Kära dagbok…

OC är hjärnan på min avdelning och där övervakas universitetets alla system. Skulle det se ut så här där skulle jag bli mörkrädd…
Äntligen en ny arbetsvecka! Idag kom fler människor tillbaka från semestern och det blev en del kära återseenden. Det märktes tydligt att huset fylldes. När alla är på plats lär vi vara mellan 600 och 700 personer här. Saker och ting och arbetsdagar börjar så smått anta rutiner. Med min avdelningschef åter i tjänst kommer också en hel del möten igång. Jag hade turen att få fem minuter med henne idag på mitt kontor – för att reda ut den nya konstellationen och eventuellt nytt på dagordningen kring våra avstämningsmöten på tisdagar, nästan direkt efter morgonmötet i Operation Center, eller OC som vi kallar det. Det är där universitetets alla system övervakas och det är där det blinkar rött eller gult om nånting inte fungerar. Lite grann hjärtat – eller hjärnan, rentav (?) – på min avdelning. Jag ska förresten byta ut bilden på startsidan på vår externwebb och idag sonderade jag terrängen vid OC. Troligen fotar jag i morgon bitti, direkt efter morgonmötet. För nu ska containrarna bort – vi har ju flyttat klart – och några husbilder blir det inte, för vi är inte ensamma i huset. Bättre då att visa nåt från avdelningen på avdelningens webbplats, eller hur?
Efter lunch hade jag ett givande möte med en kommunikatör på en av våra Studentavdelningar. Det är så fantastiskt roligt när en träffar på människor som en bara klickar med. Människor, kommunikatörer, som faktiskt vill underlätta för såväl anställda som studenter, och som vill göra saker bättre. Människor, som sätter krydda på tillvaron. Jag hoppas verkligen att vi får tillfälle att jobba ihop i framtiden. Samtidigt har jag lite svårt att se det med tanke på det gigantiska projekt jag ska bli inblandad i. På onsdag förmiddag ska jag och projektledaren göra färdigt kommunikationsplanen samt presentera den i arbetsgruppen efter lunch samma dag. Slutligen är det styrgruppen som ska anta planen. Och sen är det bara att jobba på enligt den. Det lär inte saknas saker att göra…

En del människor sätter krydda på tillvaron…
∼ ♦ ∼
Det var rätt strålande väder idag jämfört med igår. Därför kom jag och Fästmön överens om att ta en tur till Slottsträdgården direkt efter jobbet för att plocka upp lite ätbart ur jorden. Riktigt skönt var det med en stunds utomhusvistelse efter att ha suttit inne hela dagen – visserligen i det fina, nya huset, men ändå. Skörden blev god, jag tog det sista av potatisen samt av rädisorna. Jag drog faktiskt upp och slängde en hel del av rädisorna, för det var en väldigt konstig sort jag hade sått. Vidare följde det med två rödlökar, lite sallad, persilja och hallon med hem. Smultron åts på plats, direkt från plantorna…
Sommaren börjar gå mot sitt slut, men en del fina blommor – och annat – fanns att se.
Hemma i Slummen kastades jag tillbaka till verkligheten. Jag hade fått ett paket från en svensklärare som sett att jag klagat min nöd angående en viss bok som jag inte fick tag i på bokrean. Den snällingen hade därför skickat mig boken. Tusen tack! Och även om PostNord beklagade att de hade haft sönder emballaget och i stället plastat in försändelsen så det var som att försöka komma in i Fort Knox… var innehållet helt. Böcker är lite svåra att ha sönder, även för PostNord, trots att var och varannan försändelse är trasig. För ett tag sen fick jag ett trasigt paket, till exempel. Boken? Ja den har hög verklighetsförankring! Min tanke var att jag skulle ta med den till jobbet att läsa som referenslitteratur, men ärligt talat tror jag att den behövs bättre här hemma…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.