Kära dagbok…
Önskar jag kunde vila som Lucifer…
Nä fy. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk. Trots att jag snorar, hostar, svettas, fryser och mår illa har jag svårt att ta det lugnt och bara vila. Jag är rastlös. Och inte var det så här jag hade tänkt mig årets tre första semesterdagar…
Nåja, jag får vara glad att det bara är en förkylning – även om det är en mycket svår sådan, en så kallad mancold. Önskar jag kunde göra som Lucifer här ovan, det vill säga lägga tassen över pannan och bara slappna av.
Men men, idag hade jag bestämt mig för att inte göra många knop så att viruset snabbt försvinner ur kroppen. Det enda i hushållsväg jag har gjort är att tömma diskmaskinen, bädda, tömma kattpottorna, sopa (typ fem gånger på förmiddagen, på eftermiddagen syns inte barren), vattna krukväxter, duscha, stryka en liten hög tvätt, gå med sopor och skriva in Annas jobbtider i mobilkalendern en månad framöver. Inget tungt och inget jobbigt, med andra ord.
I morse började jag läsa kapitel 50 i Hantverkaren.
Anna hade sovmorgon i morse, men studsade upp och gav katterna mat vid sjutiden. Jag bara sov och sov och sov. När jag sen vaknade var klockan över nio och precis som igår kände jag att jag inte visste hur jag skulle orka ta mig ur sängen. Men det gjorde jag, för kaffe ville jag ju ha. Vi läste och drack kaffe på sängen en stund när jag hade tömt pottor och sopat första gången. Jag började läsa kapitel 50 i Hantverkaren, så i kväll blev det bokbyte och lite senare kommer ett inlägg om boken. Idag kunde vi äta frukost tillsammans. Och plötsligt var det dags för Anna att traska iväg till jobbet. Jag har lovat att hämta henne med bil i kväll när hon slutar klockan 20. Det har nämligen blivit lite kallt igen.
Tanken var att jag skulle ringa mammakusinen B, men jag hostar så förbannat. I stället hade vi lite sms-kontakt och jag fick veta att A är dålig. Det är nog värre än min mancold. Jag tvingade i mig två muggar te med mjölk och honung i. Det var inte gott, men jag hostade inte på en kvart. Lucifer lyfte tillfälligt blicken och tittade på mig innan han la sig ner och fortsatte att snarka.
Lucifer lyfte på huvudet när jag drack te. Sen la han sig ner igen och snarkade.
Kalkonkorv med bröd, Annas kycklingköttbullar och kalkonetter. Resterna smakade fint till middag.
Anna smsade på eftermiddagen och berättade att vår tvättmaskin nu har kommit upp från Jönköping till Uppsala. När den kommer till Main Street vet vi inte än. I morgon förmiddag kommer hemleveransen av våra matvaror. Kanske kommer mat och tvättmaskin samtidigt. När maten har kommit i morgon måste jag pallra mig ut till Kvarnen för att hämta ett paket också. Jag fick en avi idag. Fan vet om jag orkar. Eller jag måste ju.
Jag sparade en kalkonkorv från igår som tillsammans med några av Annas hemgjorda kycklingköttbullar och några kalkonetter blev min middag. Bara att micra, nåt mer orkade jag inte göra.
Katterna, framför allt Citrus, har blivit lite petiga med maten. Mini är dessutom lättstörd och äter väldigt lite. Hon sover mest – och helst i skrivbordsstolen eller på armstödet på bästefåtöljen, tryckt mot mig. Det som de gillar bäst i matväg just nu är Latz påsar med mat i gelé. Och det är ju bra, fast odrygt. Ikväll fick de Smart Pets Complete vilt och kyckling, ett av Hemköps/Willys billiga märken som de har dissat. Dock inte i kväll! De åt och slafasade alla tre. Tisslingarna kan få sig både ostbit och skink-/eller kalkonbit från frukostbordet också, det ska medges. Kanske det gör nåt åt såväl aptit som smak..?
Mini vill mest sitta hos mig i bästefåtöljen och bli kliad och klappad.
∼ ♦ ∼
Livsmål, läsmål och andra mål…
När jag läser andra bloggar, vilket händer att jag gör, slår det mig att alla människor tycks dels avge nyårslöften, dels ställa upp mål för 2019 för än det ena, än det andra. Själv ställde jag under De Sju Svåra Åren upp två livsmål för mig själv – och båda är uppfyllda efter lång och hård kamp som har kostat mig både det ena och det andra, inte bara ekonomiskt. En kamp, som på sätt och vis aldrig tar slut därför att jag ständigt blir skuldpålagd. Men det är väl så här i livet att det inte ska vara lätt, livet ska vara en kamp. Det känns som att jag har drabbats av förbannelsen att om inte XYZ får vara lycklig(a) till 100 procent då ska ingen annan få vara det heller, allra minst jag. Ja, du ser ju själv, kära dagbok, det är en kamp jag inte kan vinna vad jag än säger eller gör. Det är bara att försöka kämpa på. Och fundera över nya mål. För såna är kanske bra att ha..?
Ett mål jag kan sätta upp är ett läsmål. Jag ska försöka att läsa färre deckare och spänningsromaner och fler andra typer av böcker, det vill säga vanliga romaner, biografier etc. Låt oss säga att minst hälften av de böcker jag ska läsa 2019 ska vara andra typer av böcker än deckare.
Och så vill jag resa i år, det är ett annat mål. Jag vill resa tillbaka till Brighton och träffa K och jag vill resa till London och träffa min senaste kända släkting Tom som hittade mig via min sida på universitetet. Jag tänker inte vänta på nån inbjudan, jag har bestämt mig för att göra slag i saken. Fast inte idag. Idag har jag mancold.
London Eye… up in the sky… Dit vill jag resa igen, bland annat.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jag fick fem böcker i julklapp 2018 och ganska snart efter jul började läsa den första av dem.
Gå till Toffelprofilen
