Ett inlägg om ett rött, italienskt vin .

Höga förväntningar, högt pris.

Igår var Fästmön ledig och överraskade mig på kvällen med en riktig festmåltid. Till de stekta kycklingfiléerna öppnade jag då en flaska Zenato Valpolicella Classico Superiore 2017, inköpt förra månaden i Motala. Enligt baksidestexten skulle vinet nämligen passa till vitt kött. Systembolaget, däremot, rekommenderar det till rätter av lamm- eller nötkött. Kyckling gick bra, kan jag säga och likaså en osttallrik bestående av S:t Agur, Leicester cheddar och vinost samt några röda druvor.

Det här vinet är gjort på druvorna corvina, rondinella och sangivovese. Corvinadruvan används bland annat till Amaroneviner. Den ger smaker allt från mjukt och bärigt till kryddigt och mustigt. Även rondinelladruvan kan användes för Amaroneviner, liksom för Ripassoviner, men anses mindre viktig än corvinan. Sangiovese är en klassisk italiensk druvsort som kan ge både friska och sträva viner.

Vinets alkoholhalt ligger på 13,5 procent och sockerhalten på sex gram litern. På prislappen står det 139 kronor.

Så här går det att läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:

”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, kanel och choklad. […] Nyanserad, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, nypon, tobak och choklad.

Jag tyckte att det här vinet var förvånansvärt bärigt i smaken. Det var fylligt, men inte så fylligt som det angavs hos Systembolaget. Inte haller uppfattade jag vinet som kryddigt. Hallon och choklad noterade jag i smaken, någon sorts ljusa bär i doften.

Kanske hade jag förväntat mig något utöver det vanliga av det här vinet. Mina förväntningar infriades inte helt. Men… det är ett helt OK vin, dock lite högt i pris för den smaken.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.