Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Tillvaron är som ett Kinderegg, fast utan trevliga överraskningar.

Prövningar vi möta få… Och just nu är vi mitt uppe i en. En skulle kunna se prövningar som Kinderegg, men vissa prövningar är varken välsmakande eller innehåller roliga överraskningar, än mindre leksaker. Virus. Min tillvaro är virus. Och bacillskräck.

Jag är, vad jag vet, inte smittad av coronaviruset, men jag fruktar det. När Fästmön för ett litet tag sen pratade om ämnet dödsångest förstod jag inte. Nu befinner jag mig mitt uppe i den ångesten. Jag hanterar den inte bra.

Igår kväll gick jag och handlade mat till vår middag. Jag fick tvinga mig ut, för jag är livrädd. Bacillskräcken blommar ut till max och även om jag använder handskar inne i affären känner jag mig hotad. Jag var tvungen att besöka apoteket igår också. Personen i kassan var i sin tur uppenbarligen tvungen att röra vid de båda exemplaren av en likadan vara jag skulle köpa. Varför? Kunde h*n inte ha scannat en vara två gånger där h*n satt skyddad gentemot mig bakom ett plexiglas? Nu står de två varorna i mitt badrumsskåp. Jag vägrar röra dem, förrän om 72 timmar. Nånstans har jag hört – eller läst – att 72 timmar är en bra gräns. Fakta eller rykte? Jag vet inte. En prövning är det, för just den varan behöver jag.

Ja du ser… jag är utsatt för prövningar och hanterar inte ångesten dessa prövningar medför särskilt rationellt eller ens lite bra.

Gott och tröst.

Så ja. Jag tröstar mig med riktiga Kinderegg om kvällarna. Såna med papper på, som har legat orörda sen före påsk. Egentligen är det chokladen jag vill åt. Tröst. Choklad är gott och tröst – jag fick ju inga nappar till påsk. (<== internt skämt).

Jag skalar av foliepappret som omger det perfekta, men ihåliga chokladägget. Ägget, som är brunt på utsidan och vitt inuti. Chokladen är alldeles orörd sen tillverkaren hanterade det. Jag vill tro att eventuella bakterier och virus på det har dött.

Det trixiga ligger inuti.

Det trixiga ligger gömt inuti ägget. Det trixiga i tillvaron är att allt är så jävla osäkert, vi vet inte när pandemin slutar och krisen upphör. Vi vet inte vilka konsekvenser det hela får. Blir jag av med jobbet? Höjs boräntorna så att jag inte kan bo kvar i mitt hem? Det är inga små frågor som plötsligt uppenbarar sig. Hela ens tillvaro kan sättas i gungning, ruckas och mattan kan dras undan under fötterna bara så där. Allting kan, som bekant, gå i tusen bitar, hur säkra vi än tror att vi är. Bitar… smådelar…

Nej! Smådelar! Och ingen vettig beskrivning…

När jag öppnar den gula behållaren inuti ett Kinderegg hoppas jag alltid på att den inte innehåller smådelar. Mina ögon klarar inte att få ihop smådelar till en leksak. Jag behöver en tydlig beskrivning. Tydlig och begriplig instruktion annars blir jag… orolig. I rådande pandemi finns varken beskrivningar eller instruktioner. Det finns strategier för att hantera vissa saker, men frågan är om strategierna kring till exempel restriktioner och skyddsutrustning är bra och tillräckliga. Vi vet ju liksom inte ens säkert om viruset ”bara” smittar via droppar och hur länge det finns smitta i droppade droppar på saker och ting. Det finns inga beskrivningar, helt enkelt, bara försök till instruktioner som ingen egentligen vet om de funkar.

Handling.

Så försöker jag skapa en tillvaro som är dräglig, där jag sätter mina gränser och där jag tvättar händerna hundra gånger om dan, är skiträdd för att gå ut och handla och får tvinga mig ut på promenad en gång om dan. Igår fick jag veta att en av universitetets verksamheter har infört en timme friskvård per dag i stället för per vecka, som normalt. Det vore bra om en kunde få en sån piska på sig. Jag utnyttjar ju främst mina friskvårdstimmar till promenader. I vanliga fall har jag svårt att få tid, men nu, med tromboflebiten i benet och virus i verkligheten, behöver jag ut och röra på mig och få ljus och luft minst en gång om dan. Då blir jag lite arg när jag får kallelser till fysiska möten utan bifogad Zoomlänk för den som inte kan delta IRL. Hur läget var för över en vecka sen är inte samma som nu. Det är fortfarande kris och stigande kurvor. Blundar man för det, tro, eller ser man bara sin egen förträfflighet och ångar på som en stridsvagn?

Jag åt ett vanligt ägg som Anna hade kokat åt mig till lunch. Mitt sällskap vid bordet var Mini, som tyckte ägget såg godare ut än det som låg i matskålen. Solen lyste och det var varmare idag, så jag traskade iväg på en lunchpromenad vid Fyrisån, den andra av mina promenadvägar. Den jag går när jag är lite… neråt…

Mitt lunchsällskap.

Lunchpromenad vid Fyrisån.

Sol så in i vassen!

Arbetsdagen har medfört Zoommöten av olika slag, dels i projekt, dels rena arbetsmöten. Det funkar rätt OK att jobba med texter när en kan dela skärm, men det är svårare med de här mänskliga kontakterna som en behöver ha i vissa lägen. En måste välja bort träffar IRL med tanke på smittspridning. Men när en väljer bort dem på grund av att en känner avsky eller hat starkare än kärlek, då är en ute på helt fel vägar i livet.

∼ ♦ ∼

Det finns ingen dörr till Bokrummet och ibland får en besök som här, av Citrus.

Anna var ledig idag och det var väl inte jättekul att jag satt hemma och jobbade. Tyvärr har jag ingen dörr till Bokrummet där jag sitter och jobbar. Jag försöker underlätta lite i vardagen och göra sånt jag kan göra här hemma trots att jag jobbar, till exempel tömma kattpottor, gå med sopor, sopa, plocka ur diskmaskinen och tvätta. Minst en gång i timmen behöver jag ju röra på mig på grund av benet.

På kvällarna, när vi är lediga, läser vi och glor på TV. Vi tittar än så länge inte överdrivet mycket på TV, utan följer de serier vi följer, så att säga. Igår kväll var det Bäckström. Det brukar bli max en timme TV-tittning per dag, inte mer, faktiskt.

Jag läser tredje delen i Motståndstrilogin just nu och jag är inte lika positivt inställd till den här delen som till de två första. Än så länge. Jag är väl bara typ en fjärdedel, max, in i boken. Lite av en prövning också att läsa för tillfället, alltså.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.