Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Det var så märkligt, för just igår läste jag några rader i Skendöda. Det var ord som jag har tänkt jag vet inte hur många gånger. Som så ofta när jag tänker handlar det om döden. Många gånger har jag funderat över dödsdagar, det här att ett år passerar och man vet inte vilken dag, vilket datum, som blir ens dödsdag. Det här är så svarta tankar att jag inte har pratat med nån om dem, inte ens med dig, kära dagbok. Och så bara stod orden där framför mig, i en roman, igår kväll. Är det nåt vi vet att vi alla ska göra – förutom att leva med oss själva resten av livet – så är det att vi ska dö. Dödsdagar, årsdagar, är ofta tunga dagar för mig som inte har nån familj kvar i livet. När ett år passerar tänker jag på den dag jag själv ska dö. Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar lite grann vilket datum jag ska dö. Ska jag dö när det är vinter eller på våren, när jag fyller år? Eller ska jag dö när sommaren är som varmast som pappa eller när hösten är som vackrast, som mamma? Men i nästa sekund tänker jag att… nej, jag vill inte veta när jag ska dö. Hur skulle jag då leva fram till dess? Hur ännu mer jävla outhärdlig skulle jag vara då? Så länge jag inte vet vilken dag exakt jag ska dö är alla dagar som vanliga dagar. Nej, jag försöker lämna de här tankarna även om de sätter igång saker inuti mig.

Tankar om den egna dödsdagen i en bok…

∼ ♦ ∼

Jag hann läsa ut boken ovan igår kväll, mellan tvätt, vattning av krukväxter, disk och annat. Nu har jag greppat en Fridegårdbok igen, en av de få böcker jag sparade från mitt föräldrahem. Det visade sig att Det kortaste strået inte är nån egentlig roman utan en sorts självbiografisk bok med tillbakablickar och glimtar ur författarens liv. Jan Fridegård gick bort två år efter att den här boken kom ut, endast 71 år ung. Ett lite annorlunda sätt att skriva självbiografiskt och inte alls tokigt har han åstadkommit i den här boken. Det blev ett väldigt spännande bokbyte alltså, från en nutida spänningsroman till en självbiografisk roman från 1960-talet.

Bokbyte från nutida spänningsroman till sextiotalistisk självbiografisk roman.

Busan a k a Citrus i toppen på nya klätterpelaren.

Katterna var väldigt ivriga och på när jag kom hem. Citrus var på väg ut i trapphuset. Jag grejade lite i köket innan de fick mat. Lucifer nöjde sig med det och gick sen för att vila efter att ha skenat lite fram och tillbaka. Citrus körde nån sorts poledance med familjen Katts nya klätterpelare. (Jag fick låna den tillfälligt för fotografering av böckerna ovan.) Ibland gör hon verkligen skäl för ett av sina andra namn, nämligen Busan. Övriga katter i familjen har också varit där och provat pelaren, men det varkar vara Citrus som sitter på toppen.

Mini tycker mest om att ta det lugnt på kvällarna. Hon sitter gärna hos Anna eller mig och trycker sig mot oss. Vill gärna att en pratar med henne och kliar henne. Otroligt kärvänlig är hon och för ovanlighetens skull kan hon komma till ro – en stund i alla fall. Hon satt med mig när jag tittade på När livet vänder. Vilket program det är! En halvtimme i veckan ger mig – och vem som helst – perspektiv på livet. Då är futtiga diskussioner som vems felet är att två träter och sånt en riktig piss i havet. (Hoppas att du som jag tänker på läser det här, för en gångs skull!)

Mini vill gärna sitta nära på kvällarna.

Då kan hon komma till ro – en stund, i alla fall.

∼ ♦ ∼

Arbetsdagens ljuspunkt – lunch med NK. Och nej. Jag åt inte alla pannkakor, NK fick två.

När Anna kom hem från jobbet igår kväll var jag på väg i säng. I morse blev jag väckt vid femtiden av en hungrig trio. Efter servering av frukost till De Utsvultnas Djuriska Skara gick jag och la mig igen – och somnade om så gott. Kvart över sex tillrade larmet och det var en tung Toffla som masade sig upp och in i duschen.

Morgonen var grå och trist. Förmiddagen innebar två möten, det ena kändes väl lite överkursigt. Men nåja, det blev ganska bra trots allt. Jag hade lunchträff med NK* och det var arbetsdagens ljuspunkt som gjorde att jag överlevde den. Några andra raster hann jag inte ta idag – förmiddagens rast blev inställd på grund av ovan nämnda möte, eftermiddagens rast blev ett avstämningsmöte.

∼ ♦ ∼

I kväll har jag tagit rätt på gårdagens tvätt samt burit upp den sista jullådan på vinden. Anna jobbar, Gymnasisten har ätit och är på sitt rum och jag längtar tills klockan blir 20 och Antikrundan startar. I kväll ska jag till Söderköping och amatörvärdera via Duo-appen. Sen far jag och Clark Kent** till Äldreboendet och hämtar hem min kära. Av nån anledning känns det olustigt och ont i hjärttrakten. En hjärtinfarkt skulle vara märkligt att få just nu med tanke på det här inläggets inledning.

Jag vill gärna leva till i morrn för då är det fredag och jag får ett trevligt lunchbesök då också, denna gång med en litterär touch. Sen ska jag jobba med texter resten av dan. Senast 16.30 loggar jag ur, går hem och tar helg. Längtar… Mycket!!!

∼ ♦ ∼

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats
**Clark Kent = Min lille bilman

Livet är kort.