Kära dagbok…
Första ölen på gårdagens gravöl var en veteöl med citron.
En brukar säga att nån är så tråkig att klockorna stannar. Jag är så trött att sagda ur slutar gå. Ändå tog jag mig ut på gravöl på William’s igår kväll med fyra kollegor från olika avdelningar för att fira en lyckad avslutad upphandling. Jag behövde göra nåt annat än att jobba och oroa mig för katt, det var därför jag deltog. Men vi pratade mest jobb och jag tänkte mest på vår sjuka kattkille Lucifer, ärligt talat. Det är intensivt på jobbet för tillfället och det är intensivt hemma med en liten som kräks. Jag kräktes i alla fall inte av den goda ölen igår. Bland annat provade jag veteöl med citron i – ljuvligt gott när det var varmaste dagen och kvällen. När solen sjunkit bakom universitetet åt jag halloumiburgare. Det reagerade min mage på – när jag kom hem.
Lilla ynklingen sussar.
I natt/i morse kräktes Lucifer igen och det var förstås stackars Fästmön som fick ta reda på. Det är Anna som har dragit det tunga lasset i den här kattkräkarhistorien. Hon har sovit i E:s rum för att ha koll på sjuklingen och hon har varit hemma tre dagar. Urlakad, trött och slut ska hon jobba mastodontpass i helgen. Nu är det min tur att vara hemma. Jag har fått OK från Tjifen att jobba hemifrån i morgon. På så vis kan jag se till att Lucifer får mat flera gånger om dan och samtidigt hålla koll på eventuella kräkningar. Precis som tidigare verkar Lucifer helt OK, men sen kommer dessa bakslag. På tal om bak har hans lilla tisserumpa lämnat lite i pottan. Inte mycket, lite och löst, men nåt i alla fall. Jag griper efter halmstrån, ja. Det är så svårt att veta om han har ont eller inte – han verkar ganska OK förutom när han kräks.
∼ ♦ ∼
Igår när jag kom hem hade det börjat blåsa. Från att ha haft en meteorologisk värmebölja med nästan 30 grader blev Norges nationaldag en sval historia i Uppsala, Sverige. Det var nog tur att jag kom hem när jag gjorde igår, för blåsten var kraftig. Vi hann att titta på Morden i Sandhamn innan det var utfodringsdags för katterna först, läggdags för mig sen. Anna hade införskaffat TV-tidningen och när jag bläddrade igenom den för att se vad jag vill kolla på framöver hittade jag märkligheter. Det är visst inte bara jag som lider av dyskalkyli. Fast jag vet att fyra är mindre än sju i alla fall.
Del sju av hur många delar..?
∼ ♦ ∼
Jepp det gör vi och det gör även X i En andra chans. Och William’s Pub som har detta på damtoan.
Arbetsdagen har varit hektisk och fullspäckad. Jag hade två möten på morgonen, varav ett avstämningsmöte. Därefter skrev jag en nyhetstext och la ut på en av webbplatserna jag ansvarar för samt fixade lite diverse annat där. På eftermiddagen hade vi avdelningskonferens och där minnesantecknade jag samtidigt som jag försökte delta i de övningar/workshops som konferensen innehöll. Ja, jag är rätt slut… nästan så att klockorna stannar. Men under min lunch, som bara blev en kvart lång idag, hann jag förnöja mig inte bara med pannkakorna utan även det lilla HBTQ-tema som Jojo Moyes avslutande del om Louisa Clark, En andra chans, innehåller. Men jag avslöjar förstås inte vem i boken som tillhör HBTQ-gänget, jag bara blev lite glad av den fina skildringen i boken.
∼ ♦ ∼
Anna fixar fisk till kvällsmat och om jag orkar ska jag gå ett varv med helvetesmaskinen*. Min avdelning har sommarfest i kväll, jag är glad att jag inte anmälde mig till den för det hade jag aldrig orkat. I morgon blir jag visserligen hemma, men det är ju för att jobba, hålla koll på kisse, se till att kisse får mat var tredje timme – inte städa. Strykning finns också att göra och det är tur att det är helg och ledigt för min del efter morgondagen.
∼ ♦ ∼
*helvetesmaskinen = dammsugaren
Livet är kort.
I veckan kom ett överraskande vitt paket hem till mig från 
En bok som funnits på 
Gå till Toffelprofilen
