Kära dagbok…

Möten rör upp känslor och tankar.

Den här veckan är ganska händelsefattig på flera plan för min del. Kan det tyckas. Jag uppfattar den inte som det, men precis allt skriver jag inte om här på bloggen. Bloggen är mest min dagbok, ett ställe som påminner mig om dagar som har passerat, ett arkiv. Livet fortsätter, trots att i alla fall jag många gånger har trott att det ska stanna. Att träffa den före detta kollegan på vägen hem igår, kollegan som jag sist hade kontakt med för tio år sen, rörde förstås upp känslor och tankar. Men som jag sa vid lunchen igår med Lisbeth, en annan före detta kollega från en annan arbetsplats och en kollega på min nuvarande, har jag accepterat och gått vidare. Så storstint så att jag har förlåtit har jag emellertid inte varit. Förlåta Den Lille Fjanten och alla som teg kan jag nog aldrig. Däremot har jag insett att jag har börjat tycka synd om fanskapet. En sån otroligt futtig liten människa. Oavsett detta blev jag förstås glad när den gamla före detta kollegan tog sig tid att prata en stund med mig. Det värmde. Det kändes som om h*n visste att jag hade blivit offrad i nån sorts spel. Frågan är om h*n och fler med h*n vet att jag offrades för att jag kände till för mycket? Skit samma, det är en fråga som aldrig får svar. Jag är bara värmd av att h*n stannade och pratade med mig och inte betedde sig underligt mot mig. Det har varit så många som har gjort så genom åren och så svårt. Det har härdat mig för mycket, jag blir lätt oförskämd – jag misstänker alltid alla jag inte känner väl för att ha baktankar.

∼ ♦ ∼

Bokbyte från en handling där frysboxar är inblandade till en om tvättmaskiner…

På kvällarna läser jag och ser på TV. Kommissarie Bancroft var riktigt spännande igår och i kväll visas det fjärde och sista avsnittet. Kommissarien är verkligen mysko. Antingen är hon en riktigt bra polis eller också är hon skyldig till brottsliga gärningar. Skumt!!! Fast två timmar dessförinnan ska jag förstås glo på Antikrundan och amatörvärdera via appen från bästefåtöljen.

Igår kväll läste jag ut den tredje delen i Fabian Risk-serien och slet genast fram även här (inte bara Bancroft, alltså!) den fjärde och sista delen. Handlingarna går från frysboxar till tvättmaskiner – hemskheterna tycks vara obegränsade. Lite abstinens lär jag få eftersom den femte delen enligt uppgift inte ska komma ut förrän i höst… Men… den som väntar på nåt gott… Märkligt nog har vi ju då och då diskussioner om just hushållsmaskiner på hemmaplanen. En tvättmaskin har vi köpt nyligen, en frysbox funderar vi på att köpa – om vi nu vågar. Diskmaskin står också på önskelistan (vi är rätt trötta på dess pipande). Törs vi, tro, eller har Stefan Ahnhem lyssnat av oss och utgått från våra aningslösa diskussioner? Tänk om höstens bok handlar om diskmaskiner… Hans tidigare böcker är i alla fall skrivna innan vi flyttade till Main Street så han kan inte rimligtvis ha hört oss och inspirerats. Men lite lustigt är det allt.

∼ ♦ ∼

En grå dag med temperatur runt nollan har det varit idag. På jobbet hade jag två möten på förmiddagen. Det ena avlöpte riktigt bra. Under eftermiddagen lay outade jag och korrade mitt nyhetsbrev som ska publiceras i morgon förmiddag. En ganska händelsefattig dag, kan det tyckas, men inte för mig. Som extraknorr på tillvaron spelar jag och en kollega Wordfeud – på engelska. Det är skitsvårt, fast mest roligt och stimulerande.

∼ ♦ ∼

Idag retar jag mig inte så mycket mer än på cyklister som cyklar på trottoaren. Det blir visst allt vanligare. Jag misstänker att orsaken är alla de delade gång- och cykelbanorna som finns. Här i Uppsala tycks kommunen älska dessa livsfarliga stråk. För många cyklister kan inte förstå vad en heldragen linje betyder, än mindre piktogram, vägskyltar, som visar på vilken sida om strecket en ska gå och på vilken sida en ska cykla. Hur svårt kan det vara..?

En arrangerad bild där jag gör som många cyklister – befinner mig på fel ställe.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.