Det är härligt att bli riktigt uppskrämd när en är ensam i sommarnatten. Till min glädje fann jag att TV12 skulle visa en skräckfilm igår kväll. Klockan 22 slog jag på TV:n för att titta på filmen The Boy (2016).
Den unga amerikanska tjejen Greta har tagit ett jobb som barnflicka hos ett par i England. Skälet är att hon vill slippa sitt ex som har misshandlat henne. Gretaanländer med taxi till ett kråkslott där ett äldrepar bor. Men deras åttaårige son Brahms visar sig vara… en docka. Den riktige pojken omkom i en brand 20 år tidigare. Föräldrarna lever kvar och låtsas att dockan är sonen. Nu ska de resa bort och Gretablir lämnad ensam med Brahmsoch en lista med regler. Självklart fungerar inte Gretasmobiltelefon och det finns ingen internetuppkoppling i huset som ligger ödsligt till. Gretasenda kontakt med omvärlden är via en fast, knastrande telefonlinje och Malcolmsom kommer med matvaror. När Malcolmbjuder ut Gretabörjar det hända obehagliga saker. Det verkar som om dockan Brahmslever…
Att dockor är både onda och kan få liv känner jag väl till. Jag tänker förstås på Chucky. Men dockan i den här filmen är en pojke. Det här är en typisk skräckfilm. Den pågick till midnatt och nog var det lite läskigt att titta på den ensam. Filmen har en kort rollista och jag gillar att det inte är de stora effekterna som skrämmer utan de små. Sen lämnar filmen mig förstås inte med några större minnen eller mardrömmar, man jag fick ett par timmars skräckunderhållning.
Ett spännande hus vi passerade på vägen hem. Kolonnernas kapitäl är en blandning av joniska och korintiska.
Det blev en mysig torsdagskväll igår som jag sparar i mitt hjärta. E och jag käkade god mat och pratade om livet och framtiden. Jag vill veta lite hur han tänker och vad han har för drömmar och mål, men förstår också att det inte alltid är så lätt. I höst börjar han nian och då är det många val för kommande år som ska göras. Det är också några betyg som måste läsas upp och ett prov av speciell sort som E bävar lite för. Jag har lovat att försöka träna med honom så mycket jag kan, men den största delen av det jobbet måste han göra själv. Ja det är inte lätt och det är ju så att saker och ting, även problem och oro, ofta ökar med ökande ålder. Så var det för mig. Det jag menar är att som barn har en kanske bekymmer, men de är små. Som vuxen blir bekymren av annan art och därför oftast större. Nu upplevde jag inte att E är orostyngd. Det är en fin kille och jag är glad att jag har fått vara med och se hur han har växt upp från femåring till 16-åring i slutet av den här månaden. Vi promenerade allén hem med tankar om allt från tåg och hus med annorlunda kolonner (kapitäl som är nån sorts blandning av både joniska och korintiska) till skola och val. Jag tycker om att det är en tänkande kille jag bor med två veckor varje månad.
Nej familjen Katt fick inte smaka på proverna från Whiskas som Den Snälla Mamman hade beställt – Den Onda Mamman stoppade nämligen undan provpåsarna.
Katterna fick mat när vi kom hem och då åt de duktigt. Annars tycker jag att de äter dåligt, men jag skyller det på värmen. Fästmön hade beställt hem lite smakprover från Whiskas. Det låg ett litet paket på dörrmattan och det hade katterna blivit väldigt nyfikna på. Nu öppnade jag bara och kikade lite grann och la sen in det i skafferiet eftersom det var Anna som hade beställt det. Den som väntar på nåt gott, familjen Katt… (Eller Den Snälla Mamman hade beställt godsaker och Den Onda Mamman stoppade undan dem.) Jag noterade att fanns nån provpåse med nånting som skulle motverka tandsten och det kan nog vara bra. När vi var på Djursjukhuset konstaterade veterinären att Luciferhar tandsten som behöver tas bort.
Det verkade inte som om det fanns några hard feelings i alla fall vad gäller uteblivet smakprov. Mini skuttade upp och la sig på armstödet på bästefåtöljen. Sen låg hon där och spann och hjälpte mig att läsa ut en bok.
Faktum är att jag inte bara läste ut en bok utan två igår. Den ena var den spännande deckaren på 500+ sidor som jag har slukat på några dar, den andra en bildkalender för litterära tokar som jag.
Först läste jag ut boken till vänster….
Sen läste jag ut den här också.
Bokbytet på vänstra bilden blev från deckare till deckare. Den goda dottern utspelar sig i en byhåla i USA i nutid med vissa tillbakablickar 28 år tillbaka i tiden; Där gryningen dröjer utspelar sig i Stockholm på 1930-talet.
När jag satt och skrev om böckerna ovan hörde Anna plötsligt av sig från England. Hon hade råkat ut för en grej som var allt annat än rolig. Till sist gick det i alla fall att hitta tillfälliga lösningar, men jag kan förstå den hemska våndan hon kände innan det blev fixat. Resten får hon ordna när hon är tillbaka i Sverige igen.
Livet och dess förtretligheter och kringelikrokar kan göra en rätt irriterad ibland.
Livet i Sverige på Main Street i Uppsala är ganska OK för tillfället. Jag sov bra i natt, även om det var ensamt. Idag åkte Ehem till sin pappa, så nu är det bara jag och familjen Katt hemma. På jobbet var det otroligt lugnt. Annars är det förvånansvärt många som jobbar på min avdelning. Tjifen går nu på fem veckors semester, men jag jobbar en vecka till innan det är min tur. Dagens största drama/förtretlighet var att min lunchyoghurt hade läckt lite. Jag överlevde och svalt inte ihjäl. Efter jobbet blev jag emellertid tvungen att köpa mig nåt gott som kompensation. Ja, jag var och köpte kattmat också, för jag vill ju inte heller att familjen Katt ska svälta ihjäl när Den Snälla Mamman är bortrest.
Drama eftersom yoghurten hade läckt lite, men jag svalt inte ihjäl.
Två pocketböcker blev min tröst.
Familjen Katt har fått påfyllt och jag har också köpt mig nåt gott till helgen.
Nästa vecka innebär en förändring här hemma som jag inte hade räknat med. Semestern känns fortfarande jobbig att tänka på, eftersom den inte lär bli som jag hade tänkt eller hoppats på. Just nu försöker jag att vila i nuet och njuta av den här återhämtningshelgen. Inte fundera så mycket över det som komma skall. Det är bara att inse att livet innehåller såväl förtretligheter som kringelikrokar som gör en rätt irriterad ibland. Vem sa att livet skulle vara enkelt?
Nu har jag dammsugit efter handlingen och tömt kattpottor. Jag tror jag ska unna mig en kall öl och några salta pinnar eller nåt på ballen*. (De salta chipsen sparar jag til i morgon.) Nog har jag gjort mig förtjänt av det?
När jag gick igenom mammas bokhyllor hösten 2016 efter hennes bortgång fanns inte mycket kvar av min pappas boksamling. Det var ett gemensamt beslut vi tog 2010 när mamma skulle flytta från huset till lägenheten: mamma bara skulle ta med sig de böcker hon själv ville ha och läsa, resten skulle skänkas bort. Bland dessa sparade hittade jag den lilla bild- och citatkalendern Bildkalender för bokälskare. Boken är sammanställd av Harriet Alfons och Margot Henrikson och utgiven 1990. Igår hittade jag den på hyllan under mitt nattduksbord. Eftersom jag redan hade läst fram till mitten av november tog det mig inte många minuter att äntligen läsa ut boken.
Boken är sorts kalender där ett antal författare har fått sina födelsedagar inskrivna. Ofta är författarna citerade. Boken innehåller även rikligt med illustrationer till citaten och/eller nån av de nämnda författarna.
Det här är en härlig liten blädderbok som en kan njuta av lite då och då. Kanske bläddra fram nåt citat av en favoritförfattare eller kolla vem som fyller år på samma dag som jag själv. I november hittade jag min och pappas favorit Nils Ferlin och detta citat:
Toffelomdömet blir förstås det högsta – bokälskare som jag är!
OBS! På vissa ställen på nätet står det lite för mycket om boken när handlingen beskrivs. Ett tips är därför att inteläsa för mycket – om du inte vill veta saker och ting i förväg. Nedan försöker jag att inte spoila berättelsen till skillnad från en del nätbokhandlare.
Titeln var övervägande skälet till att jag valde att köpa Karin Slaughters bok Den goda dottern. När jag sen hade boken i min hand gjorde baksidestexten mig ännu mer nyfiken. Samtidigt började jag tveka angående läsningen. Skulle jag palla att läsa en bok på över 500 sidor just nu? I lördags kväll öppnade jag emellertid boken och flydde rakt in i den hemska, ondskefulla berättelsen.
Boken inleds med en scen med en mamma och två döttrar som tränar stafett, bland annat. Men strax bryts det normala i scenen när två män dyker upp. Charlotte Quinns familj drabbas av den stora katastrofen och krossas. Detta är inledningen på boken. Därefter fortsätter den 28 år senare med att Charlotte, nu kallad Charlie, kliver rakt in i en skolskjutning och blir ett av huvudvittnena. Detta rör upp minnen från förr, förstås. Men nu är Charlieförsvarsadvokat och hon ställer sig på skyttens sida.
Plötsligt har jag läst 100 sidor, bara så där. Det går inte att lägga boken ifrån sig. Jag tycker att inledningen är väldigt lång först, men inser strax att den behöver vara där. När sedan den nutida berättelsen tar fart blir boken kapitelindelad. Sen kommer Charlotteshistoria – och då kastas läsaren åter 28 år bakåt i tiden och scenen med mamman och döttrarna spelas upp igen. Närmare slutet får läsaren veta exakt vad som hände Charlotteoch hur hon blev den goda dottern. Detta är ett helt suveränt grepp av författaren!
Det är fruktansvärda händelser som skildras, allt från att bli levande begravd till att halka i en blodpöl. Och författaren gör det mycket realistiskt. Den historia som spelas upp har så många bottnar att det hela kunde ha blivit rörigt. Det blir bara bra.
Gräsänka är ett ganska fult ord, tycker jag. Men nu är det just gräsänka jag har blivit idag. (Rubriken på det här inlägget anspelar på Povel RamelsThe Gräsänkling Blues som du kan lyssna på nedan). I morse rullade Fästmön och hennes resväska iväg för att jobba några timmar innan de skulle sätta sig på flyget till äldsta bonusdottern och Boy Wonder i England.
Helt ensam blir jag förstås inte, för E är kvar till i morgon. Och lika glad som de två på You Tube-filmens startruta ser ut är jag inte. Avsked är alltid jobbiga, men de här dagarna när Anna är borta behöver vi båda två ta tillvara på. Vi behöver hämta krafter, var och en på sitt sätt. Vi har en jobbig tid bakom oss och vi har jobbiga saker framför oss. Det tar liksom inte slut för att våra jobb tar slut tillfälligt och vi får semester. Jag är fortfarande mycket orolig för att mina fem semesterveckor inte blir den återhämtning och input som jag behöver för att orka det som väntar i höst när jag är tillbaka i tjänst. Det har kommit många varningstecken och jag tänker inte lista dem alla här. Jag kan bara konstatera att när det är oroligt både på jobbet och i privatlivet är jag allt annat än opåverkad. (Ja, ja, du kan kalla föregående mening för en litotes om du vill, men…).
Även när E har åkt i morgon är jag ju faktiskt inte ensam, för jag har ansvar för familjen Katts väl och ve. Lilla Cittrana k a Citrus a k a Så Jävla Gullig var så gosig i morse där hon låg på min gamla leopardfilt att jag mest hade lust att stanna hemma och kattgosa.
Vår egen lilla leopard Citrus.
Här på Gustavianum gick jag min sista termin som universitetsstudent.
Och nästa vecka kommer en familjemedlem som ska bo hos oss tillfälligt. Det är aldrig lätt att flytta hem igen när en väl har flyttat hemifrån, det klarade aldrig jag av. Förresten fick jag inte det och jag gjorde det inte heller. Samma år jag fyllde 18 och tog studenten åkte jag till England där jag bodde och arbetade knappt ett år i Brighton. Sen kom jag hem under sommaren till mamma och pappa innan jag flyttade, först till Biskops-Arnö för att studera, sen hem till föräldrarna ett par månader igen och slutligen till Uppsala hösten 1982, 20 år gammal ung, för att studera igen. Hela livet framför mig…
Här i Uppsala har jag bott i 36 år i höst. Nu bor jag på min fjärde adress. Mitt liv har inneburit både medgångar och motgångar – precis som alla andras liv. Mitt förhållande till mina föräldrar var inte alltid okomplicerat. Jag bär på känslor av att jag gjorde dem besvikna. Men när mamma hade fått veta att min provanställning gått över till min nuvarande anställning – på det universitet som en gång var skälet till att jag flyttade hit – tror jag hon släppte taget. Hon gick bort en vecka senare. Och oavsett hur vi var gentemot varandra var hon min mamma och jag hennes barn, alltid. Det är inte lätt att vara barn när en är över 50 bast.
Jag och min mamma 2015 på mammas 80-årsdag.
Det är inte lätt att vara mamma och försöka hjälpa sina vuxna barn på rätt sätt heller. Nu ska jag gå in mer aktivt i rollen som bonusmorsa – och jag är livrädd. Jag valde ju bort barn en gång i livet, men fick fyra bonusbarn hösten 2007. Jag har varit en dålig bonusmorsa hittills och det är därför jag är skitskraj. Tyck inte synd om mig, jag borde ha varit bättre. Men jag vet inte om jag har förmågan.
∼ ♦ ∼
Tankade lite.
Det var varmt även idag. Den här veckan har jag jobbat med väldigt själsdödande uppgifter där jag tycker att min kompetens inte har tagits tillvara på rätt sätt. Jag har kort och gott varit en dräng piga som på vårt intranät har levandegjort saker som nån annan har konstruerat. Utseende och struktur var redan uttänkta. Men kanske var det ändå delvis bra, i alla fall det där med struktur, nu när jag är så trött och slut och råddig i skallen – och framför allt: otroligt ostrukturerad rent generellt. Efter allt detta tog jag lunch och sen en friskvårdsstund iBotaniska trädgården, ett av ställena där jag kan tanka lite energi – i solen idag – bland växterna. Varje gång jag är där upptäcker jag dessutom nåt nytt, så det blir mycket positiv input. Jag passade på att tanka lite extra i form av en Storstrut också – är det friskvård så är det.
Idag upptäckte jag ett valnötsträd.
Lila färgprakt.
Cerise och rosa blommor.
Extra kraft i form av glass.
Hängalmens grenar var häftiga.
∼ ♦ ∼
Varje sista kväll hos sin mamma brukar E få nåt extra gott till middag. Eftersom mamma/Anna nu är i England var det Den Onda Mamman Bonusmorsan som skulle fixa käk. Alltså gick vi till Trattoria Alessandro och åt pizza och dessert. Det blev en trevlig stund och många intressanta ämnen avhandlades. Exakt vad är mellan E och mig.
Elias åt en specialpizza, en version av Vesuvia.
Citronglass och kaffe till dessert för min del.
Familjen Katt har fått mat som de faktiskt har ätit upp, diskmaskinen gör sitt. Jag är glad att jag dammsög innan vi gick och åt. Nu återstår bara att göra matsäck till i morgon innan jag slår mig ner i bästefåtöljen med min bok på gång och en mugg uppvärmt kaffe.
Jag känner mig väldigt liten och som om jag inte har nån kontroll alls på tillvaron.
Vissa perioder vill livet pröva en. Ja, jag tror att det är livet självt som vill testa hur långt en kan sträcka ut sig och vilken inre styrka en har. En människa klarar ofta betydligt mer än hon tror. För egen del känns det som om jag närmar mig slutet på reservtanken. Jag har ingen som helst kontroll på tillvaron. Igår eftermiddag pressade jag mig extremt hårt för att möta krav och önskemål på jobbet. Och tro nu inte att jag inte försökte att säga nej. Saker och ting bara måste göras och att stå och förhandla stjäl tid som kan användas till bättre göromål. Det vill säga: jag utförde önskat uppdrag eftersom den som skulle ha gjort det egentligen är sjukskriven. Idag på eftermiddagen hade vi möte kring en liknande uppgift, en uppgift som jag har försökt planera in i kalendern. Precis som igår påbörjade jag själva arbetet. Jag fick pressa mig igen för att mäkta med detta – som inte blir klart på en eftermiddag, dock. Det känns faktiskt rätt orättvist, för de flesta på jobbet går ner i arbetstakt inför semestern, inte upp. Sen har de ledighet att se fram emot. Jag vet inte vad jag har att se fram emot och det är… jobbigt och oroande. Nån vägg kan jag inte gå in i, trots att det finns väggar överallt i tillvaron. Och jag måste bära det här korthuset på mina axlar, för livet är inte rättvist. Men jag känner mig väldigt, väldigt liten.
∼ ♦ ∼
Jordgubbar som jag helst vill äta dem: med mjölk och några droppar grädde.
Igår kväll fick jag inte jordgubbstårta, men jordgubbar med mjölk och några droppar grädde i till kvällskaffet. Fästmön hade varit ute och handlat. Det var mycket hon hann med på sin lediga dag. Förutom shopping, tvätt, dammsugning och matlagning, har hon snabbinrett ett av våra rum eftersom en familjemedlem ska bo hos oss. Min insats igår kväll var att gnälla i tre sekunder om hur trött jag var och sen först skutta upp på vinden med ett par stolar och lite annat, därefter ner i källaren med skräp. Jag kunde sträcka ut mig lite till. Anna har gjort så fint på nolltid, jag har mest haft nog med mig själv och inte gjort nånting. Det är henne väl unt att åka till England i morgon och över helgen. För egen del ska jag försöka samla så många krafter jag bara kan dessa dar. E blir kvar hos mig till fredag när han ska till sin pappa. Jag får två dagar, tre kvällar och två nätter i ensamhet när jag ska försöka att försöka återhämta mig.
En blomma behöver ljus och vatten…
En blomma behöver ljus och vatten för att växa. Det behöver även en människoplanta. Jag måste lära mig av livet att göra saker för mig, saker som jag kan hämta kraft ur. Inte bara fly in i litteraturen. Men det är på sätt och vis en god flykt, för jag får uppleva mycket (för tillfället mord, skolskjutning, våld), jag får resa runt i världen (just nu är jag i en byhåla i USA) och jag lär mig saker (till exempel hur en kan lura en lögndetektor). Sen vore det givetvis bättre om jag fick uppleva saker och ting på riktigt (dock inte mord och våld, tack!), inte bara fiktivt. Jag vill så innerligt åka ner till Motala en tur, men jag skulle också vilja resa och se sånt jag inte tidigare har sett. Nu reste jag ju förra året till London och Brighton. Där har jag förstås varit tidigare, men där finns ju alltid nya saker att uppleva. Jag får leva på den resan ytterligare ett par år. Till semestern 2018 har jag köpt mig en roman som utspelar sig i Brighton. Den ska jag läsa och resa med i tanken.
∼ ♦ ∼
Blå himmel på namnsdagen.
Värmen tycks vara på väg tillbaka. I morse behövde jag ingen tröja på promenaden till jobbet. Himlen var alldeles blå och molnfri. En fin namnsdag, med andra ord. Jag tror att fan flög i mig, för jag struntade i ett möte och deltog i två andra som gav mig personligen mycket mer. Jag jobbar på en arbetsplats tillsammans med många kompetenta och duktiga människor som dessutom är gulliga och omtänksamma. Att bli sedd under en arbetsdag kan vara ganska viktigt när en är frifräsare.
Sedd har jag blivit på flera sätt idag. Nej, det kom inget kort från min mamma, men jag fick sms från mammakusinen B, vännen Agneta och Anna och på Skype kom det också en hälsning. Jag namnsdagsfikade på Kafferummet Storken efter jobbet med Karin. Karin Slaughter. Eller hennes bok Den goda dottern, snarare. Nån namnsdagsfika blev det tyvärr inte i mänskligt sällskap idag, alltså. Jag måste lära mig att bli bättre på att tacka ja till människor. Tacka Anna kan jag i alla fall göra för de två Trisslotterna som låg på en av köksbänkarna, bland plastburkar som inte hittade ner i diskmaskinen på egen hand. Tack, älskling!
Namnsdagsfika med Karin.
Två Trisslotter från Anna.
∼ ♦ ∼
Och nu ska jag stryka lite och dammsuga, för nån lurvig buse/a har krafsat i en blomkruka. Igen.
Bästa måltiden och bästa sällskapet. Med en bok är en aldrig ensam.
Frukosten är nog min favoritmåltid. Jag äter för det mesta både lunch och frukost på egen hand och middag/kvällsmat på egen hand ibland. Men jag är aldrig ensam, för jag har alltid en trogen följeslagare: en bok. Just nu läser jagen riktigt spännande och otäck bok. Boken är annorlunda skriven och det gör den inte sämre. Fast den här morgonen var det lite svårt med koncentrationen. Jag kom i säng tidigt igår kväll. Sömnen, däremot, är det si och så med. I morse vaknade jag med världens huvudvärk och illamående, så det blev till att ta en tablett. Duschen var extra skön efter att jag legat och vänt och vridit på mig i sängen. Sen kräktes jag upp tablett – och frukost – när jag skulle till att borsta tänderna. Jättefräscht – NOT!Jag känner mig tröttare än nånsin. Så här trött har jag nog aldrig varit. Det gör att jag griper efter halmstrån. De slinker mig ur händerna hela tiden. Jag gråter ofta. Ja, doktorn, jag är gråtmild och jag hatar det. Det finns inget konstruktivt i gråt och jag vill vara konstruktiv just nu. Saknar de nära och kära som jag inte längre kan få varken stöd eller mothugg från. Sent ska syndaren vakna. Eller… när Fan blir gammal blir hon religiös.
Vissa saker går inte att göra nåt åt eller förändra. Jag behöver uppenbarligen fortsätta jobba med acceptans. Skulle behöva bolla med nån, men det är munkavle på som gäller. Tänk om känslorna kunde fatta det! Fast… jag har väl rätt till mina känslor? Men har jag rätt att uttrycka dem? Retoriska frågor, som inte har några rätta svar.
∼ ♦ ∼
På jobbet fortsätter mängden arbete att öka. Det är inte bara möten utan också arbetsmängd och nya uppgifter som trillar in. Idag trodde jag att jag skulle tuppa av under ett möte. Ljud och bild försvann, jag gick från att vara frusen till att koka. Men jag hanterade detta och motade det genom att jobba utan rast på eftermiddagen. Under tiden stack folk in huvudet och sa:
”Kan du fixa/göra det här?
Jag hade god lust att svara:
”Gör det själv, jag har för mycket just nu.
Men det sa jag inte. Jag ska vara på jobbet i ytterligare åtta arbetsdagar. Jag vet vad jag ska göra här. Så länge jag jobbar på håller jag mig upprätt. Det är de fem semesterveckorna jag bävar för. Även en sån som jag behöver vila och återhämtning. Fredag kväll samt lördag och söndag ska jag ägna mig åt… bara mig. Och räcker inte det får jag väl ta en sista minutenresa till Korpilombolo eller nåt. Jag är så trött och slut att det bara susar i öronen, men att slå av på takten går inte. Bara banka in mer och mer tills hjärtat sprängs. Så bra, då slipper jag känna.
När jag inte orkar hålla mig upprätt längre…
∼ ♦ ∼
Inget vidare väder idag. Jag tog tröja i morse. Nog hade jag kanske klarat mig utan den, men när det blir kallt på kontoret är det skönt att låta tröjan omfamna mig. Känna att nåt berör min hud. Sen bar jag tröjan i handen när jag gick hem. Det orkade jag knappt. Men solen tittade fram.
Nån som däremot orkar är chiliplantan vi fick från Tim. I vart fall blommar den och bär knoppar. Jag hoppas att det blir nåt av den, att den inte är bara är nån syndare som vaknar… försent.
Sill och potatis, var sin öl och två snapsar till oss vuxna.
Jag gjorde inte nåt vettigt igår på söndagen mer än grinade och pratade i mobilen. Och fixade två olika maträtter till middag (sill och potatis med var sin öl och två snapsar till oss vuxna; lax, potatis och hollandaisesås till E; det senare även lunchlåda till min sambo.) Det är kanske inte värt att nämna och hos de flesta mer vana än unikt. För mig känns det som ett smärre underverk bara jag får till en ätbar maträtt. Har en vid ett antal tillfällen blivit itutad att en inte kan laga mat så tror en på det. Sen får somliga – till och med företag som skickar ut enkäter! – förvånas över att en tant på 56 år inte kan, gillar eller är intresserad av matlagning. Eller kläder.
Det finns två sidor av samma kaka.
Men som alla människor behöver tanter tillgodose basala behov. Att äta och ha kläder på kroppen hör dit. Att sova likaså. Dessa tre ser jag till att möta, resten av de mänskliga behoven är det som det är med. Igår gick jag och la mig nån gång mellan 20.30 och 21. Jag tog bara slut. Jag orkade inte sitta i en stol. Jag ville bara lägga mig och sova och aldrig vakna mer. Men vaknade gjorde jag klockan 6.30 i morse. När jag slog upp ögonen skrek mitt inre ”NEJ!”. Min kropp lyssnade inte, utan jag är ju så plikttrogen. Sen fick jag en dagsedel och kom till insikt om att det finns två sidor av samma kaka.
∼ ♦ ∼
Och nu lite om jobbet. Den som är ointresserad behöver inte läsa, vilket naturligtvis gäller ALLA mina inlägg här.
Arbetstakten trappas upp.
Idag har jag försökt jobba med bland annat uppdateringar på intranätet där innehållsansvariga är sjukskrivna eller semestrande, textgranskningar av olika slag samt det stora projektet och kommunikationen kring det. Arbetstakten trappas upp, inte ner, trots att det är semestertider. I morgon är min närvaro önskad i ytterligare ett möte kring struktur på några andra sidor på intranätet än dem jag har diskuterat med en av enhetscheferna, till exempel. Jag har deltagit för första gången i ledningsgruppens möte och där blir jag kvar tills projektet har gått över till permanent verksamhet. Det finns ett stort behov av samstämmig kommunikation och information via en kanal och en person (jag plus en back up). Men det är inte helt enkelt när direktiv ändras över natt och jag inte riktigt får den frihet jag behöver för att kunna göra bäst ifrån mig. Det ska nog bli hyfsat bra ändå, mitt mål är som vanligt att göra mitt bästa efter förutsättningarna. Och när jag är på jobbet kan jag oftast vila i hårt arbete. Sen går jag hem och skrubbar diskhoarna tills fingrarna blöder.
∼ ♦ ∼
Märkligt hur en kan sakna sånt och såna en tog för givet tidigare, det som gjorde en irriterad och ledsen ibland. Men när en är sist kvar och den insikten drabbar en blir tyngden på axlarna nästan omöjlig att bära. Igår telefonerade jag med mammakusinen B som hade födelsedag. Det gladde mig att höra hur hon hade blivit uppvaktad av sin familj, men självklart slog det dåliga samvetet kring min mamma ner i mig. Varför åkte jag inte hem till henne på hennes sista födelsedag sommaren 2016? Mamma skulle ha fyllt 83 år nästa vecka.
Mamma i vitt till vänster på bilden, mammakusinen B i mörkt till höger. De fyllde år med tio dagar emellan, mamma föddes året innan B.
∼ ♦ ∼
Det är Rosens dag idag och en liten ros i form av en stråle solsken har letat sig in: jag har blivit utbjuden på fika med jordgubbsbakelse, om det finns, på min namnsdag, efter jobbet. Förhoppningsvis kan jag ändra mig (jag tackade nej igår) och tacka ja.
En hel tårta behöver jag inte, men kanske får jag en jordgubbsbakelse på min namnsdag.
Det finns inget utrymme, det här livet är för svårt för mig.
Juni månad har passerat och det är redan sommarmånaden juli. Juni 2018 var nog årets sämsta månad hittills, för den innebar exakt lika mycket oro och strul som större delen av vintermånaderna. Det är inte bara en gång utan tio som jag har tänkt att jag dsadrkklk den här jävla dsafflö och allt vad den har inneburit. Det har funnits stunder av glädje och kärlek och nöjdhet, men de andra stunderna har srerastt ees argt glala. Jag inser att jag måste ta tag i mitt liv, för ingen annan gör det åt mig. Eller… daar dara i mitt liv saöerlalölö ööalleärä. Det är inteOK. Jag är 56 år och jag vill leva nu.
I natt och i morse sov jag som en sten. Hårt, kallt och drömlöst låg jag genom natten tills jag vaknade. Och insåg att jag inte har nånstans att vända mig i världen. I krislägen finns inget utrymme för att larva med kötider. Nån quick fix finns inte. Jag tänker inte hoppa framför tåget, trots att möjligheten är betydligt större nu. Nej, tåget har blivit min tröst. När jag hör det vet jag att jag lever och så kämpar jag ett tag till.
På onsdag är det min namnsdag och det kommer inte nåt kort eller nåt telefonsamtal från mamma, det blir heller ingen jordgubbstårta i nån trädgård. Jag önskar att jag aldrig hade blivit född. Det här livet är för svårt för mig. Och jag har ingen att fråga om råd. Tänk om nån bara kunde bjuda ut mig på en fika på stan efter jobbet…
∼ ♦ ∼
En otäck bok vars baksidestext lovar ännu mer spänning än jag hittills läst mig till.
Igår hann jag precis sätta mig i bästefåtöljen efter dammsugningen närmin sambo kom hem. Jag pladdrade på tills jag insåg att jag… pladdrade. Sen plockade jag upp boken jag valt ut för att läsa härnäst. Tänkte att 500+ sidor nog var lite väl mastigt nu när jag är ”så trött”. Men jisses vilken bok det är! Så otäck! Titeln och baksidestexten lovar ännu mer spänning.
Den där titeln får mig för övrigt att tänka på jag att jag aldrig var nån god dotter, trots att min pappa sa det en gång. (Han dissade dock mina ”flickaffärer” i samma mening.) Nu är det försent. Jag har inget att vara dotter till längre. Och nån egen dotter har jag inte. Det finns bara jag kvar. And I just want to burn out and fade away.
Det är söndag och jag sitter och planerar middagen. För livet går vidare även om det är för svårt för mig. Vad var det ni sa?..
Juni månad blev inte alls som jag hade tänkt mig. När blir livet det? Tiden har inte funnits och koncentrationen för läsning har inte varit optimal. Detta till trots blev det åtta plus en unika böcker som jag har njutit av den här månaden.
Klickar du på en bild nedan öppnas inlägget jag skrev om just den boken i ett nytt fönster i din webbläsare!
Juniböcker 2018:
Sju av böckerna köpte jag nya till mig själv, antingen i pocket eller inbundna (En ljusets lek, Det är min tur nu, I fel sällskap, I stoft och aska, Silvervägen, 1793 och Pastor Viveka och hundrårsjubileet). En bok lånade jag (The Point Man). En bok fick jag för recension (Alltid din dotter). Tack till Massolit förlag/Norstedts förlag!
Som vanligt var majoriteten av månadens böcker – sju stycken – deckare eller så kallad spänningslitteratur (En ljusets lek, I fel sällskap, I stoft och aska, Silvervägen, 1793, The Point Man och Pastor Viveka och hundrårsjubileet). En bok var en släktroman (Det är min tur nu) och en bok var en feelgoodroman (Alltid din dotter). Sex av böckerna ingår i serier, fyra som senaste delen (En ljusets lek, I fel sällskap, Det är min tur nu och I stoft och aska), en som den andra delen (Pastor Viveka och hundrårsjubileet) och en som den första (The Point Man).
Nio lästa böcker i juni månad, alltså, varav de flesta riktigt bra böcker. Högsta Toffelomdöme fick sex av månadens böcker (En ljusets lek, Det är min tur nu, I stoft och aska, Alltid din dotter, Silvervägen, 1793 Pastor Viveka och hundrårsjubileet). Högt omdöme fick en bok (I fel sällskap). Bara en bok fick lågt omdöme (The Point Man).
Månadens bästa bok är som vanligt svår att utse, men… bara en kan vara bäst och det är… Alltid din dotter.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
På den här bloggen…
är det Toffelredaktionen som ger dig möjlighetatt kommentera. Att kommentera är ingen automatisk rättighetdu har. Din kommentar ska beröra inlägget den handlar om.
får du vara anonym utåt sett, men redaktionen måste kunna verifiera att du är den du utger dig för att vara. Påhittade e-postadresser och URL:er innebär att din kommentar inte publiceras.
din e-postadress syns inte utåt, men sparas backend för att du ska slippa fylla i ett formulär varje gång du kommenterar.
genom att lämna en kommentar här godkänner du alltså att din e-postadress sparas i systemet.
Det är härligt att bli riktigt uppskrämd när en är ensam i sommarnatten. Till min glädje fann jag att TV12 skulle visa en skräckfilm igår kväll. Klockan 22 slog jag på TV:n för att titta på filmen The Boy (2016).
Titeln var övervägande skälet till att jag valde att köpa 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 