Kära dagbok…
Tacotorsdag på Main Street.
Igår när jag kom hem hade mina sambor bestämt att det skulle vara Tacotorsdag och jag var inbjuden. Det blev en riktigt god kvällsmat, med andra ord, och väldigt vegetarisk. (Jag åt faktiskt inte nåt kött eller nån fisk alls igår, för det blev ärtsoppa utan fläsk men med pannkakor till lunch.) Tacokryddan klarar jag mig utan, men Fästmön hade fixat så fint åt mig ändå med guacamole och stekt svamp, fetaost, oliver, riven ost, grön paprika, rödlök, nachos, ostdipsås och hot salsa. Jag åt en tortilla fylld med godsaker och sen åt jag lite till på tallriken.
Nåt vin blev det inte till maten, men jag bestämde att öl var OK – det är ju inte vin. Vinförbudet upphör för övrigt idag, för nu är det helg.
Antikkunnig i Karlsborg – med nöd och näppe.
Torsdagshöjdpunkten i Toffellivet just nu är förstås Antikrundan. Till klockan 20 igår hade maten sjunkit undan och en starköl påverkade inte nämnvärt mitt omdöme. Ja, jag skulle naturligtvis inte sätta mig bakom ratten på en bil och köra, men värdera gamla prylar gick alldeles utmärkt. Eller nja. Tillbaka i Karlsborg igen var rundan och jag och det var svårt den här gången. Med nöd och näppe, skulle jag säga, fick jag två stjärnor på diplomet och omdömet Antikkunnig. Fast som vanligt tävlar jag inte mot nån utan blot til lyst. Och som vanligt räcker det för att roa mig mycket och även för att lära mig en del. Finast igår enligt min mening var glasföremålen, där de smärre inte hade så högt värde, tyvärr, och en silverbägare. När det gäller glas tror jag emellertid vi kan se ett ökande värde eftersom glasbruk läggs ner, glasföremål är inte så hållbara och kan bli ovanligt etc.
Torsdagskvällen avslutades med äkta TV-skratt, denna gång åt Seniorsurfarna. Jag gissar att de gjorde sig själva lite extra ”dumma”, för alla seniorer är inte så tafatta när det gäller mobiltelefoni, appar, surfning etc. Men roligt var det!
∼ ♦ ∼
Det lyste vitt på taken och jag var knappt vaken i morse.
Fredagsmorgonen innebar inte så många skratt. Jag var uppe och gav gråtande katter mat nån gång efter klockan fyra. Sen somnade jag om och hade gärna sovit längre än till 6.15 när mobillarmet satte igång. Jag brukar alltid vakna tidigare, men inte idag. Jag känner mig så trött, så trött ända in i själen. Där längst inne där ledsenheten och känslan av att inte ha nåt att se fram emot tycks ha slagit rot. Det är inget jag orkar skriva eller prata om just nu. Att känna sig reducerad är ingen rolig känsla och jag måste bestämma mig för hur jag ska hantera den. Jag har i vart fall uttalat min känsla och den kan ingen ta ifrån mig.
Lägenhetslåset krånglade i morse eller också var det jag som var trött. Till sist kom jag på en lösning så jag kunde låsa om Gymnasisten. Han fick sen sms med instruktioner ifall det skulle krångla igen, för han ska ju in och ut på Main Street några gånger idag. Sen blir Anna och jag bara två ett tag igen.
Ute hade det blivit vinter igen. Det var mer än tre minusgrader och lyste vitt på taken. Vackert, visst, men nu vill jag ha vår och inte vinter.
Föredömlig projektledare som fixar bulle till ”jobbstuga” på fredagseftermiddagen.
Arbetsdagen är inte så mycket att orda om, inte mer än jag har sagt. Frysfredag med reducering är en passande rubrik. Två dagars ledighet ser jag fram emot, dagar när jag ska återuppta kampen mot förminskningen. Jag tyckte att jag hade kommit en bit på vägen med min självkänsla och mitt självförtroende. Men när en får svart på vitt på vissa saker kan det fälla även den starkaste. Samtidigt är jag jättestark, mycket starkare än alla tror och förväntar sig. Jag tänker inte tiga och ta emot, inte från nåt håll. Det jag har varit med om har gjort många saker med mig, förändrat mig på många sätt. Många dåliga saker, men inte enbart. Var så säker.
Roligast på jobbet idag var en ”jobbstuga”. Att få träffa människor som verkligen vill lära sig och inte bara klaga blev en ljusglimt liksom fredagsbullen x 2. Just like the old days… Föredömlig projektledare där, må jag säga, som tänker på att folk är arbetströtta på fredagseftermiddagen.
∼ ♦ ∼
Jag och flyttkartonger tömda på böcker för två år sen.
Igår dök det upp ett minne på Instagram. Jag har förstått att detta även förekommer på Facebook och Facebook äger ju Instagram. Kanske borde jag öppna ett ansiktsbokkonto trots allt. Inte för att jag vet vad jag skulle göra där, ”vänner” är inte mer äkta där än i verkligheten, men… Ja ja, tål att tänkas på. Minnet på Instagram var i alla fall en bild från den 5 mars för två år sen. Då hade jag på rekordtid tömt alla våra flyttkartonger med böcker och fått in böckerna i våra bokhyllor. Kartongerna veks ihop platta för att sen hämtas av flyttfirman senast 14 dar (? Kort tid var det i alla fall!) efter flytten. Som synes är högen högre än jag och jag står upp på bilden…
På tal om böcker ska jag nog ägna den här helgen åt att läsa, läsa, läsa. Fly verkligheten. Fiktionen måste fortfarande vara mer skrämmande för att jag ska orka leva.
∼ ♦ ∼
Fredagskvällen har Anna och jag för oss själva. Gott att äta, gott att dricka, gott att halvsova i fåtöljerna över var sin bok eller så… Sen jobbar Anna lördag och söndag dagturer.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I januari beställde jag ett signerat exemplar från 
En av mina klara brittiska favoritförfattare är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 