut delar av sitt hem för att vi har dubbelt känns bra, om än tomt. Jag klarar mig utmärkt utan soffa och gästsängen går bättre att sova i än dubbelsängen. Däremot köksmöblemanget… det blir jag av med på söndag. Efter det får jag stå vid en köksbänk och äta eller sitta i en reclinerfåtölj vid glassoffbordet i vardagsrummet alt. ha en bricka i den smala gästsängen när jag ska äta. Men allting går – en kort tid, i alla fall.

Backspegel och snöig bakgrund

Splosch-väder i morse. Jag ville inte gå ur bilen, knappt.

I natt sov jag med öppet fönster, för det var två plusgrader när jag gick och la mig. Regnet avtog under natten och tog ny fart i morse. Lagom tills jag skulle åka till jobbet, ungefär, blev regnet till blötsnö av värsta sorten. Du vet, en sån där sort som det sploschar om när en går på den och som lär bli fruktansvärd om den fryser på. Om och om, den lär frysa på till i morgon bitti i alla fall. Sen hoppas jag att snön drar åt h-e, för jag har bestämt att februari 2018 ska bli vårmånad – i Uppsala, i alla fall. Jag längtar efter att få sitta på vår nya balkong och ta en kaffe eller en drink och se ut mot domkyrkotornen. Se träden utanför knoppas, trivas med grannar som är normala och framför allt slippa rökeländet. Jaa, jag längtar och jag är redo för en ny fas i livet, om än lite nervös. När en har levt ensam i många år och sen ska bli sambo med en annan vuxen, en tonåring och tre busiga katter kan en bli lite pirrig.

∼ ♦ ∼

Idag gjorde jag nästan bara roliga saker på jobbet. Till exempel jobbade jag Tillsammans med Tjifen med struktur och innehåll på ett gäng intranätsidor. Vissa sidor skulle dessutom flyttas, andra skulle läggas till och några skulle uppdateras. Det gällde att hålla tungan rätt i mun. Mitt nyhetsbrev ska publiceras i morgon förmiddag och det gjorde jag färdigt för publicering under eftermiddagen. Upphandlingen jag har varit inblandad i ska ha anbudsöppning nästa vecka och det känns riktigt spännande!

Tangentbord med snabela

Jag jobbade @work – idag med struktur och texter.

∼ ♦ ∼

Mobilförbud skylt

En ny lag gäller från och med idag och innebär att det är förbjudet att köra med mobilen i handen. HURRA för den lagen!

Sist men inte minst: HURRA! Idag träder en ny lag i kraft som innebär att det är förbjudet att köra med mobiltelefon i handen. Den nya lagen gäller faktiskt inte bara för vanliga personbilsförare utan även när man kör till exempel moped, traktor, taxi, buss, motorcykel och lastbil. Den som bryter mot lagen kan få böter eller bli av med körkortet. Jag välkomnar den här lagen, för jag har sett så många galningar på den korta sträckan till och från mitt jobb att jag ibland inte kan förstå att jag och andra har klarat livhanken. För händer det nåt är det ju inte endast den mobilsurfande eller -pratande föraren som drabbas utan även andra runt omkring. För den som vill läsa mer har Transportstyrelsen några bra frågor och tydliga svar!

∼ ♦ ∼

Nu ska jag ta upp ett antal lösa trådar (kablar) och sen blir det fokus på amatörvärderingar – torsdag = Antikrundan. Spänningen på TV fortsätter sen med Gåsmamman.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Diskutabelt, Familj, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mitt bokår 2018: Stark start i januari

Ett inlägg om de böcker jag har läst i januari.



Maj gadd! Det nya årets första månad är redan slut. 
Inte trodde jag att jag skulle hinna läsa så mycket som jag har gjort eftersom jag står i begrepp att flytta efter snart 24 år i New Village! Men att läsa böcker är fortfarande viktigt för mig och det bästa att ta till när jag vill vila, resa, roa mig eller bara belöna mig. Det blev hela tio böcker lästa i januari.

Klickar du på en bild nedan öppnas inlägget jag skrev om just den boken i ett nytt fönster i din webbläsare! 

Januariböcker 2018:

Stephen Kings bok Att skriva En hantverkares memoarerJussi Adler Olsens bok SelfiesLina Bengtsdotters bok Annabelle

Jenny Colgans bok Den lilla bokhandeln runt hörnetHans Roslings memoarbok Hur jag lärde mig förstå världenMarianne Cedervalls bok Dit solen aldrig når

Fannie Flaggs bok En röd liten fågel i juletidFatima Bremmers bok Ett jävla solskenVarg Gyllanders bok Bara betydelsfulla dör

Håkan Nessers bok Elva dagar i Berlin


Tio böcker blev en stark start på mitt bokår. 
I december, när jag var så mycket ledig, läste jag bara åtta böcker. Kanske spelade det stor roll att jag fick så många bra böcker i julklapp? Jag har i alla fall läst hela sex julklappsböcker från 2017 (Att skriva. En hantverkares memoarer, Selfies, Den lilla bokhandeln runt hörnet, Hur jag lärde mig förstå världen, Dit solen aldrig når och Ett jävla solsken). En bok var dessutom en julklapp från 2016 (Elva dagar i Berlin). Två böcker vann jag (Annabelle och En röd liten fågel i juletid). Stort TACK till alla givare! Jag läste faktiskt bara en enda bok som jag hade köpt själv – och den var köpt på second hand (Bara betydelsefulla dör).

Januari 2018 blev biografiernas månad till viss del. Jag läste tre biografier (Att skriva. En hantverkares memoarer, Hur jag lärde mig förstå världen och Ett jävla solsken). Fyra böcker var deckare (Selfies, Annabelle, Dit solen aldrig når och Bara betydelsefulla dör). Två böcker tillhör genren feelgood (Den lilla bokhandeln runt hörnet och En röd liten fågel i juletid). En bok var nånstans mellan deckare, spänningsroman och fantasy (Elva dagar i Berlin).

Jag läste bra böcker i januari, för hela fem böcker fick högsta Toffelomdöme (Att skriva. En hantverkares memoarer, Den lilla bokhandeln, Hur jag lärde mig förstå världen, En röd liten fågel i juletid och Ett jävla solsken). Fyra böcker fick högt omdöme (Selfies, Annabelle, Dit solen aldrig når och Bara betydelsefulla dör). En bok fick medelomdöme (Elva dagar i Berlin).

Det är helt omöjligt att välja bara EN bok som bästa bok i januari – jag måste välja TRE: Att skriva. En hantverkares memoarer, Hur jag lärde mig förstå världen och Ett jävla solsken.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sista dagen i första månaden 2018: Jag gillar strykning, den blå skålen – och när folk får jobb

 



Kära dagbok…

Litet antikt strykjärn

Anna ska sköta vår tvätt framöver, medan jag står för strykningen.

Tiden springer. Jag tyckte att jag hade så mycket tid igår kväll, men det var också mycket som skulle göras. Bland annat hade jag en del att skriva och så skulle jag tvätta. Jag tvättar som en galning nu, för i vårt nya hem har vi ingen tvättmaskin utan får nyttja husets tvättstuga. Eftersom vi bara ska dela den med högst 24 andra familjer känns det rätt OK. Där jag bor idag har vi tre tvättstugor och 300 lägenheter – med varierande grad av smutsig tvätt… (Det är därför jag har egen tvättmaskin i lägenheten.) Vi får se hur länge vi står ut med det… Fast den uppdelning vi hittills har avtalat om uppdelat hushållsarbete är att Fästmön ska sköta tvätten och jag strykningen.

Blå skål formgivare Arne Erkers

Snygg skål med blygsamt värde, formgiven av Arne Erkers och tillverkad av Kockums emalj.

Jag hann i alla fall att titta på Auktionssommar. Det är ett ganska underhållande program. Jag har kommit på att TV-program är ett sätt för mig att träffa folk. Nu behöver vi inte fördjupa oss i det. Programmet har fått en del kritik för märkliga värderingar. Igår såg jag en vacker liten blå skål som påminde om en som ännu står i ett köksskåp. TV-skålen och min skål var inte likadana, visade det sig. Anna googlade snabbt och fick fram att det är en emaljskål från Kockums emalj, formgiven av Arne Erkers, med ett blygsamt värde. Skit samma, snygg är skålen, men roligt att det så snabbt går att få fram var och när saker är gjorda. Jag googlade själv sen och fann att det är en skål från 1950-talet. På auktion har den i andra färger gått för mellan 90 och 200 kronor.

∼ ♦ ∼

Snöblandat regn utanför jobbfönstret

Snöblandat regn… ett riktigt skitväder idag. Den här bilden tog jag genom ett av mina jobbfönster när jag hade anlänt i morse.

Halva arbetsveckan är nu avklarad. I morse lyckades jag kliva upp extra tidigt. Eftersom jag såg fel på klockradion var jag uppe och studsade (nåja…) redan klockan 5.05, inte 5.25… När jag sen åkte till jobbet hade skitvädret börjat. Snöblandat regn och snorhalt, men tack och lov bara ett par minusgrader. Lill-Skotte fick följa med i bagageutrymmet. När det är snöblandat regn är det inte alltid snön lägger sig. Men gör den det är den oftast blöt och tung. Idag hade jag emellertid tur och snön var mest regn.

Min arbetsdag har jag ägnat åt framför allt text- och bildproduktion till mitt nyhetsbrev, men också textgranskning och sedvanligt onsdagsmöte om en ny EU-förordning. Det som inte var sedvanligt arbete idag var att jag blev uppringd i min roll som referens för en arbetssökande före detta kollega. Det händer att jag ställer upp som referens – men bara för dem jag kan säga bra saker om. Därför blev jag väldigt glad när samtalet gick mot sitt avslut och den som ringde mig avslöjade att de tänker erbjuda min före detta kollega tjänsten. Hurra!

∼ ♦ ∼

Grön telefon med nummerskiva

Mammas telefon, men hon ringer inte längre från den.

I kväll har jag sagt upp mitt mobila bredband. Det känns gott att kunna pricka av saker på att göra-listan. Jag har också betalat årsskötseln av familjegraven i Motala. Det känns som alltid sorgligt och just idag har jag saknat mina föräldrar lite extra mycket. Därför ska jag skrapa en Trisslott till kvällsmackorna och minnas hur mamma och jag brukade skrapa varannan gång på söndagar och delge den andra resultatet per telefon. Det var länge sen jag kunde ringa min mamma och berätta saker. Jag trodde inte att jag skulle sakna dessa telefonsamtal så mycket som jag faktiskt gör.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gunilla-dagen 2018: Den nya tanta Matta överkommunicerar, men funkar som referens

 



Kära dagbok…

Tisdagsfrukost

Morgonens frukost är en ganska typisk vardagsfrukost för mig.

Gunilla har namnsdag idag (grattis Nillan!), men nog kan en säga att jag gör skäl för namnet Tanta Matta. Liksom originalet, en mopedburen tant i Motala med en hund i en låda bakpå, grejar jag med mattor. Igår tvättade jag mina tre sovrumsmattor. Inte för att jag vet om eller var vi ska ha dem i vårt nya hem, men ta med mig skitigt vill jag helst inte. Nu kom mattdiskussionen inte på tal igår. Det är så mycket annat som gör en matt, för att skoja till det. Kommunikation är svårt och jag har en tendens att överkommunicera. Skälet till det är att jag vill vara öppen och ärlig och inte mörka. Men jag blir för mycket ibland, har jag förstått. Önskar att jag hade ett lager teflon i vissa sammanhang. Får jag vara glad och må bra i fyra dar tas jag snabbt ner på jorden av mig själv för att jag lägger för mycket vikt vid ord. Med följd att jag vaknade strax efter klockan fyra i morse och låg och funderade. Och läste. Och svor lite över tidningsbudet som skramlade i trappräcket. Gårdagskvällen slutade i ett jaha-blaha, tisdagen började med morr. Då kan det väl bara bli bättre igen? Så tänkte jag vid min frukost som bestod av det vanliga en vardag: grekisk yoghurt med müsli, svart kaffe och min bok på gång. Boken läste jag förresten ut på lunchen.

Mattor på tork

Användas eller inte, nu är de tre sovrumsmattorna rena i alla fall.

∼ ♦ ∼

Gammal skrivmaskin

Snö har fallit och jag har skrivit.

Det kom snö igår kväll och i natt. Tack och lov kom det inte mycket, men marken är vit igen och det är ett par minusgrader. I morgon och på torsdag ska det komma mer snö. Nu har jag beställt vår till nästa månad och det tror jag på att jag ska få.

Idag hade jag bara två möten på jobbet. Jag jobbade vidare med de vanliga uppgifterna som omfattade att minnesanteckna, skriva dagordning, jobba med intranätet med mera. Det känns som rätt beslut att bara göra två nyhetsbrev i månaden i stället för fyra. Av veckans notiser har jag nu skrivit åtta. Två saknas liksom ingress och slutkläm. Det brukar flyta på av bara farten.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet gjorde jag min sedvanliga veckohandling. Det är nu näst sista gången jag gör den, för hur det blir i mitt nya liv vet jag inte. Nästa tisdag kanske det blir sista veckohandlingen på Tokerian, dessutom. Det blir en liten bit längre att gå och handla för oss, men gissningsvis lär vi storhandla en eller ett par gånger i månaden och då tar vi bilen och åker till nån lämplig större livsmedelsaffär. Vi ska bo ungefär mitt emellan två ganska stora ICA-affärer och det är inte jättelångt att promenera dit och handla – lite grann. Ska det handlas flera kassar får det bli bil.

∼ ♦ ∼

Post it-lappar

Kommunikation är svårt, kommunikatörsjobb är svåra att få.

Det händer att jag blir ombedd att vara referens. Då menar jag referens för arbetssökande före detta kollegor, främst. Igår kväll fick jag en sån förfrågan och självklart ställer jag upp. När det gäller kompetenta personer är det ingen tvekan. Jag kan bara hoppas att personen når ända fram till målet den här gången. Men jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få kommunikatörsjobb. Ibland tycks arbetsgivarna välja personer som är högst 25 år, inte personer som har 25 års erfarenhet. Åldersdiskriminering är inte bara fult och elakt, det är rätt dumt också. Jag tror på blandade åldrar och erfarenheter. Men en strategisk kommunikatör bör i mitt tycke vara mer erfaren och äldre, medan en mer operativ och kreativ förmåga kanske är yngre. Kanske. Inte vet jag om jag tänker rätt.

∼ ♦ ∼

Böckerna Elva dagar i Berlin och Den store Gatsby

Bokbyte från rörigt i Berlin till en bok jag bara sett som film tidigare.

Bokbyte blev det i kväll från en rätt rörig historia i Berlin till en bok som jag har sett i två filmtappningar, Den store Gatsby. Jag tyckte nog att den äldre filmversionen var bättre. Den såg jag bio. Men efter alla dessa år är det nu dags för boken som jag fyndade i pocket i december förra året hos Myrorna i Boländerna. Sen ska jag se på somriga auktionsfynd och veckovisa brott på TV och bara möjligen låta tvättmaskinen jobba lite grann.

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Film, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Elva dagar i Berlin

Ett inlägg om en bok.



Håkan Nessers bok Elva dagar i BerlinJulen 2016 fick jag ett fint presentkort 
instucket i en bok av Annas snälla mamma och hennes L. Presentkortet satte jag sprätt på i höstas, men boken har av nån anledning blivit stående oläst fram till i söndags. Då plockade jag fram Håkan Nessers bok Elva dagar i Berlin (för det var i den presentkortet låg) och började läsa den. Idag på lunchen läste jag ut boken.

Författaren är en god berättare har jag ju insett. Den här boken början med en berättelse om Arne Murberg, en man i 30-årsåldern som efter en dykolycka inte är den skarpaste kniven i lådan. Arne växer upp med tre föräldrar – pappan, en farbror och en faster. Men på pappans dödsbädd får Arne ett uppdrag att resa till Berlin, leta upp mamman som rymde dit med en trubadur och överlämna en ask med hemligt innehåll. Farbrodern pluggar tyska med brorsonen och så småningom ger sig Arne ut på sitt livs resa. Då slinker två nya berättelser in i boken, den ena om en handikappad flicka, den andra om en galen professor. Läsaren gissar att de tre personernas öden hänger samman, men inte riktigt hur, till att börja med.

Ja, det här börjar så bra. En intressant berättelse växer fram om en enkel ung man som har svårt att hålla ordning på sina tankar. Men när de två andra berättelserna poppar upp och blandar ut sig blir det i mitt tycke för mycket. Huvudberättelsen tappar i trovärdighet, det är alltför många märkligheter som står i bjärt kontrast till bokens huvudperson. Det känns som om författaren har påbörjat tre olika romaner – och i ett nafs slagit ihop dem till en. Nej, det var inte särskilt lyckat även om boken språkligt sett är utmärkt.

Toffelomdömet blir medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Diana-dagen 2018: Charmigt, men interner före externer

 



Kära dagbok…

Lapp om trasig kortläsare

Kortläsaren funkade inte i morse, men jag felanmälde och satte upp en lapp.

Plötsligt slog en nästan förlamande trötthet till igår kväll. Klockan var strax efter 20 och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka hålla mig vaken mellan 21 och 22 så att jag kunde se på Bron. Jag gjorde mig klar för sänggång, men vis av erfarenhet tittade jag inte på sovrums-TV:n – då somnar jag garanterat. I stället satt jag upprätt i bästefåtöljen. Och tack och lov är Bron så spännande att jag såg hela programmet. Sen rasade jag i säng och sov ända till 5.18.

I morse kom jag till jobbet och fick nästan vända. Eller… jag var tidigt på jobbet och kom in genom en av entréerna via kort och kod. Sen var det stopp. Det visade sig att kortläsaren, den som öppnar Sesam till världen innanför skalskyddet, inte fungerade. Bara att traska ner för trappan och prova en annan väg. Den var mer lyckosam och till sist kunde jag sätta mig vid skrivbordet och starta datorn. Självklart felanmälde jag kortläsaren så snart jag kunde. Och satte upp en lapp vid dörren som en inte kom in genom med text på båda sidor att kortläsaren inte funkade, men var felanmäld. Därpå klappade jag mig på axeln och började jobba.

Dagens uppgifter var som vanligt en salig – och rolig! – blandning. Det är charmen med mitt jobb. Det som är lite mindre charmigt, men som är nåt jag behöver träna på ständigt, är alla akututryckningar som innebär att jag måste vara väldigt flexibel. Jag tycker trots allt att jag gör framsteg i detta. En lär så länge en lever. Att vara lite utvecklingsbar känns rätt bra. Sen tycker jag att andra behöver träna på att planera bättre också, även om en inte kan förutse precis alla saker. Dessutom är jag anhängare av arbetssättet att interner ska informeras före externer. Det funkar inte helt ut i min verklighet. Idag blev det en hel del jobb med intranätet och med mitt nyhetsbrev, bland annat. Det är viktiga kommunikationskanaler för internerna, våra anställda. Högsta Tjifen är bra på det viset, hon vill att jag ska ta tag i detta på gräsrotsnivå. Och det ska jag. Jag ska bara se till att avdelningens kommunikationsplan revideras (mitt förslag behandlas om en vecka, ungefär) samt flytta. SEN… 

Fåtölj och fågelbur i lunchrummet

Exempel på en salig – och rolig! blandning på jobbet. I buren interner?

∼ ♦ ∼

Lucille hamrar in en hylla i förrådet

Lucille visade sin styrka för några år sen genom att forcera en hylla vi köpte tillsammans till vårt förråd.

Vad händer för övrigt den här veckan? Veckans underligaste dag blir nog söndag för då säger jag ajöss till mitt köksmöblemang. Sen får jag äta vid en köksbänk, uppflugen på en pall fram till flytten. Veckans bästa dag blir nog fredag, för dels har jag klipptid efter jobbet, dels ska jag eventuellt på middag hos herr och fru Lucille. Middagen kan bli på lördag också, vi skulle bestämma närmare i veckan. Hårklippningen behövs verkligen och Lucilles mat är fantastisk. Jag har mången gång känt dofterna av den, men bara en gång tidigare provsmakat den. Nu blir det en sista (?) gång -innan flytten. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten. Jag vill verkligen det, för jag har inte så många ”gamla” vänner kvar i Uppsala. Lucille och jag har känt varandra i 16 år om inte mer. Vi har hjälpt varandra som goda grannar genom åren, men också funnits för varandra på olika sätt genom livets svårigheter och dess glädjeämnen utan att det har blivit ”för mycket”. Herr och fru Lucille är verkligen idealgrannarna. Resten, från igår såväl som idag, lär jag inte ha några svårigheter att glömma. Det verkar märkligt nog inte vara ömsesidigt eftersom även den här bloggen, liksom min gamla, tycks vara av stort intresse för dessa.

∼ ♦ ∼

Uppsala har varit genomgrått och trist hela dagen. Det vackra vädret från i lördags försvann redan igår. Snö blev till regn och regn blir till snö. Lägre temperaturer är bara att vänta igen, tyvärr. Men till våren, till våren får jag komma hem… (lite tidigare, faktiskt)

knoppar

Till våren, till våren får jag komma hem…

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Jobb, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer