Kära dagbok…
Det mörka vill inte släppa taget.
Det mörka vill inte riktigt släppa taget. Känslorna sitter utanpå just nu. Jag till och med grät när jag såg gårdagens dokumentär på TV4 om prinsessan Diana, ett minnesprogram där hennes båda söner pratade om sin mamma. Ska vi jämföra så var det ju betydligt svårare för två barn att förlora sin mamma än för en vuxen kvinna som jag. Samtidigt verkade deras relation vara närmare. Min och mammas relation var nåt vi fick jobba på ordentligt när pappa gick bort. Under tio års tid utkämpade vi vissa duster. De sista åren stångades vi mindre. Men liksom prins Harry ångrar jag att sista samtalet med mamma blev så kort.
Den bara blommar och blommar och blommar…
När jag sen satt och vakade, när mamma hade blivit riktigt dålig, talade jag om för henne hur mycket jag älskade henne. Jag hoppas att hon hörde mina ord och kände att jag höll henne i handen. Härom kvällen, när jag var riktigt ledsen hemma och satt och grinade i läsfåtöljen skedde nåt märkligt. Plötsligt kände jag doften av mamma, så nära, så nära. Kanske fanns hon i rummet, kanske klappade hon mig på kinden och lovade att allt skulle ordna sig. I vart fall känns det som om hon tänker på mig via den vita orkidén. Den bara blommar alldeles fantastiskt just nu! Om det finns nåt jag önskar just nu är det att jag fick en sista pratstund med lilla mamma, så att jag kunde uppdatera henne om senaste nytt. Nu har hon varit borta i tio månader. Ofattbart!
∼ ♦ ∼
Mitt jobb är en sann glädje, men jag känner att det inte bara ger kraft, det tar också. Det händer att jag blir frustrerad ibland när jag upplever att jag inte får möjlighet att göra nåt riktigt bra, bara mitt bästa under rådande förutsättningar. Idag har jag i alla fall bland annat gjort färdigt mitt nyhetsbrev för publicering i morgon förmiddag samt en flyer tillsammans med en kollega. Flyern ska vara färdig och levererad om en vecka. Anledning till hetsen var att kollegan som originalade ska vara ledig fredag till och med tisdag och tryckeriet måste få materialet senast onsdag morgon… Jorå, vi trollade med knäna och snöt ut nåt, som vanligt.
Sidfoten i flyern blev fin i alla fall. Texten… det vete 17…
Ett helt kilo kräftor delade vi på förra året hos Anna.
Efter jobbet åkte Fästmön och jag för att proviantera inför lördagens kräftskiva. Ja vi ska vara hos henne, för på min balle* går det ju aldrig att bestämma i förväg om att vi kan hålla till. Dessutom är bonussönerna hemma hos Anna och även om de inte äter kräftor med oss lär de behöva äta.
På tal om att äta ska vi på grillfest i morgon kväll hos vännen Jerry. Nu ser väderutsikterna inte så lysande ut och vid själva grillningen måste jag och mina luftrör hålla oss undan. Men… det ska bli trevligt att få vara nån annanstans än hemma en fredagskväll. Yngsta bonussonen följer sen med oss hem i bilen till stan eftersom han ska vara hos sin mamma i två veckor.
Om jag hinner och orkar ska jag glo på första avsnittet av en ny brittisk thrillerserie, Paula. Programmet går på SvT 1 och börjar klockan 21 i kväll. Jag gillar inte att följa alltför många serier, men två av dem jag följde avslutades i veckan och Paula-serien är bara på totalt tre avsnitt. Första avsnittet går i kväll, andra redan på lördag och tredje och sista på måndag. Det är lagom, tycker jag.
En ny brittisk thrillerserie börjar i kväll, har bara tre avsnitt och slutar redan på måndag.
För övrigt är det alarmerande och oroväckande att ett parti som ställer upp i kyrkovalet har en kandidat på sina valsedlar som har kränkt sina medarbetare på flera olika arbetsplatser. Det får mig att överväga att inte rösta alls.
∼ ♦ ∼
Men jag vill avsluta det här inlägget med nåt positivt – innan jag betalar de räkningar som har trillat in. Det verkar som om PostNord hade samlat hela veckans post och lagt i min postbox idag. Det var allt från tackkort till mammas skatteåterbäring – samt en massa direktadresserad reklam som jag inte vill ha.
PostNord är rationella och delar numera ut post en gång i veckan.
Och så låg där ett vitt paket med ett hårt innehåll – och en ros. Tusen tack Caroline Eriksson för finaste postförsändelsen idag!
∼ ♦ ∼
*min balle = min balkong
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Nu fick du mig att rysa… när du skrev om mammas doft och att det kändes som om hon var där. Syns i morgon.
GillaGilla
Det var så märkligt. Jag satt i lästfåtöljen och grät och så kände jag plötsligt doften av hennes parfym (inte den hemska, utan den goda parfymen!). Det var som om jag kände hennes närvaro. Just doften har jag noterat då och då, ofta när jag har varit ledsen.
Syns i morrn! Jag måste bara jobba först och fräscha till mig innan jag hämtar gänget hos Fänriken för avfärd till Förorten.
GillaGilla
Vad fint att din mamma kom och tröstade dig ❤ Tio månader är ju ingenting i sorgens värld. Inte för att det gör det hela enklare.
Vad spännande med "Hon som vakar", jag vill också läsa den nuuu! 😉
GillaGilla
Det har hänt tidigare att jag har känt doften av mammas parfym och det plus orkidéerna som blommar så otroligt tar jag som tecken. Andra tycker säkert att det är dumheter och fantasier bara. Nu har det hänt flera gånger här, så…
Jättekul och oväntat med Caroline Erikssons bok! 👍🏻
GillaGillad av 1 person
Äh, dumheter och fantasier för andra men verklighet för vissa av oss andra. Är det något som är dumt så är det att tro att en vet allt.
Ja, men så kul med en hälsning och allt. Är så avis! 😊
GillaGilla
Ibland blir det bara för mycket, ibland välkomnar jag det.
GillaGilla