Kära dagbok…

Jag överlevde söndagen. Faktum är att jag gjorde allt jag hade föresatt mig att göra. Jag lagade till exempel pulled turkey till söndagsmiddag som vi avnjöt på kvällen tillsammans, Fästmön och jag. Det slank i alla fall ner med ett glas rött.

Pulled turkey med tillbehör till söndagsmiddag.

Moffis och jag på promenad i Motala hamn.

En människa klarar mer än hon tror. Eller…  i vart fall gör jag det. Envis, på gott och ont. En gnutta finsk sisu uppblandad med Bergahumöret. Mina nära och kära är inte här längre mer än i det som finns i mina gener. Och jag finns ju här. Ett tag till. 

Idag är det min morfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 117 år och så gammal blir knappast nån. Men så länge jag lever är han inte glömd. Han var den bästa morfar ett barnbarn kan ha. En morfar, som trots två jobb och ett ordförandeskap i en stor folkrörelseförening, alltid hade tid att leka med mig. Alltid.

Tack för att du fanns där för mig, Moffis!

Morfar var en sån trygghet för mig när jag var barn. Det gjorde väldigt ont i mig att se hur just barnen for så illa i den sista delen av Snöänglar. Visserligen var det bara en TV-serie, men jag tror att det kan vara precis så där för många barn. Vilken tur att jag aldrig satte några till världen!     

∼ ♦ ∼

Ovisst och oroligt.

När jag började skriva det här inlägget hade jag ingen aning om hur arbetsdagen skulle bli mer än att den bestod av tre möten. Två av dessa visste jag inte om jag ens skulle vara med på. Saker och ting ändrar sig så snabbt. Jag har i skrift fått veta att vi har diskuterat saker. Ja visst, har vi diskuterat en del, men inte allt som påstås. Om en del har jag bara fått veta att ”så här blir det”. Om annat har jag inte fått veta nåt alls. Nån diskussion känner jag inte att jag har varit delaktig i, men några har lyssnat på mig. Sen har de diskuterat, utan mig. Så in i det sista kämpar jag med ovissheten och oron. Det enda jag kan hoppas på är att det blir bättre om en vecka.

Att bli avpolletterad är som att bli oskarp…

Ytterligare en person på min enhet slutar, fick jag veta idag. H*n går tillbaka sin förra arbetsgivare efter att ha fått ett för den personen bättre erbjudande. Det tog i alla fall bara åtta minuter av dagens första möte, sen var jag avpolletterad, nästan på dagen fem år efter att jag tillträdde det som först var mitt drömjobb. Det går inte att beskriva hur det känns, det går att likna vid att bli oskarp. Men det är inte bara morfars födelsedag idag, det är också Pressfrihetens dag (jag fick TV-tidningen för halva priset när jag tog min kafferastpromenad). Jag är dubbelansluten och medlem i två fack. Ett av dem är Svenska journalistförbundet. Kanske kan jag bli tystad som medarbetare, men jag låter mig inte bli tystad som journalist. Inte den här gången. Den här gången fick jag bra coachning av en person som jag trodde tillhörde det förflutna. Ovärderlig coachning och peppning. Tusen miljoner tack, P!

∼ ♦ ∼

Jag klev upp i vanlig tid, hittade en kattspya som jag torkade upp före dusch och frukost. Katterna gnällde tidigt i morse och vid fyra-tiden var jag uppe och gav dem var sin halv påse mat. Uppenbarligen var det nån av dem som inte ville ha kvar maten i magen. Familjen Katt byter ju vinterpäls mot sommardito just nu. Det gör att de tvättar sig ofta och får i sig extra mycket hår – därav kräkningarna som ingen av oss förstås tycker är roliga. Men vackra är katterna i alla fall, som den här snygga killen ovanpå ekbyffén. För mig som är hemma så mycket (jobb och fritid) är katterna ett finfint sällskap. De är en trio som för det mesta blir glad när jag ger en eller flera av dem en stunds uppmärksamhet mellan varven.

Snygga killen Lucifer.

∼ ♦ ∼

Våren blommar utomhus.

Ryggen gjorde mindre ont igår än dan innan och ännu lite mindre ont idag. I stället drogs jag med ett irriterande illamående den här måndagen, kanske psykiskt eller för mycket kaffe är orsaken till det. Anna hann jag träffa som hastigast i morse. Efter en arbetshelg skulle hon ha en kort arbetsdag idag. Hoppades hon. Jag har sett henne alltför många måndagar jobba hemifrån efter ordinarie arbetstid. Hon hade lagt handpenning på en mindre möbel som eventuellt skulle hämtas på eftermiddagen. Vi får se hur det går med det. To be continued…

Ute blommar våren och inuti känns det som om världen håller på att dö och jag med den. Jag lyckades i alla fall avboka min tandläkartid, det är tämligen meningslöst just nu.

Men… efter dagens sista möte känns allt mycket, mycket bättre. Jag ser en definitiv ljusning från och med nästa vecka!!!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.