Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Det var sol i Svartbäcken igår eftermiddag.

Solen tittade fram ordentligt igår eftermiddag. Fästmön skickade ett lysande förslag per sms att jag skulle gå och möta henne efter jobbet. På så vis kom jag ut och fick sol på nosen, för att gå ner på stan lockade mig plötsligt inte att göra som tidigare på dan. Det var skönt att komma ut. Ibland har Anna väldigt många bra idéer.

Sen finns det människor som får egna idéer och föreställningar om vem jag är, hur jag är och varför jag är som jag är. Att följa nåns blogg eller nåns Instagramkonto ger en viss ledning, men det är ändå bara ett urval ur livet. Det är möjligen den som känner mig väl som kan läsa mellan raderna och som kan förstå mina texter och foton som har svaren på gåtan mig. Igår tolkades det hej vilt på flera ställen vem jag är och hur. Jag vill vänligen, men bestämt be dessa tolkare att hålla sina tolkningar för sig själva. Det här är en dagbok och eftersom den är helt öppen kan jag inte skriva vissa saker rent ut. Lika lite som jag kan lägga ut alla bilder jag tar, här eller på Instagram, och exakt förklara var och en av dem. Det är bara mina närmaste – och knappt vissa av dem heller – som begriper mig. Ta i stället det jag visar öppet till dig själv. Njut, bli förbannad, skratta, gråt… Men tro aldrig för en sekund att du vet vem jag är.

Anna hade förberett lördagsmiddagen så fint. Min tanke var att jag skulle fixa resten, men så satte en knivskarp smärta in i ryggen. Jag lyckades i alla fall, med fyra kuddar bakom ryggen, sitta vid bordet i Matsalen och äta Annas Coq au vin. Vi hyfsade födelsedagsvinet från 2019 och jag öppnade även en flaska Amarone från 2016 för att ha till ostassietterna.

En flaska Amarone från 2016 korkade jag upp…

…men först drack vi upp barberan till Annas ljuvliga Coq au vin.

Men mellan middag och ostassiett och lördagsgodis blev det kvällskaffe. Vi åt upp den härliga chokladen från Cecilia Nordström som Anna hade gett mig till Alla hjärtans dag. Sen hade jag köpt var sin påse smågodis också. Påsarna vägdes av Anna. Hennes cirka tio bitar vägde runt 160 gram, mina, lite fler bitar, vägde 190. Självklart åt vi upp allt. Det blev även salta pinnar och ostbågar för min del. Är det lördag så är det. Ska jag genomlida schlagerhelvetet – och dessutom plågas av knivar i ryggen – så gör jag det med stimulantia i form av sött, salt och alkohol. För övrigt lyssnade jag med ett halvt öra och kunde konstatera att rätt låtar gick vidare.

Godis till kvällskaffet…

…och även till ostassietten.

∼ ♦ ∼

Här ligger jag och läser, dricker kaffe och beundrar mina rosor (som inte syns på bilden).

Ja det blev mycket av det goda igår. Det ska bli en del gott även idag på söndagen. Min söndag inleddes runt åttatiden med läsning och kaffe på sängen efter medicinfördelning och tömning av kattpottor. För att förnya mig lite duschade jag först idag och sen frukosterade jag. Annas snälla mamma fick ett samtal. Det råkar nämligen vara hon som står på tur att fylla år. Efter en del logistikdiskussioner fram och tillbaka och ett antal telefonsamtal och sms blev det bestämt att träffas i kväll och äta middag på lokal.

Mina planer var att ta en tur ut till Ulva och sen åka och handla i Gnista. Det blev bara senare delen som utfördes. Eftersom jag skulle köra bil passade jag på att tömma kassen med tomglas och den lilla påsen med batterier och glödlampor, för sopkärl i dessa finns i garaget. Jag slängde också kompostpåsen, men påsen med kattskit glömde jag. Dessutom skrämde jag nästan ihjäl min granne. Jag skrämde inte slag på grannen, för slag har h*n redan haft, nu var det hjärtat som fick skutta lite. Men vi skrattade gott och pratade en stund och h*n var inte arg.

Nu har jag ett par timmar för mig själv. Jag behöver läsa några mejl som har med styrelseuppdraget att göra. Därefter tänker tillbringa tiden med mer kaffe och läsning , jag är mer än halvvägs in i boken och det börjar hetta till här och var, denna kyliga, men soliga eftermiddag.

∼ ♦ ∼

I morrn börjar en ny arbetsvecka. Jag är fortfarande trygg i känslan av att få vara kvar på rätt ställe. Ta inte det ifrån mig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.