Kära dagbok…
Vi åt lite grillad kyckling igår. Stuffed blev jag inte, utan äter resten i kväll.
Tänk att Fästmön och jag fick en vardagskväll tillsammans igår, kors i taket! Antingen jobbar hon eller så står hon vid spisen och lagar mat. Igår gick hon direkt och handlade efter maten. Vi åt lite (jag äter resten i kväll) grillad kyckling, grönsaker och hummus tillsammans. Gott! Resten av kvällen läste jag. Den fjortonde Malin Fors-boken går ganska snabbt att läsa. Jag såg Bonde söker fru-avsnittet. Under hösten har jag tittat på en del avsnitt om jag har haft möjlighet. Efter det var det ett bak-program och även om jag gillar såväl bakar som bakverk kikade jag inte jätteuppmärksamt. Det fanns risk för sötsug, nämligen. Och faktum är att jag föll för frestelsen och åt upp fyra engelska fudge.
∼ ♦ ∼
Både Anna och jag vaknade alldeles för tidigt i morse. Jag har mycket att tänka på när det gäller jobbet. Det hade regnat lite i natt och det lilla vita täcke av snö som har legat över Uppsala har försvunnit. Sex grader varmt var det.
Jag håller fanan högt, men kan hålla mig för skratt.
På jobbet hade jag fått ett mejl av min nuvarande chef igår kväll. En av mina fina, nya arbetskamrater hade pratat med h*n igår. Nån som inte har pratat med mig är min ordinarie chef. De båda cheferna hade mötts en passant för en vecka sen. Då hade ordinarie sagt att h*n skulle boka in ett möte med mig den här veckan. Den här veckan är snart slut och nån bokning har inte kommit. Jag fick rådet att själv mejla ordinarie chefen och det har jag gjort. Allt är som vanligt, alltså.
Jag har svårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter, men jag har bestämt mig för att hålla fanan högt ända till slutet. Om jag måste tillbaka till helvetet finns en tillfällig lösning som Anna och jag har diskuterat.
En källa till glädje på jobbet – och ett och annat skratt – är den födelsedagssång avdelningens personal stämmer upp på Zoom när nån medarbetare fyller år. I morse var det dags igen. Det är en helt fantastisk tradition – som jag nu tyvärr snart inte får vara med om längre. Andra källor till glädje på min nuvarande arbetsplats är alla de kollegor (de är flera!) som uttrycker sitt stöd – och som dessutom inte bara säger det utan agerar. För att inte tala om att arbetskamrater här och på andra avdelningar som personligen och IRL tackar för väl utfört arbete. Underbart med boost när en har ett och annat att kämpa med.
Nöjd är jag också för att jag idag levererade det lite otympliga uppdraget jag fick – en dag innan jag hade utlovat leverans. En av stenarna i ryggsäcken är bortplockad.
∼ ♦ ∼
I kväll är jag på det andra författarsamtalet denna vecka. När det här inlägget publiceras är jag på Akademibokhandeln igen. Den här gången lyssnar jag på Christer Nordström, tidigare presstalesperson vid polisen här i Uppsala. Tillsammans med Uppsalaförfattaren Ulf Broberg har Christer Nordström skrivit sina memoarer. Vem vet, kanske följer boken med hem.
Den här kanske följer med hem i kväll…
∼ ♦ ∼
Det här är ett tidsinställt inlägg. Det betyder att saker och ting kan ändra sig. Idag undrar jag om vi har en statsminister eller inte, en ganska väsentlig fråga för vårt land.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Oktober är en jävla skitmånad. Framför allt den 13 oktober är en riktig skitdag. Då gick min mamma bort 2016 och jag tror det var just den dagen – eller nån dag strax intill – året därpå som journalisten 
I somras var vi ute och reste en del, bland annat till Visby. Och vem satt utanför bokhandeln där och signerade sin senaste deckare om inte 
Gå till Toffelprofilen
