Kära dagbok…
Lite piggare var jag allt igår kväll. Jag blev utdragen ur hemmet av Fästmön och en sån liten enkel företeelse gör uppenbarligen små underverk. Den grillade kycklingen vi köpte till middag räckte även till en lunchlåda för Anna idag, dessutom. I kväll blev det hemlagat – kors i taket! – lax i ugn.
Bokbyte från spännande roman i 1700-talsmiljö till nutida spänning vid ett fiktivt universitet.
Efter maten hade Anna lite jobbfrågor att ta tag i, så jag passade på att läsa, läsa, läsa. Jag var i slutet av min spännande bok om spöken och mord i 1786 års England. Boken började i London och avslutades i Cambridge. Sen kastade jag mig över min första födelsedagsbok. Jag fick tre böcker i födelsedagspresent. Boken om en nutida Agatha Christie-festival vid ett fiktivt universitet stod överst på min inköpslista och den var den mest eftertraktade boken före min födelsedag. Anna gav mig boken. Sen fick jag två andra böcker som inte stod på inköpslistan, men som också verkar bra. Det kan vara lite vanskligt att köpa böcker till mig, för jag håller mig inte alltid till inköpslistan. Vännen FEM, som skickade mig de två böckerna som inte stod på listan, lyckades emellertid återigen hitta litteratur som jag varken har läst, lånat eller köpt.
Igår kväll upptäckte jag också vilka böcker som har blivit nominerade till Årets Bok 2020 hos Bonniers Bokklubbar. Till min – och Lucifers! – stora belåtenhet hittade vi Ida Andersens bok I oxögat, en bok jag fick recension förra året. Självklart röstar vi på Idas bok och det kan vi göra på webben en gång om dan ända till den 23 augusti om vi vill. Den som vinner belönas på bokmässan i Göteborg i september (om den nu blir av). Bland de nominerade finns förstås andra bra böcker som en också kan rösta på, bland annat Nina Lykkes Nästa!: en läkarroman, en bok jag recenserade för lite mer än en vecka sen.
Den här boken tycker Lucifer och jag ska ta hem utmärkelsen Årets Bok 2020.
Båda fick ge sig denna gång, jag vann kampen om skrivbordsstolen!
Lucifer Katt, ja… Det är nog världens mest sällskapssjuka kisse. Han är en sån som kan pippla utanför sovrumsdörren tidigt om morgnarna inte främst för att han är hungrig utan för att han vill ha sällskap.
Nu när jag jobbar hemifrån har också konkurrensen om min skrivbordsstol hårdnat. Jag behöver ju sitta i den och jobba och får flera gånger varje dag schasa bort en katt som har rullat ihop sig där. Ganska ofta är det Lucifer, men det kan också vara Mini. Hon kan sen hovra nedanför stolen och ”prata” med mig. Då vill hon ibland ha mat, men oftast att jag ska sätta mig i fåtöljen i vardagsrummet så att hon kan hoppa upp på ett armstöd och bli kliad på huvudet och öronen. Det tycker hon om och spinner så att hon dreglar.
Ett annat favoritställe som Lucifer har är köksbordet. Jag är inte så förtjust i att han ligger där eftersom vi människor ska äta vid bordet. Men hur får en en katt att lyda order? Visst kan en hålla efter dem de timmar en är hemma. Det är ju när en inte är hemma eller sover, till exempel, som katterna gör som de vill. För ett tag sen la jag på en minimal duk på köksbordet så att katterna inte skulle trivas där. Uppenbarligen räcker duken till sex kilo katt ändå. Så här såg det ut i morse när jag klivit upp ur sängen:
Den minimala duken räcker uppenbarligen till sex kilo katt.
När jag återvände från morgonduschen hade Herr Katt haft vänligheten nog att flytta på sig. Jag kunde inta min frukost vid bordet och även få plats med min bok på gång. Här gäller det att ta tillvara på alla tillfällen till läsning! Det blev en spännande touch på frukosten. Den litterära delen var giftig, frukosten i övrigt helt ofarlig.
Frukost med spännande touch i form av En giftig skandal.
En skål under hemarbetet.
Sen var det dags att jobba. Förmiddagen blev ganska spretig med en hel del småjobb och ett Zoommöte. Jag kände av benet, vilket jag ofta gör när jag sitter för länge. De senaste dagarna har jag varit dålig på att ta promenader, så det fick det bli ändring på idag. På fredag var tanken att jag skulle ta min fyrtiofemte och sista blodförtunnande spruta. Nu blir det inte så. Om benet fortfarande inte känns OK efter helgen kontaktar jag min läkare.
När jag sitter hemma vid datorn och jobbar har jag ofta med mig en mugg kaffe. Men då blir jag dålig på att ta fikapauser, för pauser har jag rätt till – 15 minuter på förmiddagen och 15 minuter på eftermiddagen. Därför har jag varvat med C-vitamin i mitt gamla stop, räddat från föräldrahemmet. Men att tänka på för mig är att enbart ta en brustablett per dag eftersom tabletterna innehåller sötningsmedel som verkar laxerande…
Dagens promenad gick längs med ån där det var ganska folktomt. Det var runt fem grader varmt, bara, när jag var ute och spatserade, så det kanske inte var så konstigt. Jag undrar hur det ser ut i morrn på sista april, om folk håller sig hemma eller om de ger sig ut och festar. En kan ju hoppas på naturligt bortfall genom att fulla människor ramlar i ån, för sjukvården har fullt upp med coronapatienter och ingen tid för fyllisar.
∼ ♦ ∼
När Anna kom hem från jobbet festade vi på kaffe och var sin kaka från Butiken på hörnet, men jag glömde ta en bild. Du får väl tro att vi delade på en tårta om du vill. Det gjorde vi inte. Laxmiddagen fångade jag emellertid.
Laxmiddag.
∼ ♦ ∼
Jag känner ett tryck över bröstet och hoppas att det är vanlig, jävla ångest och inget helvetesvirus. Det kan också vara en biverkning av sprutorna. Många av biverkningarna påminner om virusinfektion. Därför har jag nyssens bestämt att den sista sprutan fick jag igår.
I kväll flyr jag bruset från verkligheten in i min deckare. Och i morrn… ska jag vara ledig och skita totalt i jobbet som mycket troligt är det som orsakar både brus och tryck.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
När jag var nere i Motala i mars och hälsade på vännen FEM och Finske Pinnen fick jag av min värdinna en goodiebag. Påsen innehöll allt möjligt fint och gott. Bland annat låg boken 
Jag nästan kastade mig över den bok av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 