Ett inlägg om sista delen i en thrillertrilogi.

Det blev inte så många böcker inköpta på årets bokrea, men den sista delen i Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi, Verkanseld, nätshoppade jag. Det två första delarna har jag fått av Fästmön. Nu läste jag del två ganska nyligen och insåg att jag fort, fort ville veta hur det skulle gå för Sara.

Det har blivit 2018 och Sara bor med sin syster i Stockholm, denna gång på Söder. Bara ett år tidigare levde Sara ett ganska vanligt liv. Men så ändrades allt – med överfall, mord, döda föräldrar, sorg och rädsla. Det finns egentligen inget att förlora längre för Sara och hon ger allt för att bjuda motstånd. Problemet är bara fortfarande att hon inte vet vem motståndaren är. Och är hon förföljd eller inte? Som vanligt flyter karriären på och hon byter jobb som andra byter underkläder eller hoppar uppåt på sina arbetsplatser. Lite för bra att vara sant, eller..?

Det här är sista delen i en trilogi och självklart hade jag vissa förväntningar på att den skulle vara riktigt bra. Det är den inte. För den som gillar konspirationsteorier är det här med all säkerhet en bok som lockar, men liksom TV-serien Lost, som jag inledningsvis följde med stort intresse, tappar jag engagemenget i denna avslutande del. Jag tycker att boken är alldeles för lång och utdragen, berättelsen är inte trovärdig och karaktärerna… ja, många av dem är inte bara osympatiska, de är alldels för grovt och orealistiskt tecknade. Inte ens porträttet av Sara känns riktigt OK. Och även om jag får svaren på ”allt” känns svaren ihoprafsade i slutet och vägen dit är, som sagt, alldeles för lång. Men som alltid visar författaren att hon skriver bra rent tekniskt. Bara det ger en toffla till omdömet som annars hade hamnat under medel, faktiskt.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

Motståndstrilogin:

1. Blodlokan
2. Skendöda 
3. Verkanseld (läs texten ovan!)

Livet är kort.