Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Vi har en egen Ernst, en egen hustomte, där jag bor. Men han har tagit semester nu.

Det blev en väldigt annorlunda kväll hemma på Main Street igår. Jag gissar att kvällar och dagar från och med nu är helt förändrade mot tidigare. Inte en minuts vila blev det varken under eller efter arbetsdageb. Igår kväll var jag så trött att jag var på väg att grina flera gånger. Men det var bara att bita ihop – jag var inte den enda som var trött och slut. Fästmön hade inte sovit många timmar natten innan, jag sov inte många timmar i natt. Den enda skillnaden är att Anna hade varit på en resa och jag hade jobbat på jobbet och hemma. Men vi ägnar oss inte åt att mäta vem som har det värst. Vår strategi ska vara att vi jobbar gemensamt mot samma mål och att vi delar upp ansvaret kring vissa saker. Betar av efter hand saker och ting löser sig/ordnar sig. Fast just igår var det mycket svårt att se för mig. Jag fick svart på vitt det jag hade befarat – och lite till. Hustomtens lilla brev, upptejpat på en dörr i källaren, fick mig att skratta hysteriskt inombords och tänka:

”Inte en grej till! Nej, det DÄR får nån annan göra.

Och så mitt i allt fick jag ett yrselanfall igen så jag blev tvungen att sätta mig på en stol. Yrseln gör mig svimfärdig, jag blir svag i kroppen, armar och händer domnar, benen skakar, jag blir illamående och otroligt törstig. Springa till nån doktor gör jag inte i första taget. Mina självställda diagnoser är att det antingen handlar om blodtrycket eller panikångest. För båda diagnoserna gäller att ändra livsstil. Och det är inte möjligt just nu som landet ligger. Som en liten extra krydda på moset uppdagades lögner igår också. Är det nåt jag avskyr så är det osanningar. Lögner går inte att varken bemöta eller hantera eftersom de inte är fakta. De höjer blodtrycket och det ger ångest. Sen, när sanningen kommer fram, drabbar den inte bara lögnaren utan andra inblandade. Igår insåg jag att vi inte kan räkna med en del planerade insatser och avlastning på vissa områden – där vi verkligen hade behövt flera armar.

En dörrjävel är på plats.

Anna fixade middag, jag dammsög och var hungrig men hade svårt att äta. Därför kände jag mig uthungrad när jag hade gått och lagt mig. Men mellan middag och läggdags fixade vi till ett rum, stökade till för katterna som nu är helt förvirrade, bar ner en dörr från vinden (känns i ryggen idag), monterade den (känns i höger handled), tog bort en tröskel… Svetten sprutade om mig, irritationen växte, Anna klämde sina fingrar. Till sist satt dörrjäveln där den skulle, men dörren går inte att stänga så bra, troligen tack vare nivåskillnader i golven mellan Mellanrummet och Bokrummet. Men den går att dra till och Anna har satt dit en krok och en hårsnoj (!) som håller dörren stängd för katterna. Nya jävla golv tänker jag inte lägga. Det finns gränser även för mig. Och dörrjäveln ska bort så snart det är möjligt. Bokrummet känns otroligt instängt – ändå är det ingen dörr ut till hallen.

Bokrummet känns instängt, men inte av böckerna, mina bästa vänner. Här syns några av deckarna.

∼ ♦ ∼

Lampan från England ger ett mysigt sken.

När jag läser det jag har skrivit ovan ser jag en jädra massa röda ord. Det är min frustration som sprutar ut, för så här hade jag inte tänkt att det skulle bli. Men nu är det som det är och bara jag får uttrycka mina åsikter nånstans och ha rätt till mina känslor ska jag nog överleva – om än allt annat än nöjd. Och det finns miljoner skäl till det som jag inte tänker lista här. Det räcker med att jag vet att jag är elak och ond, det sa min mamma flera gånger att jag var. Då måste det vara sant.

En ljuspunkt i tillvaron blev den lilla fina lampan som Anna hade köpte i England. Den tronar nu i vårt vardagsrumsfönster och när den är tänd ger den ett mysigt sken. Nu ska bara en skärmjävel till golvlampan i sovrummet ordnas så blir det ett mysigt sken där inne också. Behovet av mysighet är stort.

∼ ♦ ∼

I min enfald trodde jag att det skulle lugna ner sig på jobbet så här dagarna före semestern. Jag trodde fel, det fick jag bekräftat idag. Resten av veckan ska jag bland annat ägna mig åt att läsa in mig på saker jag behöver kunna när jag kommer tillbaka i tjänst efter semestern. Det är ett av flera skäl jag känner att jag kanske skulle bryta min semester och jobba från bilen – det blir ingen vila när saker och ting bara mal i skallen. Tre möten idag, flera uppdrag. Visst är det bra att ligga före med saker och ting. Men det var länge sen orken tog slut och nu sinar även reservtanken. Jobbet, däremot, tar aldrig slut trots att min semester börjar på måndag.

Jag kanske ska bryta semestern och sköta jobbet från bilen..?

Ärligt talat vet jag inte hur den här historien – mitt liv – slutar. Men jag går i ån om det inte blir bättre snart. Till dess får jag suga kraft ur saker som en hårklippning och en öl och en räkmacka på lokal, som jag gjorde efter jobbet idag. Jag fick nämligen rådet av den blodssläkting som står mig närmast just för tillfället, Thomas*, att se till att skaffa me-time. Det är bara det att det kostar att hålla sig flytande med me-time. Men faktum är att jag kände mig piggare efter den en och en halva timmen.

Nyklippt och nöjd med det.

Me-time med öl och räkmacka.

∼ ♦ ∼

*Thomas och min pappa var bryllingar eller nåt ditåt. Eftersom jag inte har några föräldrar eller syskon eller barn eller några vänner som orkar lyssna att bli peppad av har Thomas fått träda in i deras ställe.

Livet är kort.