Kära dagbok…
Även om jag känner mig ensam och isolerad nu när jag jobbar hemifrån och på distans, har jag faktiskt sällskap. Det är ett sällskap som pockar på min uppmärksamhet då och då. Nån som vill ha mat, nån som vill busa en stund, nån som behöver få pottan tömd, nån som vill prata lite etc. Ja, du fattar, kära dagbok, att det handlar om familjen Katt. Katterna är ett härligt sällskap i denna isolering och gör att jag inte känner mig ett dugg ensam. De håller mig på banan också. Även om de är gulliga och söta, kräver de en viss omvårdnad och skötsel. Och det är ganska skönt att känna sig behövd nånstans.
– Dags att sluta jobba nu, mammisen! säger Citrus.
En kan ju inte påstå att jag känner mig särskilt behövd på jobbet, inte i vissa läger, i alla fall. Där tänks allt ut i förväg. Sen kallas jag till låtsasmöten som inte handlar om att mina åsikter ska inhämtas eller beaktas utan om att arbetsuppgifter ska fördelas inom nåt som är klart. Allt, eller i vart fall det mesta, är redan bestämt. Jag förstår inte varför jag inte kan få information via mejl i stället för att slösa bort timmar på att lyssna på när ett ETIÅ* brakar fram. Att få höra, något omskrivet, att ”det där är en typisk Toffel-fråga” kändes ganska nedlåtande på det sätt det uttalades.
Nä, tacka vet jag min assistent Citrus. Hon är tydlig med (ingen dold agenda) vad hon vill att jag ska göra och hon framför det på det mest charmiga sätt. Den lilla kissan får mig att känna mig både behövd och betydelsefull. Igår eftermiddag var hon väldigt tydlig med när hon tyckte att det var dags för mig att sluta jobba och i stället ägna min uppmärksamhet åt henne.
Jag var jag duktig på att ta raster under gårdagen. Jag tog även en friskvårdstimme, för ovanlighetens skull. Det kändes mer meningsfullt när jag kunde passa på att handla några nödvändigheter på hemvägen också. Friskvårdspromenaden brände nog inte många kalorier, men jag gick en tre kilometer i alla fall. Det kompenserade (!) jag med en riktig go-fika på eftermiddagen, en fika med både vetebröd och kaka.
Till onsdagsmiddag åt jag rester från tisdagen i sällskap med min bok på gång. Jag läste en hel del igår kväll, men det blev inte bara bok utan även antiktidningen som damp ner på hallmattan på eftermiddagen. På TV var det inget att se. Eller jag var inte intresserad av att se nåt annat än ett program och det spelade jag in på DVD-hårddiskan så att Fästmön och jag kan titta tillsammans vid ett senare tillfälle.
∼ ♦ ∼
Tillvaron utanför är inte bara helvetesvirus. Det är också vår. Jag önskar att jag fixade att vara ute mer än jag är och kan just nu. Jag borde röra på mig mer, få ljus och luft. Men att jobba hemifrån är i sig en form av isolering, familjen Katt till trots. Jag är inte heller ovan vid att vara just ensam och isolerad – det var jag ofta under De Sju Svåra Åren.
Ibland… ibland önskar jag att jag vågade vara mer… utåtriktad och inte bara fota det vackra genom mina fönster. De senaste kvällarna har himlen varit magisk. Många försöker, få lyckas, fånga magin i foton som de lägger ut i sociala medier. Mina två senaste bilder gör inte anspråk på att ens försöka. Den vänstra bilden är tagen genom glaset på vår balkong, den högra genom fönsterglaset i sovrummet. Kolla så snabbt det grönskar i träden! Snart ser vi inte längre domkyrkotornen från nåt av fönstren.
∼ ♦ ∼
Torsdagen började soligt, men slutade lite mindre soligt. Jag hade ett möte strax före lunch. Även idag var jag duktig och tog förmiddagsrast och lunchrast. På eftermiddagen anlände våra hemkörda varor från ICA Maxi Stenhagen. Det blev därför snabblunch i form av rostat bröd och ingen lunchpromenad idag. I stället rörde jag på mig i och med en tur ner till soprummet med kattskiten och när jag trixade in varorna i kyl, frys och skafferi. Det är ett pusslande när kylen är skitliten och de två små frysarna knappt sväljer nåt. Skafferiet är toppen, framför allt när det är kallt ute. På sommaren blir där ju lika varmt som inne i köket och då funkar det inte som sval. Men det gick ganska snabbt att packa upp och ställa in varor idag, för här var rätt tomt. Extra skönt var det att alla fyra tioliterslådor med kattsand samt fyra lådor och ett antal burkar kattmat ställdes på hallmattan. En låda sand, till exempel, väger åtta kilo. Det var bara några småsaker som var restnoterade den här gången, tack och lov. Förnämlig service ICA Maxi Stenhagen, till oss som tillhör riskgrupper. TACK!
∼ ♦ ∼
Anna jobbar eftermiddags- och kvällspass igen, så även i afton blev det ensam middag vid köksbordet. Familjen Katt är förstås hemma, men de äter i alla fall sin frukost och sin middag ur skålar på golvet. (Sen kan det hända att somliga får nåt vid bordet också ibland.) Jag åt vatten och bröd, med kycklingkorv i bröden samt räksallad, bostongurka och det sista av helgens grekiska röra. I skrivande stund kör jag en diskmaskin och en tvättmaskin. Jag har skurat ur diskhoarna, nånting jag gör som direkt stävjar ångest eftersom det är så äckligt. Ångesten? Tja den kom redan på förmiddagen pga av ETIÅ.
Tre kycklingkorvar med vatten och bröd samt räksallad, bostongurka och resterna av en grekisk röra från helgen = torsdagsmiddag.
∼ ♦ ∼
Anna jobbar till 21.15, så till ”midnattsfest” (typ vid 21.30) dukar jag fram några dagslevererade ostar, bland annat Leicester cheddar till mig och Anna. I glasen häller jag upp en ekologisk ripasso. Vi inledde det här året med att dricka årgång 2017. I kväll blir det 2018.
Var sitt glas till midnattsfesten.
∼ ♦ ∼
Det är underbart att det är fredag i morrn. Jag behöver gå till apoteket och det får bli mitt promenadmål då.
∼ ♦ ∼
*ETIÅ = förkortning som handlar om ett triumvirat i vilket jag inte ingår
Livet är kort.
För ett tag sen fick jag en förfrågan från 
På min 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 