Ett inlägg om en bok.

Det var av en händelse jag upptäckte författaren Mikaela Bley. Och det är jag glad för! Hennes debutdeckare Lycke kom 2015. Året därpå gavs uppföljaren Liv ut. Det är böcker som handlar om mord och barn och som inte väjer för det faktum att barn kan vara väldigt grymma. Till exempel.

Men det finns flera teman. I Liv är det till och med ganska många. Att då lyckas knyta ihop säcken utan att få nån lös tråd som sticker ut är en konst. Lycke läste jag i mars i år. Jag gav boken högsta Toffelomdöme. Tidigare i november köpte jag uppföljaren i pocket. I morse läste jag ut Liv,  den andra boken om TV4-journalisten Ellen Tamm.

Det är augusti och varmt. Ellen Tamm plågas av de minnen som fallet Lycke väckte, är sjukskriven och har isolerat sig totalt. Till sist åker hon i alla fall till föräldrahemmet i Sörmland för att bo hos sin mamma och gå hos en terapeut. Men på vägen ner råkar hon få höra om en kvinna som har hittats mördad i närheten, en kvinna som ingen tycks känna igen. Självklart kan Ellen inte låta bli att intressera sig för fallet och snart jobbar hon igen. Visserligen deltid, men ändå. Parallellt med den färska mordhistorien försöker Ellen komma över tvillingsysterns drunkningsdöd när flickorna var åtta år.

Det är, som sagt, många teman i den här boken. Utan att avslöja hur allt hänger samman kan jag nämna polygami, HBTQ, våldsamma relationer, familjehemligheter, grymma barn… och så mord, förstås. Det här är ju i första hand en deckare – eller spänningsroman, som genren numera heter. Jag tycker att författaren får till det alldeles utmärkt med alla teman. Hon väjer inte för sånt vi ogärna pratar om – att barn kan vara elaka och våld i alla sorters kärleksrelationer, för att nämna något. Berättelsen känns realistisk. Boken är spännande precis hela tiden och jag kan inte i förväg lista ut helt hur saker och ting förhåller sig. Så här ska en bra deckare vara! 

Ett par irriterande korrekturfel till trots får boken högsta Toffelomdöme.

Livet är kort.