Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Vissa skärvor kan användas, andra inte.

Jag saknar mina föräldrar. Idag när jag passerade byrån i hallen, den som innan den hamnade i Uppsala stod i mammas hall i Motala, plockade jag upp mammas och pappas bröllopskort som envisas med att falla då och då. Jag tar det som ett tecken att de tänker på mig – och låt mig få ha den känslan även om du som läser min dagbok inte känner så! Det har snart gått elva månader sen mamma gick bort. Pappa gick bort för över elva år sen. De fattas mig fortfarande och jag tänker på dem varje dag. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade haft syskon eller barn, men tankarna på att vårt blod i min familj tar slut efter mig är… för jobbiga att hantera även för mig – som befinner mig i det läget att jag måste acceptera faktum.

Mitt liv är fortfarande i skärvor efter allt som hänt sen pappa gick bort. Jag plockar en del bitar från det förflutna och arbete pågår med att limma ihop ett nytt. Visas skärvor kan användas, andra inte. Förhoppningsvis leder det fram till ett annat och spännande liv tillsammans med Fästmön. Vi tar små steg mot det i morgon kväll.

∼ ♦ ∼

Morgonen var grå när Anna väckte mig. Det hade regnat rejält i natt och det såg ut att kunna fortsätta när som helst. Jag skjutsade Anna till Äldreboendet och det var inte många själar ute.

Grå morgon.

Jag kröp ner i sängen igen, men att somna om gick inte trots att jag hade öppnat fönstret för att släppa in kalluft. I stället skuttade jag upp och tog medicin, fördelade nästa veckas dos i min Ana-box och fixade kaffe. Kaffet tog jag med mig till sovrummet. Det blev ett par timmars läsning av en debutdeckare där innan jag klev upp för att skriva lite. Och för att förnya recept. Det var första gången jag gjorde det via 1177. Det har hittills aldrig funkat, utan jag har antingen fyllt i ett formulär på min husläkarmottagnings webbplats eller helt enkelt ringt. Nu ska det bli spännande att se om jag får nåt e-recept. Det har ännu inte kommit nån sorts bekräftelse alls på att min receptförnyelse har gått fram. Det är gissningsvis överkurs/för mycket begärt med ett autosvar.

En morgon gjord för kaffe och läsning på sängen.

Undras om min receptförnyelse nådde fram idag…

En återfunnen kompis!

På förmiddagen ringde jag Annas snälla mamma för att bjuda ut henne och hennes L på middag nästa söndag. När de var så gulliga och hjälpte mig att köra flyttbilen Uppsala-Motala-Uppsala i november förra året med saker från mammas hem som skulle flytta till Uppsala, utlovade jag en middag. Den har inte blivit av. Sist jag tog upp saken tyckte L att det bästa vore om jag lagade mat hemma. Det är INTE det bästa, jag vill ju inte göra snälla människor sjuka. En liten fågel viskade igår att de var nyfikna på indiskt. Så bra det passar med ett besök på Taste of India igen då! Annas snälla mamma var smart och tackade ja.

Upplyftad av detta informerade jag Anna per sms och fick energi nog att börja balleinpackningen* med att ta ner myggnätet. Jag behövde ett verktyg till en av tyngderna. Eftersom jag var i verktygslådorna passade jag då på att riva efter en saknad skiftnyckel. Den låg inte i nån av de ordinarie verktygslådorna utan i en låd-låda där jag har skruvar, plugg, skruvdragare, silvertejp med mera i linneskåpet. Vadå? Det är väl helt normalt att ha verktyg i linneskåpet?!

Frukostrast efter lunchtid.

Efter detta behövde jag, som alla hantverkare, ta rast. Frukostrast. Klockan var närmare 13 när jag satte mig till bords med yoghurt, rostat bröd, kaffe och min bok på gång för att vänta på att ägget skulle bli färdigkokt.

Med förnyad energi stegade jag sen in i badrummet och borstade tänderna. Därefter kavlade jag upp ärmarna för att gripa mig in balleinpackningen. Bara det att en balleinpackning ju faktiskt inte kan göras utan att en torkar av möbler och dammsuger golv först. När en sen står med tre ENORMA presenningar och försöker få dem att täcka allt önskar en att en vore bläckfisk. Fast det gav mig lite kraft att tänka på att det förhoppningsvis var sista gången jag gjorde balleinpackning här i Slummen i New Village. Att kunna sitta en enda vecka på ballen och ha det mysigt med en gäst eller bara läsa på en hel sommar känns långt ifrån OK. Det är nog nu. *vinkar till alla vidareinformatörer*

Inpackad balle!

Inget märkvärdigt, men gott och mättande.

Ett och annat inkommet mejl har jag besvarat. Bland annat från en lärare som ödmjukt, men brådskande skrivit till mig för angående ett bildmaterial på min gamla blogg. När en människa ber snällt och inte bara snor ger jag tillåtelse att använda bilder, som det gällde den här gången, helt gratis.

Veckans andra lediga dag börjar så sakteliga ta slut. Jag har packat min jobbväska, men inte med samma glädje den här söndagen. Rena kläder minus ett plagg är framtagna. Nu hoppas jag bara att tvätten hinner torka till i morgon. Jag blev nämligen tvungen att tvätta eftersom jag hade slut på en viss sorts underkläder. Söndagsmiddag är tillagad – kors i taket! – och var svenskitaliensk. Innehållet i glaset var sydafrikanskt. Det var inget märkvärdigt på tallriken, men det var gott och jag blev mätt.

I morgon eftermiddag ska jag träffa min psykolog för ett avslutande samtal. Och förhoppningsvis kan jag på hemvägen hämta mina nya terminalglasögon. Fast jag har förstås inte fått nån signal om att brillorna är klara, men två veckor exakt har gått i morgon. När jag får dem tänkte jag använda mina nuvarande/gamla terminalbrillor hemma. De håller ihop med en ny skruv.

När saknaden efter mamma och pappa blir för stor är det gott att kunna ringa mammakusinen B. Det gjorde jag i kväll. Och trots att allt inte är solsken och sång blir jag alltid gladare efter dessa samtal. Tack!

∼ ♦ ∼

Gladare uppe i himlen tror jag pappa blir nu när Hasse Alfredson har joinat honom. (Med detta menar jag inte att förminska eller förlöjliga familjen Alfredsons sorg.) Pappa var ett stort fan av Hasse å Tage.

∼ ♦ ∼

*balleinpackningen = inpackning inför vintern av möbler och balkong med preseninngar

Livet är kort.