Kära dagbok…
Jag har skrivit om Det som hände, manuset finns kvar, men jag läser det inte.
Det drar sig mot tioårsdagen av Det som hände. En dag i mitten av januari 2009 slogs mitt dåvarande liv i spillror av en person som idag lever och frodas – vad jag vet. Jag är inte så särskilt intresserad av personen, men eftersom h*n har en rätt framstående position vid en av stans offentliga inrättningar hör jag talas om h*n då och då. Några år efter själva händelsen skrev jag ett bokmanus. Inte ett förlag ville ge ut mitt manus i bokform. Nä, jag var ju varken kändis, man eller ung. Det har jag förlikat mig med. Jag har valt att stänga den dörren och acceptera. Idag har jag ett mycket bättre liv, så jag behöver inte vara bitter. Men förlåter personen ifråga gör jag aldrig. Det som hände är för övrigt titeln på mitt manus. Manuset finns fortfarande kvar, även om jag inte läser det. Min mamma finns däremot inte kvar. Jag håller personen som förstörde mitt förra liv skyldig för mammas för tidiga död. Acceptans, visst, förlåtelse – icke!
∼ ♦ ∼
Nu är vi inne på årets nionde dag. Lika många dar har jag varit sjuk. Jag har varit sjukanmäld från jobbet i tre dar, resten har varit semesterdagar eller helgdagar. Långsamt börjar jag må bättre, men jag tror hela tiden att jag orkar mer än jag gör. Det är frustrerande. Efter att ha hostat upp några liter slem och snutit ur mig sju kilo snor vid halv åtta-tiden började jag läsa det femte kapitlet i min femte och sista julklappsbok från 2018 som jag fått av… vännen FEM. Det är ganska korta kapitel och en bra bok – både spänning och kärlek. Men jag orkade väl läsa typ tre kapitel.
Vila vila vila – och sen upp ur sängen. Idag hade jag bestämt mig för att ta en promenad för att hämta ett mindre paket och samtidigt passa på att köpa hem ett par förnödenheter. Paketet har jag fått påminnelse om, men va fan, är en sjuk så är en. Jag har tidigare under den här tiden som jag har varit sjuk endast gjort utflykter i bilen. Igår kväll hämtade jag Anna från jobbet, för då var det riktigt skitväder här. Jag behöver i princip bara ta tre steg utomhus – mellan källardörren och garaget – när jag ska hämta eller skjutsa Anna. Gårdagen överlevde jag. Så idag skulle jag ta en promenad som brukar ta cirka sju, åtta minuter. Jag klockade mig inte den här onsdagen, men jag var helt slut när jag kom fram och ännu mera slut när jag kom hem. Trots att jag hade Dramaten med mig så att jag skulle slippa bära och trots att jag hade grundat med frukostmacka med farbror Bosses favorit Ockelbo Blå på. (Osten är jättegod tyckte jag – men inte katterna!)
Paketet som jag fått påminnelse om – ”tänk på att många har beställt varor just nu” – var lite större än min hand. Det innehöll mitt nya, skitsnygga mobilfodral. Jag kan svagt känna doften av nytt, för jag har fått lite doftsinne tillbaka och jag har givetvis stoppat in mobilen i det. Jag hade ett liknande fodral förut, men det blev förstört under ösregnet på Pride 2017.
∼ ♦ ∼
Jag har plockat bort några tomtar. Kattpottorna är tömda och krukväxterna har fått vatten. Diskmaskinen har utfört sitt arbete, trots att den protesterade. Jag ska nu försöka orka tömma den på ren disk. Idag har jag lovat att laga mat till min sambor. Nog borde jag orka steka några korvskivor och koka lite makaroner åt dem som jobbar resp. studerar. Ork, ork, ork – KOM TILLBAKA!!!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Den fjärde och näst sista julklappsboken 2018 som jag nu har läst är 
Jag fortsätter att plöja julklappsböcker! Nu har jag läst den tredje av fem i en rasande fart. Det beror inte på att jag läser slarvigt utan på att böckerna är bra och att jag inte orkar göra så mycket mer än att läsa på grund av min gruvliga mancold. Ärligt talat knappt ens läsa, men några av de vakna stunderna ägnar jag åt mina älskade böcker. Tredje boken ut blev 
Det nya året inledde jag med att läsa den andra julklappsboken jag fick 2018. Vännen Jerry gav mig två böcker och nu när jag har läst ut 
Gå till Toffelprofilen
