Kära dagbok…
Min pappa på porträttet han fick när han gick i pension.
Det är Fars dag. I min ursprungsfamilj var det mycket noga med att fira såna här dagar (och namnsdagar och födelsedagar och… med mera). I andra familjer spelar det inte lika stor roll. Kanske har det att göra med familjestorlek..? Vi var bara tre – mamma, pappa och jag. Och sen mormor och morfar, farmor och farfar, förstås.
I somras var det elva år sen min pappa gick bort. Sommaren 2015, på mammas 80 års-dag, ville hon åka till platsen där pappa drunknade. Det gjorde vi. Det blev en fin dag och det blev, för min del, på sätt och vis äntligen ett avslut på sorgen. Lite mer än ett år senare gick mamma bort. En stor tröst i den sorgen var att jag visste att pappa väntade på henne nånstans. Och mamma hade längtat så efter honom. Jag fick också annan hjälp att komma genom sorgen av ett fåtal men väldigt nära vänner, Fästmön och min arbetsgivare. Det gjorde att jag inte fastnade i sorgen. Men visst känns sorgen av, särskilt såna här dagar. Älskade, saknade, men aldrig glömda är mina föräldrar av mig. Idag går mina tankar mest till pappa.
∼ ♦ ∼
Söndagsmorgon…
Som vanligt vaknade jag tidigt. Idag låg jag emellertid kvar och slumrade en stund innan jag fixade kaffe på sängen och slog upp min bok på gång. Mons Kallentoft är från mina hemtrakter – eller i alla fall från en liten håla utanför Linköping. Jag gillar hans böcker om polisen Malin Fors. Böckerna är spännande och många av platserna känner jag igen. Sen älskar jag Mons Kallentofts vackra språk… Tillsammans med Markus Lutteman skriver han också om Zack Herry i Herkulesserien. Även det är en bra serie, men i mitt tycke lite för våldsam. Nu har jag läst alla böcker i den serien utom den sista. Den boken finns på inköpslistan.
I övrigt den här så kallade vilodagen (hmmmm…) har jag fortsatt att städa. Idag skurade jag mina två våtutrymmen från golv till tak och så fick köket sig lite extra gnuss också. Ett kortare samtal med Anna hanns med i en paus. Trots att det inte var så länge sen Anna och jag städade ordentligt här tillsammans hade det uppenbarligen hunnit att bli skitigt. Nu blänker det! Jag varken hinner eller orkar storstäda på kvällarna efter mina tuffa arbetsdagar. På onsdag kväll får jag putsa lite när jag har demonterat min datorarbetsplats och det allra sista får jag förstås göra på torsdag morgon. Idag avslutade jag städningen med en stund vid strykbrädan. Jag älskar verkligen mina drälldukar, men jag vet att de borde manglas i stället för att strykas.
Lite lustigt har det varit att se att liknande aktivitet pågår i huset mittemot där en trea med uteplats är till salu. De hade visning idag och visning nummer två i morgon. Självklart omvärldsspanade jag under visningstiden i eftermiddag och jag kan säga att lägenheten var välbesökt. Ett visst hopp för min del, eftersom alla som kom och tittade idag inte rimligen kan köpa grannlägenheten. Vanligen är det ju en köpare/lägenhet… Mina visningar är inte förrän torsdag seneftermiddag och nästa söndag vid lunchtid.
Och nu när mörkret har sänkt sig över New Village och det har blivit minusgrader har jag intagit min klassiska söndagsmiddag. Jag har packat och ställt fram jobbväskan och hängt fram rena kläder. Det är dags för en liten lur på soffan, nåt jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av denna vilodag i full aktivitet.
Samma söndagsmiddag som förra veckan – fast med annan måltidsdryck och ny bok idag.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Ett gäng böcker jag har läst och gillat är 
Det var av en händelse jag upptäckte författaren 
Dagen efter vår ankomst till London i juni besökte vi bland annat 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 